Utdraget kommer från min andra blogg.
Det började som sagt med en kraftig feber i fredags som höll i sig i allt för många dagar. I måndags drog vi till nynäsakuten där de var rädda för svininfluensan, tog blodprov, en tops i halsen och kände på Kevins mage, resultatet blev ingen svininfluensa och ingen hjälp heller för den delen. I tisdags förmiddag drog jag och Anna till Haninge Närakut. Kevin hade blivit sämre och jag hoppades på att få lite mer hjälp än vad vi fick i nynäs. Men i haninge tog dom inget annat än hans personnummer och tittade inte ens på honom innan dom sa att dom inte kunde göra någonting. Jag och Anna hade slut på Cola vilket var det enda Kevin drack (någolunda) av, så vi drog till donken där det var meningen att vi skulle försöka få i honom lite av ett happy meal och lite cola. Han drack varken Colan eller åt något av sitt Happy Meal.
Vi drog hem med tåget, med en kille som sovit under näst intill hela dagen. Precis när vi kommit hem och satt oss för att vila så ringer min mamma och vill ha en uppdatering av läget. Jag berättar att han inte kan gå, utan vinglar som en onykter gubbe. Han hade alltså ingen energi kvar, febern var lika hög som innan och han hade som sagt sovit hela dagen utan att dricka eller äta glassen som han somnade från hela tiden. Hon drog en hypotes om att han kunde ha hjärnhinnesinflammation och hon bad mig gå över till grannarna för råd.
Sagt och gjort. Jag lindade in Kevin i en filt, promenerade barfota ner för våran trappuppgång och gick in i källaren och över till Ingrid. Hon sa att det var läge att ringa ambulans och åka iväg på direkten om vi inte fått någon hjälp. Så jag gick hem, ringde en ambulans och dom sa att dom var på g redan några minuter senare. Skönt, en sten for ur mitt bröst. Nu gick allt snabbt. Vi packade ner det vi mest behövde under kvällen, för jag var säker på att vi skulle få åka hem på en gång som innan. När jag stod och pratade med mamma i telefonen så kom Ingrid upp och lånade ut femhundrakronor vilket blev min räddning under sjukhusvistelsen, tack snälla, snälla, snälla underbara du.
Sen stod jag och Anna utanför porten med Kevin inlindad i en filt. Han höll på att koka ihjäl så vi såg ingen anledning till att vara kvar inne. Femton minuter senare kom ambulansen och resan mot Sachsska Barnakut började. I ambulansen sov Kevin hela vägen in och hans feber låg på 39,8. Han var väldigt uttorkad och apatisk och öppnade inte så mycket som ögonlocket på vägen in. Anna som satt fram i ambulansen sa inte ett ljud till killen som körde, medan jag och killen bak satt och snackade hela vägen in. Kevin fick även en liten nalle av ambulansföraren som vi döpte till Kari, efter han som vi fick nallen av.
En halvtimma senare var vi framme. Vi fick gå in på ambulansintaget och blev mötta av tre sköterskor direkt. Alla var redo att rycka i om det skulle behövts. Men Kevin sov ju så gott i min famn. Jag var lika redo på att få gå in i väntrummet och vänta i flera timmar innan något skulle hända, men här blev vi tilldelade ett undersöksrum direkt. Dom kom in, tog tempen och konstaterade att han fortfarande hade närmare 40 grader.
Nu kom såklart det roliga, vilket var stick i fingret. Han skrek som ett djur stackarn. Sen tog dom alvedon via munnen vilket var lönlöst, såklart. Han spottade ut allt på oss och att få ner febern kändes helt plötsligt omöjligt. Det lilla han alvedon han fick i sig kräktes han upp. Jag ringde till Johanna och Calle som utan dess minsta tvekan kom upp till oss för att köra hem oss när vi blev klara. Tiden gick så långsamt, så sakta och så segt. Runt åtta kom Johanna och Calle. Strax innan dom kom så hade vi satt in en supp för att minska Kevins feber, och självklart kom den reaktion som jag visste skulle komma av supparna, diarré. Så första timmarna var det omöjligt att få ner hans feber. Runt tio kom doktorn in. En jättesnäll tjej som berättade att vi skulle få stanna över några nätter (otippat till tusen kan jag säga). Jag fick förklara för Johanna och Calle att dom kunde ta med sig Anna hem, bara tjugo minuter efter dom hade åkt så fick vi ett rum på sal 70, isolerade, instängda och ensamma bara han och jag.
Jag fick träffa nattpersonalen som jobbade. Så fort dom kom in och hälsade på så bröt Kevin ihop, vilket fick mig till tårar också. För min del var det mest pg.a utmattning och den oro som jag burit på i flera dagars tid. Dom gjorde ordning så att han fick dropp och lämnade oss med droppmaskinen och ljudet till. Jag somnade knappt den natten. Pippi Långstrump på rymmen gick om och om igen, hela natten. Dom få timmarna jag sov- väcktes jag av hans droppmaskin som larmade när den blev låst. Jag larmade på personal som fick springa fram och tillbaka mellan oss. Stackars Josefin som fick ta de passen när Kevin var som mest vild. Han skrek, bet i bandaget och rev mig hela natten. Jag grät, Kevin grät och personalen tröstade.
Tillslut blev det morgon. Doktorn kom in lagom till frukosten och tog halsprov på Kevin tills han kräktes. Strax efter kom supparna i rumpan och sedan en slang ner i näsan på Kevin för att ta något annat prov. Han var allt annat än glad måste jag säga. Och jag var allt annat än stark. Varje gång Kevin tittade på mig med panik i ögonen så började jag gråta. Min mobil var minuter från att ladda ut och jag kände mig mer låst på sjukhuset än innan. Vår aptit ville som sagt inte fungera och läkarens ingrepp hjälpte inte till speciellt.
