Igår mötte jag mormor som stod ute på sin grusväg och planterade blommor (mormor bor mitt i centrum). Vi satte oss ned i sällskap med min klasskompis och pratade lite allmänt om livets goda stunder. Hon berättade historier som morfar hade varit med om tidigare, plötsligt slog det mig att jag kanske skulle fråga hur morfar mådde. Precis i rätt ögonblick bet jag mig i tungan för att undvika frågan. Ibland känns det fortfarande som om att han finns vid liv. Som världens naturligaste sak att säga att man ska hälsa på mormor och morfar, istället för endast mormor. Det känns som igår, allt sammans.