.

publicerat i

Jag går sönder. 


Jag har ingen energi kvar. Har inte sovit på två dygn. Har inte fått behålla maten på lika många. Jag har kräkts, om och om och om igen. Hela kroppen spänner sig av oro och ångest. Min kropp skriker. Efter kärlek. Närhet. Omtanke. Eftertanke. 

Din kropp vill här ifrån. Långt bort. Vill hitta sig själv. Utan mig. Utan någon.

Jag har sagt saker den här helgen som jag vill ta tillbaka. Som jag ångrar så mycket. Ord som kom ur mig när jag var som mest frustrerad och arg. Besviken och ledsen. Och sårad. Fy så långt ner i hjärtat snittet har gått den här gången. 

Jag är redo att aldrig dejta igen. Att aldrig dricka alkohol igen. Att aldrig känna mig så där äckligt lycklig igen. För jag hade allt det med dig. Och det känns som att jag bara förtjänar att känna så med dig. 

Förlåt.

Jag vet att du menar väl. Även när jag skriker på dig, när jag tror att du inte lyssnar. Och när du inte riktigt förstår vad jag menar eller vill ha sagt.

Men saken är den. 

Jag älskar dig. Och jag kan inte beskriva det på ett annat sätt än det här. Jag fungerar inte utan dig. Mina luftvägar krymper. Mitt hjärta slår dubbelt så snabbt. Jag ligger sömnlös. Jag gråter, hela tiden. Slutar jag gråta så känner jag mig stark en stund. Sen springer tiden ikapp mig och jag gråter tio gånger mer. 

Jag vill bara krypa in i din famn. Bli tröstad. Få höra att allt kommer att bli bra igen, oavsett om du väljer att vara med i bilden mer eller inte.

På onsdag flyttar jag hem igen. 
Förhoppningsvis lättar mitt hjärta lite då. 

Sov gott.

publicerat i

Har precis lagt mig i sängen. Benen surrar som motorsågar för tillfället. Fy f-n va jobbigt när man bara vill släcka lampan och avlida till imorgon bitti igen. Men jag vet att om jag somnar nu så kommer jag ligga och sparka i flera timmar innan jag kommer till ro på riktigt. 


Gruppen jag hade hand om ville aldrig lämna baren heller på mitt kvällsarbete. Dem drack ändå ganska bra, men fy så trött jag var en stund under kvällen. Tillslut fick jag hänvisa dem till receptionsbaren, men välkomnade dem ner i baren efter jag hade stängt. Jag påpekade också att musiken skulle vara på till dess att dem valde att gå till sina rum. Även fast man lever på en eufori så kände jag att kroppen demonstrerade smått hela kvällen.

Men nu ska jag försöka varva ner.
Sov gott! 


40 minuters promenad hem från jobbet, mitt i natten... så segt!

Inhopp.

publicerat i Denise, Jobb;

Telefonen ringde i ett imorse. Jag som jobbade till midnatt igår sov som en gris till vibrationerna. Men tillslut kunde jag inte sluta ögonen längre utan var tvungen att ta reda på vad det handlade om. Det var Kevins klasskompis mamma som ringde, "Panik Denise! Du måste komma in, kan du?"


Det fanns väl inte så mycket att fundera över. Jag drog på mig kläderna, sminkade mig samtidigt och satte på mig stövlarna och drog ut. 

Väl där blev jag bara inslängd i kassan. Ett nytt kassasystem. Nya priser. Nya maträtter, bakelser, drycker - allt. 

En sjuttonårig (supertrevlig) tjej lärde mig allt hon kunde innan hon drog och jag tog över bakom spakarna. 

Det funkade. Något sånär. Alla fick helt enkelt ta mig för vad jag var. Ny! 

Och även denna dag kom till sitt slut. 

Världens trevligaste café med utan tvekan supergullig personal! 


Den här ångesten.

publicerat i Denise;

Jag har smitit från jobbet till sjukhuset. Min tid är egentligen om tio minuter. Jag har väl suttit i väntrummet i ungefär tio minuter redan för att mentalt förbereda mig själv av vad som komma skall. Kroppen skriker av ångest. Jag vill inte vara här. Jag vill inte! 


