Etiken i hjärtat.

publicerat i Denise;
I morse, eller i förmiddags när jag lyssnade på asyl i köket ( ljudbok ) samtidigt som jag städade i lägenheten så hördes det en smäll i huset, en riktigt hög en. Jag reagerade inte till en början, men när det började smälla i golvet och någon skrek efter hjälp så reagerade jag (förhoppningsvis många andra också) och jag lyssnade intensivt i väggen från vart ljudet kunde komma.
"Men hjälp mig då, jag behöver hjälp!".
Efter några minuter så slutade både smällarna i golvet och dunkarna i väggen och jag kunde inte längre lokalisera från vart ljudet kom.

I trapphuset var det tyst, på baksidan var det tyst - det enda som hördes nu var fågelkvittret.
Hade hon dött nu tänkte jag och förväntade mig att få se en polisbil utanför vårat hus. Men ingenting syntes till, ingen verkade ha reagerat på ljudet ens. Jag fick dåligt samvete över att jag var tvungen att släpa Kevin till tvättstugan för att inte ha kvar min tvätt över nästes tvätt-tid.
Här kanske någon kämpade för sitt liv och jag tvättade...
Jag fick kramp i magen och gick mellan vardagsrummet och badrummet för att lyssna intill väggen efter ljud. En stund så inbillade jag mig själv att jag hade hört snyfftningar, men jag var inte helt hundra.

Jag tänkte på boken "konsten att vara snäll". Där förklarades det tydligt att om ett folk i ett radhus beskådade en misshandel utanför huset så ringde inte någon till polisen, allra minst så reagerade dem på det som hände, med tanke på att de alla tänkte att "någon annan aggerar nog, det finns säkert någon som ringer till polisen". Men ingen ringde i regel.

Så jag kände att jag var tvungen att göra något för mitt samvetes skull innan jag fick panik själv. Jag frågade mina grannar i trapphuset om dem hört något. De bodde i andra änden av huset - och de hade inte hört någonting vilket fick mig att kunna utesluta den sidan av huset. Sen satte jag mig på min trappa på baksidan och mötte min granne där utanför. Jag hälsade och pressenterade mig, med tanke på att hon är blind. Jag undrade om hon hört någon av ljuden som lät för (då) tjugo minuter sedan. Och hon förklarade att det var hon som hade skrikit av ren panik.

Det var hon som hade ramlat i köket när hon stod och sträckte sig på en stol i ett skåp över diskbänken. Hon föll ner från stolen och kaffebryggaren, vattenkokaren och andra elektriska prylar landade med ett duns i marken tillsammans med henne. Hon hade blivit skärrad av händelsen men hade inte skadat sig. Jag blev lättad över att det inte hade hänt någonting, samtidigt som en klump gick bort från hjärtat.

Jag gav henne mitt nummer och bad henne ringa mig om någonting skulle hända, eller om hon ville ha hjälp med.. vad som helst. Hon tog tacksammt emot mitt nummer och bad mig komma över på fika.

Lättad gick jag in i lägenheten igen, men jag önskade att jag hade gjort något när hon väl hade ropat.
Man bär trots allt etiken i hjärtat.

Kommentera inlägget här :