När Kevin föddes så sov han tillsammans med mig i sängen på BB första natten. Personalen på BB placerade honom bredvid mig istället för i plastsängen intill och förklarade att närheten var viktig för honom i början. Och jag som ung mamma tog verkligen till mig av allt dem sa som en svamp. Så Kevin fortsatte sova hos mig om nätterna. Mest för att han ammades länge som barn och det var så mycket mer bekvämt att sova bredvid honom än att gå upp om nätterna.
Först fyra år senare när jag träffade Andreas så slutade jag och Kevin sova tillsammans. Alla hade då hunnit påpeka att jag skulle få ett rent helvete med att avvänja honom från att sova med mig den dagen jag träffade någon att dela mitt liv med. Men nej, tvärt om så tror jag att han kände sig trygg i övergången. Han var så pass stor att han förstod att det bara blev problem om vi sov i samma säng. Som att vi båda sov sämre de gånger som vi faktiskt sov tillsammans eller det faktum att någon av oss fick en smäll som hette duga av den andra i sömnen. Plus att Kevin mot slutet av tiden han sov i min säng var en hejare på att sparka och tumla runt i sängen.
Så övergången till egen säng blev ganska lätt då vi båda insåg att det var de som krävdes. (Måste dock tillägga att Andreas till stor del tog hand om övergången med Kevin från vår till hans säng och att han kände sig otroligt trygg med det trots att han och Andreas knappt kände varandra vid det tillfället). Vi började i alla fall med att ha en madrass åt Kevin på golvet bredvid vår säng där han fick sova i någon vecka (kanske två eller tre, minns inte riktigt hur länge) och sen åkte han in i sitt rum - och nu snart två år senare så har vi delat säng ibland mest för att vi vill mer än för att vi tycker det är mysigt. Men jag tror faktiskt inte på att barnen ska behöva gråta sig till sömns och känna sig otrygga. Jag menar, vuxna sover tillsammans, vuxna som egentligen inte alls är i samma behov som barn av närhet. Så varför tvinga eller påskynda det hela...?
Först fyra år senare när jag träffade Andreas så slutade jag och Kevin sova tillsammans. Alla hade då hunnit påpeka att jag skulle få ett rent helvete med att avvänja honom från att sova med mig den dagen jag träffade någon att dela mitt liv med. Men nej, tvärt om så tror jag att han kände sig trygg i övergången. Han var så pass stor att han förstod att det bara blev problem om vi sov i samma säng. Som att vi båda sov sämre de gånger som vi faktiskt sov tillsammans eller det faktum att någon av oss fick en smäll som hette duga av den andra i sömnen. Plus att Kevin mot slutet av tiden han sov i min säng var en hejare på att sparka och tumla runt i sängen.
Så övergången till egen säng blev ganska lätt då vi båda insåg att det var de som krävdes. (Måste dock tillägga att Andreas till stor del tog hand om övergången med Kevin från vår till hans säng och att han kände sig otroligt trygg med det trots att han och Andreas knappt kände varandra vid det tillfället). Vi började i alla fall med att ha en madrass åt Kevin på golvet bredvid vår säng där han fick sova i någon vecka (kanske två eller tre, minns inte riktigt hur länge) och sen åkte han in i sitt rum - och nu snart två år senare så har vi delat säng ibland mest för att vi vill mer än för att vi tycker det är mysigt. Men jag tror faktiskt inte på att barnen ska behöva gråta sig till sömns och känna sig otrygga. Jag menar, vuxna sover tillsammans, vuxna som egentligen inte alls är i samma behov som barn av närhet. Så varför tvinga eller påskynda det hela...?