Som tidigare fick vi beskedet av snabbtestet att streptokockerbakterierna visade negativt fast Kevins hals var svullen till tusen. Han sov större delen och när han inte sov så var det pippi långstrump som gällde. Min mamma kom strax efter läkarens ingrepp och hjälpte mig, detta är alltså dag två på sjukhuset. Med fyra timmars mellanrum så sattes supparna in, och Kevin visste direkt vad som skulle hända, han spännde sig därför som en pilbåge och vägrade låta oss stoppa in den. Sköterskorna kom in med kåvepenin i krita, i en kanyl som vi skulle få i honom genom munnen. Ha-Ha sa jag och lyckoönskade dom. Som sagt, han skrek som ett djur, var taktisk och samlade allt i munnen och när sprutan fördes ut ur munnen så spottade han ut allt på en gång. Dom tippade på att han fick i sig lite. Jag tippade på att han inte fick i sig någonting.
Sköterskorna svor över att dom varken fick i honom vatten eller medicin och deras lugna fina samtalstoner ville inte få Kevin till att lita på dom mer - utan han fortsatte med samma teknik om och om igen, samtidigt som han skrek rakt ut och bad dom sluta. Ikväll kom Kevins pappa också, ett kärt återseende och Kevin lugnade ner sig en aning - jag som inte hade tagit mig utanför rummet på ett dygn fick äntligen resa på mig och gå till pressbyrån för att köpa upp pengar till lite piggelin till Kevin.
Strax efter jag kom tillbaka så kom nattpersonalen (vid detta tillfälle så hade jag nog träffat hela sjukhusstyrkan på personal på barnakuten och mitt namnminne var inte längre okej om ens det...) och dom frågade hur vi ville göra med hans medicin. ÄNTLIGEN någon som rådfrågar med oss. Vi kom överrens om att dom skulle lämna in en spruta till oss och att vi skulle leka bort det läskiga med tanke på att dom tidigare sköterskorna hade gjort en form av övergrepp på Kevin och att han därför visade stor rädsla för sprutor och medicin. Vi försökte, i över fyrtiofem minuter så försökte vi leka med sprutan, men han vägrade.
Dom tvingade därefter i honom den, och samma sak hände som tidigare. Det lilla han fick i sig kräktes han upp och dom sa åt oss att dom skulle be läkaren ordinera en annan medicin till honom. Därefter lämnade dom oss ifred fram tills dess att en ny kanyl skulle sättas. Emla plåster på i en halvtimma, många bandage och mycket skrik senare kom sköterskorna tillbaka och tog bort plåsterna och satte dit en ny nål. Den här natten så gick det mycket lugnare och Kevin sov större delen av natten tack och lov.
På morgonen den tredje sjukhusdagen så vaknade vi av att hans dropplarm sattes igång och sköterskorna fick komma in och fixa till problemet. Ännu en utmattande dag på sjukhuset hade vi framför oss. I morse fick vi frukost ganska tidigt, dom gav oss juice och smörgåsar som utan problem gick ner. Därefter kom doktorn och förklarade hur läget låg till. Ingen infektion var kvar i kroppen vilket var skönt. Kevins värden hade gått från 89 till 23 på bara ett dygn och allt tack vare dropp och iprensuppar, och enligt doktorn ordination kunde vi åka hem och vila istället.
Skönt, tre dagar på ett sjukhus räcker för att man ska bli sjuk i huvudet själv.
Nu mår Kevin bra, hans kroppstemp ligger på 35 och han är pigg och glad idag, nu är det bara aptiten som vi måste få tillbaka!
Nu är Kevin med sin pappa så att jag får vila i några dagar förhoppningsvis! Ska bli skönt att bara kunna tänka på sig själv de närmaste dagarna nu!
Första bilden är tagen samma dag Kevin fick sin feber.
Andra bilden är fjärde dagen, första dagen vi var på sjukhuset och inte fick någon hjälp.
Sista bilden är tagen samma dag ambulansen kom och hämtade oss.
Han hade haft blöja på sig under tre av fem feberdagar hemma, för att jag skulle få se hur mycket han kissade. Och de två sista dagarna hade han samma blöja på sig - som fortfarande var torr.
Kevin var medvetslös när jag ringde ambulansen.
Han återfick medvetandet när vi hade fått dropp i ambulansen och kommit till sjukhuset.
När ett barn blir så sjukt så handlar det inte så mycket om vad barnet vill längre. Man får tvinga i dem allt drickbart endast för att hålla dem vid liv. För endast tre dagar utan vatten och med hög feber sätter livet på prov. Men när jag insåg att Kevin inte fick i sig någonting, varken på egen hand eller via tvång så var jag tvungen att ta till proffesionell hjälp.
Detta var den värsta veckan i vårat liv - hittils för mig och Kevin. Och det är absolut ingenting jag vill återuppleva.
Jag är så otroligt glad att SOS-alarm tog Kevin seriöst. Jag är så otroligt glad att ambulansen kom så snabbt som den gjorde, för grannarnas stöd och jag är så otroligt glad över den hjälp vi fick på SÖS.
haha nej nej inte skadad alls av ben ten ;)
han har blivit värsta superhjälten hemma ;)
och du vilken hemsk upplevelse för er!:(
finns inget värre än maktklösheten man känner när ens barn är sjuk och man inget kan göra! skönt att allt blev bra