Otursnatt.

publicerat i Vardag.;
Jag gick som sagt och la mig vid halv tolv ungefär. Eller meningen var det. Först när jag ska vika ut min säng som för övrigt är en bäddsoffa för er som inte vet det, så fastnade sängen på halva vägen och jag kunde antingen valt att sova med huvudet i nedåtlutning eller med benen upp i luften. Man kan efterlikna min säng med en sjukhussäng - den är liksom vikbar på mitten och på fotänden. Hur som helst så gick den absolut inte att få ned på egen maskin. Jag var därför tvungen att väcka min mamma och säga att jag inte fick ned min säng till hundra procent. Hon kom in och hjälpte mig och en soffvikning slutade med världens asgarv och mitt i skrattet så lyckades vi faktiskt få ut soffan. Men då hade det gått närmare tjugo minuter. Men det var ju ingen fara!

Hur som helst så la jag mig i sängen och sms:ade med en kompis till klockan var halv ett. När jag väl skulle somna så var detta helt omöjligt. Anledningen till detta var att jag inte kunde koppla av och valde omedvetet att ligga och lyssna på vinden och på regnet som slog mot rutan. Halv två lyckades jag somna in...

... tills världens brak hörs ovanför huvudet på oss. Jag tror inte att det var någon på våran gård som kunde sovit vidare. Jag vaknade i alla fall med ett ryck och trodde att jag var hos terrorister - och vet ni? Jag hade tillock med tid att tänka; "Ska jag sova vidare, eller är det skönare att dö i vaket tillstånd?" Då jag var helt bergssäker på att det var en bomb som smällt utanför huset. Men ni ser hur hjärnan kan spela en spratt när man ligger och sover. Jag kan ju meddela att det bara var åskan som av någon konstig anledning valt att smälla rakt ovanför våra huvuden.

Jag som är rädd för både det ena och det andra har självklart åskan på min räddlista. Så jag kunde självklart inte somna förrän allt var över, mitt hjärta hade slutat slå i hundranittio och mina föräldrar och jag sov med öppna dörrar mot varandra. Ha ha ha. Min mor kom tillock me med förslaget om att jag skulle sova inne hos dem - men det avslog jag! Ha ha ha.

När jag ringde till Ronnie i morse så hade även han och Kevin vaknat av ett ryck - tittat på varandra och undrat vad tusan det var som hände - och sedan återgått till deras drömmar igen.

Det är bara jag som är rädd som en liten mus och väljer att vara vaken till allt är över.
Puss&Kram.

Kommentera inlägget här :