Allt började samtidit som Per Gessle släppte sin skiva, Son of a plumber. Eller det började egentligen tidigare, men allt var så tydligt då - den 23:e november tjugohundrafem. Jag var nästan tio kilo tyngre och kände mig som en flodhäst. Jag hade en stor klump i magen som inte ville ut - som inte skulle ut än på ett tag. Hela sommaren hade gått åt till att vara orolig, nervös och förväntansfull - tänk om jag skulle få missfall. Jag slutade oroa mig ganska snabbt. Så fort vecka tolv var förbi så var oron lika långt borta. Den artonde september - bara någon månad innan hade första sparken känts. Nu kunde jag även känna bebisen hicka, röra på handen och känna hans fot. Jag viste hela tiden att det var en kille - i magen hette han tillock med Charlie. Jag valde Charlie för att det var både ett tjej och killnamn just för att vara på den säkra sidan. Egentligen ville jag att han skulle heta Charlie då han kom ut också. Men majoriteten fick välja - och majoriteten tydde på att det var en Kevin som fanns där och inte en Charlie. Den tjugotredje november har egentligen ingenting speciellt med att göra. Bara att man minns tillbaka. Jag satt alltid och lyssnade på son of a plumber när jag var gravid. Just för att jag visste att barnen hörde i magen vilken musik som spelades - kände takt och kunde känna igen musiken efter det att dem kommit ut. Kevin sparkade alltid när vi spelade musik. Därför älskade jag Gessle. Jag fick dock aldrig tillfälle att spela denna underbara musik för Kevin när han föddes. Kanske berodde det på att vi hade mycket annat - trevligt och otrevligt att tänka på. Kanske var jag bara för tankspridd att jag inte orkade tänka på Gessle för huvud taget. Nu är han för gammal för att komma ihåg mammas underbara musiksmak som han hörde när han låg i magen. Men man ska inte gråta över spilld mjölk säger dem ju... Så han får helt enkelt lära sig tycka om den nu. Det är väll aldrig för sent att låta dem lyssna på något nytt? Så nu har jag suttit i snart två timmar med både Jo-Anna says och Hey Mr.Dj men inte ger det några utslag på min son - annat än att han börjar tycka att det är tjatigt och lite irriterande att lyssna på samma sak om och om igen. Jag kanske bara ska ändra över till Celine Dion igen och bara vara mig själv för en stund...Hey mr.Dj.
publicerat i
Minnen;
Allt började samtidit som Per Gessle släppte sin skiva, Son of a plumber. Eller det började egentligen tidigare, men allt var så tydligt då - den 23:e november tjugohundrafem. Jag var nästan tio kilo tyngre och kände mig som en flodhäst. Jag hade en stor klump i magen som inte ville ut - som inte skulle ut än på ett tag. Hela sommaren hade gått åt till att vara orolig, nervös och förväntansfull - tänk om jag skulle få missfall. Jag slutade oroa mig ganska snabbt. Så fort vecka tolv var förbi så var oron lika långt borta. Den artonde september - bara någon månad innan hade första sparken känts. Nu kunde jag även känna bebisen hicka, röra på handen och känna hans fot. Jag viste hela tiden att det var en kille - i magen hette han tillock med Charlie. Jag valde Charlie för att det var både ett tjej och killnamn just för att vara på den säkra sidan. Egentligen ville jag att han skulle heta Charlie då han kom ut också. Men majoriteten fick välja - och majoriteten tydde på att det var en Kevin som fanns där och inte en Charlie. Den tjugotredje november har egentligen ingenting speciellt med att göra. Bara att man minns tillbaka. Jag satt alltid och lyssnade på son of a plumber när jag var gravid. Just för att jag visste att barnen hörde i magen vilken musik som spelades - kände takt och kunde känna igen musiken efter det att dem kommit ut. Kevin sparkade alltid när vi spelade musik. Därför älskade jag Gessle. Jag fick dock aldrig tillfälle att spela denna underbara musik för Kevin när han föddes. Kanske berodde det på att vi hade mycket annat - trevligt och otrevligt att tänka på. Kanske var jag bara för tankspridd att jag inte orkade tänka på Gessle för huvud taget. Nu är han för gammal för att komma ihåg mammas underbara musiksmak som han hörde när han låg i magen. Men man ska inte gråta över spilld mjölk säger dem ju... Så han får helt enkelt lära sig tycka om den nu. Det är väll aldrig för sent att låta dem lyssna på något nytt? Så nu har jag suttit i snart två timmar med både Jo-Anna says och Hey Mr.Dj men inte ger det några utslag på min son - annat än att han börjar tycka att det är tjatigt och lite irriterande att lyssna på samma sak om och om igen. Jag kanske bara ska ändra över till Celine Dion igen och bara vara mig själv för en stund...