Men det är bara att bita ihop. Om några minuter är det över. En liten stund till bara. Sen får jag fira med att gå tillbaka till jobbet och jobba till 02 inatt. Vilken fest. 

Någonting står inte helt rätt till.

publicerat i Denise, Tjejsnack;

Från och till kickar det här obehaget in. Jag kan vakna rädd och med ångest. Det finns dagar som jag inte ens kan ta mig upp ur sängen. Idag är en sån dag. Jag sov från midnatt igår till elva imorse. Gick ut med Julie, lagade lunch och gick och la mig i sängen från halv två till fyra. Somnade om som en gris.


På måndag ska jag tillbaka till sjukhuset. Nytt test. Ny väntetid. Nytt återbesök. Hela min kropp skriker att något är fel. Men jag har inte orkat ta tag i det. Jag vill egentligen inte veta vad som är fel med min kropp. Utredningen har pågått i snart ett år sedan dem hittade första problemet. Därefter har jag fått invänta och se om något händer. Om det växer. Om det är godartat eller inte. Men än så länge så testar dem mig bara. Jag får inte veta mer än att jag ska komma tillbaka. 

Jag hade önskat att dem pratat klarspråk med mig. Det hade gjort min ångest mycket lättare. Min energi som jag har till mina barn har tagit slut. Jag sover mig igenom min barnvecka. 

Jag vill vara pigg igen. Men något säger mig att jag bara kommer bli tröttare med tiden. 

Något i mig är trasigt. 
Det känns som någon tömmer mig på den energin jag behöver för att klara av livet. Inte ens smink kan rädda mig längre. 

Han.

publicerat i Denise;

Han som väcker mig på morgonen med kaffe på sängen. 


Han som lagar mat till mig innan han ska iväg till jobbet, bara för att jag ska slippa.

Han som planerar våra äventyr.

Han som får mig att glömma bort mina största fobier för en stund.

Han som får mitt hjärta att slå två slag extra i sekunden. 

Han som får mig att skratta. 

Han som får mig att ha båda fötterna på jorden. 

Han som stöttar mig i alla beslut.

Han som föredrar att arbeta på högtider, så länge vi är där tillsammans. 

Han är den enda som får finska språket att låta sexigt. 

Han som låter mig utmana mig själv. 

Han som introducerar mig för finska traditioner och maträtter. 

Han som får mig att föredra hemmakväll framför utekväll. 

Han som tänker lika mycket på mig som på barnen. 

Honom. 
Det är han jag älskar så mycket att jag vissa dagar är rädd att gå i tusen bitar. 

Fredag. 30 timmar senare

publicerat i Barnen, Denise, Kevin;

Har varit ifrån barnen i två dagar. Har jobbat två stycken femtontimmarspass i rad. Lunch - middag och stänga bar så barnen har fått sova hos mina föräldrar. Men det har gått bra så det var skönt att kunna fokusera helt på jobbet. Älskar att jag kan jobba två dagar och få 30 timmar och har möjlighet att vara "hemmamamma" med barnen resten av veckan. Sen när jag är barnledig så kör jag femtio timmar för att komma ikapp liksom. Men det är lätt värt. 


Tiden går ju så fort så jag vill passa på att hänga med barnen så länge som det går och så länge dem vill hänga med mig. 

Hjärtat jobbar och sover på jobbet till söndag eftermiddag. Vi fick i alla fall sova tillsammans inatt, och ta en långpromenad nu på förmiddagen. Natten innan sov vi båda på respektive arbeten, han på sitt hotellrum och jag på mitt. Det är skönt med det alternativet när man jobbar så mycket i alla fall. 


Alla hjärtans dag

publicerat i

Igår var han konstig hela eftermiddagen. Han ville liksom komma hemifrån, ensam. Vi som annars spenderar all vår lediga tid tillsammans. Om vi inte umgås med andra på tuman hand. Men han var så kort och disträ.


