När vi kom till sjukhuset, ingång i entrén, hiss G korridor F och allt vad detta nu innebär så möttes vi som vanligt av det fina fiskakvariet. Varför måste detta stå just ute i receptionen där inga ungar är. Jo, det är för att man skall göra det så komplicerat för föräldrarna som man kan. För dem vet att ungarna tycker bättre om fiskarna än om den gråa trista lekhörnan som dem har tryckt in en soffa, en kana och några vagnar i. Kevin sprang mellan, tjugo meter mellan akvariet och lekrummet. Jag sprang efter som en jojjo. Äntligen, det kommer in en tjej i Kevins ålder - självklart så är hon engelsk eller engelsktalande och förstår inte någonting av det som Kevin försöker förmedla. Men tänk så roligt ungar kan ha ändå. Dem måste ha något gemensamt språk som alla barn förstår. Jag önskar ibland att jag också hade den förmågan att kunna konvercera med alla. Men icke sa nicke. Här får man inte använda sig av teckenspråk, så vida man inte är döv på riktigt - vilket jag inte är. Men för Kevin och den lilla treåriga flickan gick det jätte bra. Dem åkte kana och spexade för varandra. Vi föräldrar log vänligt mot varandra innan vi fokuserade våra blickar mot varsitt barn.
Hej!
Svara gärna på dagens fråga;
http://jyees89.blogg.se/1208256273_dagens_frga.html
Kram..