Det var trots allt bara en dröm...
publicerat i
Vardag.;
I själva drömmen kunde jag inte avgöra om det var dröm eller verklighet. Visserligen tog vi oss från en plats till en annan på ett ögonblicks sekund, men den var ändå svår att tyda.
Jag bodde fortfarande hemma men hade hand om Kevin. Mamma och pappa låg och sov i deras rum och jag i mitt. Helt plötsligt vaknar jag och går ut i köket. Där står det en modern buss som öppnar sina dörrar, och ur kliver det X antal läkare och sköterskor i rymddräckter. Jag väcker mamma och pappa och säger att "Nu är det dags" som om att jag visste vad som skulle hända. Mamma låg och kved sig i sängen av allt ont hon hade i magen och hennes hosta, och pappa lika så. Jag öppnade dörren och jag blev nedsövd. Kevin vet jag inte var han var under tiden som allt svartnade. Jag vaknade till i bussen. Mamma och pappa var med, Kevin låg i min famn och sov, sen blev allt svart igen - dom söv ner mig. Jag vaknade på sjukhuset. Kevin var pigg, jag var pigg men hade fått massa slangar ikopplade (läs Matrixliknande, skitläskigt) och mamma och pappa blev undersökta. Det fanns en dam, en ganska tjock sådan som vi också delade rum med. Vi fick testresultatet; Svininfluensan.
Jag hatar sånna drömmar som kommer som epedemier inte bara i verkliga livet, utan som smittar av sig i drömmar, i vardagen och ... ja överallt.
Fyfan för svininfluensan.
Det är trots allt bara en dröm, men att den har kommit och spridit sig till Sverige känns faen lite skrämmande.