Det kanske låter som en kyscha, vad vet jag. Som förälder hamnar ens egna planer och drömmar lite i skym undan. Men min högsta önskan idag är att Kevin ska bli en förnuftig kille. Att han ska minnas sin barndom som något bra. Att han inte ska minnas oss som passiva föräldrar utan istället att vi var väldigt aktiva och att han kan minnas att vi gjorde spännande och roliga saker tillsammans.
Jag fruktar den dagen som han säger att han har hittat en tjej han vill flytta ihop med. Om han gör det så hoppas jag att vi förblir bästa vänner och behåller den täta kontakt vi har idag, och att det är mig han ringer till för att få råd. Tänk den dagen han blir så pass självstädig att han inte är i samma behov av mig längre. Jag får ångest av bara tanken, och ni som tänker "men det är minst nio år till den dagen" - då har ni ingen aning om hur fort åren går.
Det känns nämligen som Kevin kom in i mitt liv igår.
Det känns som jag inte har varit något annat än mamma i mitt liv.
Det finns ett före och ett efter - ett liv innan man blev mamma och ett liv efter.
Livet före var helt meningslöst mot hur det är nu.
svar; Åh tack så mycket! :)