http://familyportrait.blogg.se/

Okej, nu får vi se om jag minns allt som hänt.. och kan sammanfatta det kort.

Klockan tio på kvällen den 18:e december kom det hiskligt många sammandragningar på rad. Jag gick och vankade av och an och la mig i ett bad men sammandragningarna fortsatte komma lika intensivt mellan 5-7 minuter trots att det sägs att bad skulle hjälpa. Men den här gången hade jag på känn att det var något mer än sammandragningar som var påväg att hända.

Klockan ett på natten, efter att ha läst alla bloggar jag kunde hitta och alla förklaringar på google om vad regelbundna sammandragningar innebar så kom jag fram till att jag skulle ringa till vårdguiden för råd. På vårdguiden ansåg dem att jag skulle ringa till förlossningen istället, vilket gav mig småpanik - så där satt jag med telefonen i handen och grät som ett barn i tjugo minuter innan jag ryckte upp mig för att ringa. Andreas jobbade ju, men hade fått lite information om vad som troligtvis skulle komma att hända över facebook.

När jag ringer till Huddinge förlossning så förklarar dem för mig att kroppen säkert håller på att öva sig för vad som komma skall, men det är inte helt omöjligt att barnet kunde komma inom en snar framtid. Men dem ber mig höra av mig eller åka in om det blir värre eller om det på något sätt känns värre.

Klockan halv tre ringer jag min mamma och säger att hon får komma över. Jag kan inte somna och anar att något verkligen är på G nu. Min mamma kommer en halvtimma senare. Vi sitter och pratar, skrattar och dricker kaffe och té mitt i natten och försöker räkna mellan sammandragningarna. Vid fyra vaknar Kevin i sin feber och vid halv fem vaknar Andreas dotter. Båda barnen måste haft på känn att något var på G helt enkelt.

Vid halv sex ringer Andreas och säger att han fått tag i någon som kunde ta över receptionsjobbet han jobbade på. Och vid halv sju drar Andreas iväg med bilen och har mamma och Kevin samt hans dotter med sig så alla får komma hem till sig. Strax där efter så är han påväg att hämta sin mamma som åkte med oss in. Vid sju hämtar han upp mig och så drar vi iväg mot Huddinge.

 

Vid åtta kommer vi fram och på vägen in har vi klockat sammandragningarna till mellan 5-9 minuter. När vi kommer in på förlossningen så får vi träffa världens sötaste barnmorska och får komma iväg till undersökningsrummet där vi kollar hur ofta jag har värkar och hur pass öppen jag är. Med beskedet om att jag var öppen 3 cm så bad dem oss ta en promenad runt på sjukhuset och äta lite frukost och återkomma runt elva-tiden om det inte skulle vara så att det blev värre.

Vi äter något av världens godaste frukost/lunch - jag tog en räksmörgås och en smoothie samt ett glas juice och därefter promenerar vi runt och kollar på allt som sjukhuset har att erbjuda och skrattar något kopiöst åt en Magnetröntgen skylt som stod utpekad mot en av hissarna. (Man har sjukt tråkig humor när man har sovit dåligt)

Vid strax innan elva går vi tillbaka till förlossningen och får ännu en koll på hur pass öppen jag är. Den här gången är det fyra ynka centimeter och än en gång blir vi ombedd att ta en promenad i några timmar eller åka hem. I detta skede var det allt annat än vad jag ville. Men det gick bra ändå - vi tog ännu en promenad på sjukhuset och tog oss tillbaka efter ungefär en och en halv timma. Nu kunde jag knappt stå upp mellan sammandragningarna och vi fick veta att jag var öppen sex centimeter och vi fick ganska snart ett eget rum att ligga på runt tvåtiden.

Därefter går allt ganska fort. En barnmorska lurar på mig lustgas trots att jag haft otroligt svårt för att jag tappade kontrollen vid Kevins förlossning, men den här gången tycktes det fungera utmärkt i alla fall en kort stund. Jag ber om att få epidural ganska snabbt efter att jag använt mig av lustgasen mellan många av värkarna och in kommer en narkosläkare som försöker sticka mig i ryggen två gånger utan att det ger resultat, så hon ringer sin kollega som en timma senare får komma och lägga den istället - först framåt tre, halv fyra.

Ganska snabbt efter att epiduralen satt sig så kände jag trycket och behovet av att bajsa. Och ja - då var jag öppen tio centimeter och näst intill redo att krysta. Men jag mesade ur lite och tösen låg med huvudet och tröck i underlivet att det näst intill var outhärdligt att kunna krysta när värkarna väl sattes igång. I över en halvtimma hade jag svedan och brännheten i underlivet då hon inte kom någonstans och vattnet vägrade att gå... Det kändes som en evighet allting. Vid halv fem så bestämmer vi oss för att hon ska vara ute innan fem så då var det bara att trycka på med den energin man egentligen inte hade. Och jag tröck som bara den.

Och tjugo minuter senare så kom hon ut, med segerhuvan på huvudet då fosterhinnan inte spruckit. Så nu förväntar vi oss att hon har tur hela livet.

 

Som sagt, 16:52 - samma minut som Kevin ringde för att höra med oss hur det gick så kom hon - ironiskt eller hur.

Världens finaste brud.