Vid fem drog han ensam på en långpromenad. Jag vet att promenaden avslutades med en fika hos hans föräldrar. Jag drog mig verkligen från att ringa honom, även fast jag ville veta att han var okej. Men jag gav honom sitt space. 

I ren frustration så satte jag mig på träningscykeln och trampade en mil på tretton minuter. Svetten rann som öppet vattenfall längs både panna och rygg när jag var färdig. Trycket över bröstet hade lättat. 

Jag hoppade in i duschen och hann inte mer än ut i soffan igen förrän det rycktes i dörrhandtaget och han var hemma.

"Jag vet att vi inte kommer vara hemma imorgon, så jag vill ge dig det här idag." Han sträckte över ett hjärta som var proppat med godis, ansiktsmask, doftljus och en nalle. Jag bröt ihop. 

Alla mina spänningar och min ångest försvann. 

Vi är tillsammans idag även fast vi inte är hemma. Vi ska iväg med jobbet på ölprovning, lunch och en match i bowling. En trevlig alla hjärtans dag i trevligt sällskap. 


Jag - är - helt - slut.

publicerat i Vardag.;

Jag var iväg på en arbestsintervju igår. På en supermysig restaurangkedja med en supertrevlig chef. Han ska höra av sig om han är i behov av folk i framtiden. Me like. 


Hör han av sig så meddelar jag var jag befinner mig helt enkelt. Nu får ni leva med att veta att det är ett ställe jag skulle trivas jättebra på om jag får någon tim- eller behovsanställning på. 

Efter intervjuvn så drog jag till jobbet. Åkte buss till vägskälet och promenerade två och en halv kilometer i minusgrader till jobbet. Jobbade från 14.30- 23 och satt kvar och snackade med nattreceptionisten till midnatt. Klockan två i natt kom jag till ro och fick sova till halv sex då jag hade hand om frukosten.

Jag var helt död. Efter jobbet så badade och bastade jag och sambon. Så välförtjänt efter den här dagen. När vi kom hem och han lagat mat åt oss så däckade jag som en gris i en och en halv timme. Smart, så sent på kvällen. Men nu känner jag mig redo för att låta John Blund ta hand om mig igen. 

Ska dra till jobbet vid 10 imorgon så det är bäst att få några timmars sömn i alla fall...

Vitaminbrist eller energibrist

publicerat i

Ibland beskyller jag honom för lite för mycket. Saker som han inte förtjänar och saker som jag får ångra efteråt. Han är ju den enda jag har i mitt liv som till hundra procent fokuserar på mig och mitt välmående lika mycket som jag fokuserar på honom och hans välmående. 


"Denise, vi går in på hälsokosten och köper multivitaminer åt dig. Du får inte i dig tillräckligt av det du behöver."

Jag satt paff. Var kom det här ifrån? 
Mina paket nudlar som bytt plats med våra culinariska ingredienser i förrådet? Eller var det tanken på att jag bara fick i mig en deciliter kyckling och lika mycket broccoli igår? Men jag förbränner ju ingenting när jag går hemma. Jag gör ju ingenting. Och jag äter ju apelsiner ibland. Ibland även två på en dag. 

Men han hade rätt. Vi gick in i hälsokosten, fixade en flaska av flytande multivitamin och jag tog två matskedar.

Jag har tagit tag i min träning idag. Inte för att det är de första jag behöver fokusera på idag, men jag har gjort det. 

Diskberget som har stört mig sedan helgen, men som jag inte haft energi att ta hand om är borta. 

Jag har bokat in en arbetsintervju imorgon förmiddag. 

Jag har fixat kvällsjobb imorgon och jobb på förmiddagen på torsdag. 

Jag har rensat i sovrummet. 

Vikt tvätt.

Dammsugit.

Haft en lunchdate i tre timmar med min kompis som jag inte träffat på över ett år. 

Men det är tveksamt om det är multivitaminen som gjort stordåd på mig, jag köpte den imorse liksom. 

Men att han tänker på mig är värt så mycket mer. 

