http://familyportrait.blogg.se/

För mycket att tänka på.
För mycket krav.
För mycket kärlek.

I sista minuten ringde min mamma och sjukskrev sig igår. Sjukskrev... jag får det att framstå som att jag är hennes chef, vilket jag inte är. Men jag fick inte heller ledigt från det enda heltidsjobbet som jag bär på för tillfället, trots noggrann planering om att få bli ledig. I ren besvikelse så grät jag efter samtalet. Nästan så illa att min bästa vän också började gråta av sympati. Jag gjorde det av utmattning. Av att veta att jag inte skulle få sova en hel natt utan att behöva vakna flera gånger och gå upp på toaletten. Behöva stå ut med att höra honom gråta när jag leder honom in till toaletten mitt i natten. Allt jag behövde var en paus. En natt. Få chansen att vara mig själv, utan krav från någon som kallar mig mamma, kräver frukost på morgonen och uppmärksamhet och underhållning. Få chansen att snacka skit hela natten med någon som känner mig innantill utan att behöva tänka på tiden. Men framför allt få sova en natt innan bägaren svämmade över.

Just nu känns det som att allt har svämmat över. Jag kan inte längre urskilja på vad som är mina känslor och graviditetshormoner. Jag kan inte komma på någonting jag tycker om att göra, utan mer saker som jag känner mig tvingad till att göra. Tvätta, diska, laga mat, bädda, dammsuga, damma, och det är ingenting av det som representerar mig. Vem jag är.
Vem är jag?

Jag känner bara till mig själv som mamma nu. Och jag har verkligen ingen rätt att klaga på det. Verkligen inte. För jag har den bästa sonen i världen och är lycklig över att han är frisk. Allt kunde ha varit mycket värre. Ibland önskar jag bara att jag kunde ta semester. En semesterdag från att vara mamma innan jag blir mamma på nytt... Men man har ingen rätt att be om hjälp i det här lilla landet lagom. Man ska bara bita ihop och klara allt själv till dess att man inte orkar med mer och bryter ihop för minsta lilla. Så jag gör det nu. Biter ihop och hoppas på att det kommer ta tid innan jag bryter ihop.