Andreas bad mig ta en promenad med honom ner på stan tidigare idag. Så strax efter elva kom vi iväg. Med mina myrsteg och med min smärta så tog det några timmar att ta sig fram och tillbaka. Vi hann i alla fall äta en ordentlig lunch på subway, jag åt en trettio centimeters Italian BMT lunch medan Andreas föredrog en lunch på ynka femton centimeter. Japp, jag är matvraket i vår familj.
Men nu har jag så sjukt ont i bäckenet att jag placerat mig på soffan i ungarnas rum måste dock ut i köket och käka någon alvedon innan... För min förhoppning ligger i att jag kan jag somna här i några timmar så att jag känner mig utvilad. Behöver nog verkligen ta igen några timmars sömn.
Men bara för att jag ska må bättre så är allt Andreas fel.
Vet precis hur det är.
När våra vänner fick barn häromdagen, då var det min Andreas fel.
Att jag går över tiden - det är också Andreas fel.
När jag för ett tag sen beskyllde honom för att inga av mina kläder passade tittade han oförstående på mig. Jag skrek och pekade på magen " jaa det är du som gett mig den här!!" Vet du vad han svarade?
"men när jag gav den till dig var den betydligt mindre, är du säker på att det är samma?"