Som en pannkaka. Fast hallonsylt.

publicerat i

Jag vill bara skriva om allt som händer i mitt liv just nu. Men jag vet att det inte kommer gynna mig på något sätt. Men mina dagar består mestadels av - upp som en sol, ned som en pannkaka. Just nu känner jag mig som en ogräddad pannkaka som någon blandat in sylt och grädde i. 


Sjukt dålig liknelse. 
Men jag känner mig mer som hallonsylten. Mosad, men bitarna finns där om man lyckas sätta ihop dem igen. 

Nynäshamn

publicerat i

Jag har insett att Nynäshamn är mitt "Manhattan". Jag känner alla, nåväl - många. Jag kan alla gator, känner till alla krogägare, uteliv och vakter. 


Snart är det sommar också, vilket kommer få Nynäshamn att vakna från sin dvala. Jag ska därför ge er mina guldkorn av vad Nynäshamn har att erbjuda. 

Man kan ta sig hit på flera sätt. Tåg, båt, buss, bil, cykel och gång. Det enda som hindrar dig att ta dig fram är möjligtvis tiden det tar att ta sig hit. En timma och sju minuter med tåg från centralen. Närmare 45 minuter med direktbuss från Gullmars. Och en evighet med båt, cykel och på fots. 

Men kom hit. 

Stan lever på sommaren. Hamnen doftar nyrökt fisk. Alla restauranger i hamnen håller öppet för turisterna. Folk är ovanligt trevliga mot nya människor under sommaren vilket också kan vara till fördel.

Om ni ska över till Gotland så rekommenderar jag att ni stannar över en natt på skärgårdshotellet. Supermysiga rum, trevlig personal, fantastiskt läge. Tre minuters promenad till Gotlandsbåten, fem minuter till hamnkärnan. 

Guldkornen i hamnen är 

Eight friends inn. 
En pub i gamla stationshuset med inspiration tagen direkt från England. Stänger precis som de Engelska pubarna 23, men erbjuder tvåhundra olika ölsorter. Bland annat från de lokala ölbryggeriet. 


She needed a hero.

publicerat i

So that's what she become. 


Jag vet att det är en sån kliché, det här med att påstå att ett nytt år ger nya möjligheter. Men jag vill ändå påstå att ett nytt år ger ny energi och en chans till att nå den förändring man vill. För min del så ska 2017 bli förändringarnas år.

Man kan inte göra annat än att jobba på sig själv, sina egna fel och sina egna brister för att komma och uppnå de mål man vill.

2017. Time for some change.

Tacksamhet.

publicerat i Denise, Vardag.;

Jag är så tacksam över att mina barn har så fina personer i sin omgivning. Kevin har och får ha Julies pappa som sin egen. Julies farmor och farfar är även Kevins farmor och farfar då Kevins biologiska dog när Kevin var liten. Vi har fastrarna på Julies sida som ser sig som faster till Kevin också. Vi har sambons familj. Dem har fått extra kusiner, fastrar och farföräldrar. Vi har Kevins pappas tjejs familj som också verkar finnas där för Kevin, till lika så hennes bror och dennes flickvän. Jag har sett hur dem lagt till sonen på facebook, och jag märker hur familjeträdet växer... I love it. Kevin har sex syskon, alla värnar han om precis lika mycket.  


Idag tar min svärmor med barnen på bio. Jag känner bara sån enorm TACKSAMHET. Från att ha varit en så liten familj, till att bli enorm och till att faktiskt kunna umgås, alla under samma tak. 

Tack för att ni finns. Varenda en av er. Bonus, extra, plast eller låtsas. Det är bara hjärtat som bestämmer vad man är för varandra. En ettikett är överskattat. Vi är ett tydligt exempel av den moderna familjen. Tack för att ni finns där för mig, men främst för barnen. 
Jag älskar er. 

Världens löjligaste önskelista.

publicerat i Denise;

Magnus Uggla. Han får mig att må så jävla bra med sin musik. Han sjunger precis om de saker som jag undrar över angående det motsatta könet. Han är också tydlig i sin text med att vi kvinnor överanalyserar och att män är otrogna skitstövlar om man träffat fel person. 


