Alltid.

publicerat i Kevin 6 år;
En sak man inte kan lära ett barn är att ha medlidande för någon annan människa. Man kan visa det genom att förklara för barnet hur det känns att se en viss person må dåligt, men man kan aldrig förvänta sig att han eller hon ska förstå - allra minst att barnet ska känna lidande med den omtalande personen. Många barn föds trots detta med denna egenskap. Många gör det inte.

Kevin föddes med den förmågan. Han förstår inte varför det går reklam på TV:n där massa afrikanska barn visas halvt nakna och där de förklarar att barnen inte har några föräldrar, där dom ber om världsföräldrar till ett föräldralöst barn. "Alla har väl föräldrar mamma? Man kan ju inte komma från ingenstans heller och alla barn kommer från en mammas mage".

När man på ett pedagogiskt sätt ska försöka förklara att alla barn inte har möjligheten till två föräldrar, eller att föräldrarna kanske inte har möjlighet till att ta hand om ett barn så ändras hans ansiktsuttryck direkt. "Men vem tar hand om dem då?" Vad svarar man på den frågan? Gud? Media? Världsföräldrarna som knappt får se sina världsbarn annat än på kort? Finns det verkligen någon som tar hand om dem - ser till att dom får näring, kläder på kroppen och en trygg framtid i form av en trygg skolgång. Jag hade inget konkret bevis - eller svar heller för den delen, så jag ryckte på axlarna och svarade som alla oupplysta människor bör ha sagt "Jag vet faktiskt inte".
 
Jag såg på Kevin hur förundrad han såg ut efter vårat ganska djupa samtal tidigare ikväll. Så jag pussade honom på pannan, stoppade om honom i sängen och sa att jag alltid skulle finnas där för honom - även om han bara ville ha en kram.
 
Min lilla filosof, vad ska det bli av dig när du blir stor?
 

Kommentera inlägget här :