Hon berättade hur fort tiden sprang iväg och mindes tillbaka på hur hon brukade sitta barnvakt åt Kevin som då var i hennes dotters nuvarande ålder. Idag blev hon förvånad hur fort Kevin hade vuxit. Jag måste hålla med. Idag är ju ungen praktiskt taget självförsörjande. Aja, kanske inte. Men han kunde ha varit. Jag är inte i lika stort behov av att vara mamma längre och har inte någon som är i lika stort behov av mig. Kevin klär på sig själv, badar när han känner för det (i badkaret alltså), han kan fixa något lätt att äta till mellis när han är hungrig, lägger sig själv när han är trött (som sagt, inte senare än åtta på vardagarna).
Enda gången jag behövs är när han är sjuk eller när han vaknar och gråter mitt i natten. Annars finns jag i bakgrunden. Snart cyklar han själv till skolan också. Och då behövs jag nog inte alls.
Min stora lilla kille.
