Jag vill börja detta inlägg med att skriva att jag inte ångrar några val, händelser eller upplevelser i mitt liv. Allt som skett har antingen gjort mig starkare eller mer förstående över hur det riktiga livet faktiskt fungerar - what doesn't kill you makes you stronger...
När jag var femton så träffade jag Kevins pappa. Han var betydligt mycket äldre än mig, fjorton år äldre för att vara exakt. Och idag, om jag hade haft möjlighet idag att tala mig själv till rätta som fjorton eller femtonåring så hade jag gjort det. Gud vad jag hade pratat om dåliga val och krossade tonårshjärtan. Om fördomar och om förlorad ungdom och förespråkat hur viktigt det är med utbildning, framtidsplaner och om att vara helt hundra på att man tar rätt beslut innan man utför dem.
Men det skulle inte räcka. Även fast jag själv diskuterade dessa ämnen med mig själv som tonåring, idag. Som tonåring vet man så mycket. Man har en livserfarenhet så mycket större erfarenhet än någon som levt sjuttio år, tror man. Man kan allt, har svar på allt och argumenterar emot genom onda blickar eller tystnad - för man tror att det är bäst trots att man vet att personen framför en som försöker tala en till rätta oftast har mer rätt än en själv.
Men det skulle inte räcka. Även fast jag själv diskuterade dessa ämnen med mig själv som tonåring, idag. Som tonåring vet man så mycket. Man har en livserfarenhet så mycket större erfarenhet än någon som levt sjuttio år, tror man. Man kan allt, har svar på allt och argumenterar emot genom onda blickar eller tystnad - för man tror att det är bäst trots att man vet att personen framför en som försöker tala en till rätta oftast har mer rätt än en själv.
Jag var mogen nog som femtonåring att lämna mitt barndomshem - min enda trygghet i världen. Jag var redo att stå på egna ben och skapa en egen familj, egna erfarenheter och en gedigen utbildning. Mina planer gick inte precis som planerat. Jag blev bara efter några månader gravid och hade inte gått ut grundskolan vid tillfället - mitt första och enda gymnasieval blev Hotell och restaurangprogrammet - då var jag i alla fall säker på att kunna ge mitt barn näringsrik mat och lära mig vad som var ätbart och inte. Som femtonåring hade jag inte haft som intresse att ta reda på vad man skulle äta för att må bra, men det blev ett intresse.
Man tror att den första kärleken ska vara för evigt. Man är naiv, så otroligt naiv som tonåring och man inser först senare i livet vilka vettiga val man kunde gjort. Hade jag väntat några år till... man kan intala sig mycket - men saningen är den att jag hade inte varit här om det inte vore för Kevin, för hans pappa, eller om människor runt omkring mig försökt tala mig till rätta. Jag hade tagit samma beslut gång på gång för att jag inte visste bättre.
Idag vet jag bättre - men älskar det om något trasiga liv jag lyckats bygga upp med ren vilja och en massa jävlaranamma. Och precis nu ska jag gå och hämta hem det finaste jag har från skolan och tänka på
hur mycket jag faktiskt älskar mitt liv!
Kul att du är med & tävlar om veckans blogg, lycka till! :-D