När jag växte upp fick vi lite bättre kontakt och varje gång jag var ute på gården och åkte inlines så vinkade han åt mig och hälsade med frasen "hej prinsessan".
Åren gick och jag blev fortfarande kallad för "lilla prinsessan" av honom. Vid de få tillfällen jag kom och hälsade på i hans lägenhet minns jag att vi alltid kom in från baksidan - rätt in i vardagsrummet. Där hade han ett stort bibliotek, väggarna var fyllda av bokhyllor och fulla med böcker. Det jag tänkte då var bara "Undrar var har han gömt TV:n någonstans?"
Jag minns en dag, när jag var tretton och ambulansen stod utanför hans dörr. Jag fick en obehagskänsla i magen och var säker på att han var död. Men istället kom en bår utrullandes, en glad man satt på britsen med en gul landstingetfilt lindad runt sig och log när han fick se mig,
och som vanligt så kom frasen
"hej prinsessan, var inte orolig."
Någon vecka senare dog han. När han dog fick jag se hans barn första gången under alla år.
Jag tror inte att farbrorn var ensam dock. Han hade sina miljoner vänner i vardagsrummet - han hade sin fantasivärld i alla sina böcker.
Så här minns jag det... typ!