Jag vill så jävla gärna se honom live. Han påminner så mycket om min farsa också. Det här hårda skalet men mjuka insidan och det här typiska "stockholmstugget", och att han snackar först och tänker sen. That's so my father. Om ni bara visste hur odiskret farsan kan vara. Och hur många grodor det är som hoppar ur hans mun. 

Nummer två på min onödiga önskelista är ett badkar. Det finns en badbalja för vuxna. Sjukt patetiskt, i know. Men i mina tidigare hem har jag haft badkar. Och så fort jag mår dåligt så badar jag. Så fort jag mår bra så badar jag. Så fort jag behöver tänka så badar jag. Så fort jag.. ja, ni fattar. Förstå hur mycket pengar jag sparar in på att slippa gå hos en psykolog när jag kan köra alternativ medicinering och behandla mig själv. Win-win situation here. 

Just nu skulle jag verkligen behöva ett bad. Min kropp gör uppror. Jag är så jävla äckligt lycklig, men det gör mig så ängslig och orolig att det hela tiden känns som jag ska förlora något. 

Förstår du vad jag menar? 

P A N I K

publicerat i Barnen, Mormor och morfar, Udda tankar;

"Mamma vad gör du nu på badrummet? Vi ska ju äta?"


"Mamma ska bara sätta upp håret". 

Egentligen hade jag panik. Den där mattan av kläder som jag strategiskt hade lagt i soffan av rentvättade kläder hade jag samlat ihop i en stor boll för att snabbt förflytta vidare till sovrummet. Och garderoben. Vad hade hon där att göra. Jag stängde båda dörrarna, narnia kunde vänta. Vägen mellan mitt och barnens rum var förseglad. Inte bara av alla kläder på garderobsgolvet, utan jag menar givetvis dörrarna. Låsa var överskattat. 

Inne i badrummet var jag i full gång med att damma av handfatet. Vår torktummlare har en tendens att spotta ut damm som lägger sig som ett lager på handfatet. Och säkert på badrumsgolvet också. Men det man inte ser med blotta ögat finns ju inte. 

Jag kunde givetvis inte säga sanningen till Julie om varför jag sprang runt som en galning och städade. Hon är ju som en pappegoja så att ett fel ord, och hon upprepar det. Like shitalot.

Hon kom, bara minuter efter att jag städat rent i badrummet. Min mamma. 

Julie hade dragit med dammsugaren i hallen en halvtimma innan. Så den var städad, men såg inte "för städad" ut. Ni vet väl hur en fyraåring städar..? 

Vi satte oss och fikade. Min son fick jag äntligen krama om efter att han sovit över hos dem i några dagar. Och vi promenerade runt i lägenheten, spanade på några grannar. Gick in i barnens rum, pratade och diskuterade. Hon öppnade Narnia. Dörren till garderoben. Fick en chock. Stängde den. Tackade för sitt besök, kaffet och gick hem. 

Jävla nyfikna fruntimmer. Vad har hon i mitt Narnia att göra... 

Star wars.

publicerat i

Jag har aldrig sett en enda starwars film i mitt liv förrän jag träffade min sambo. Jag har försökt se den första, eller den sista. Eller i vilken jävla ordning man nu ser alla filmerna i. Men jag har aldrig fastnat och har stängt av efter endast några minuter. 


Men nu de senaste veckorna så har jag sett två. De två senaste i modern tappning, och dem måste jag ändå erkänna att jag gillade. Så det kanske är dags att börja från slutet och se alla i ett svep. Den sista filmen som gått vågade jag nämligen även se på bio tidigare nu i veckan när vi bjöd ut oss själva på date. 

Hans systerdotter kom över och passade barnen medan vi drog ut. Vi hade hela biosalongen för oss själva. Det var hur mysigt som helst. Varje gång vi får tillfälle att göra något tillsammans bara vi två så känns det som jag blir förälskad på nytt. Den här spänningen, nervositeten och all kärlek jag känner för honom bubblar liksom över. 

Sjukt löjligt formulerat, i know. 

Men jag har aldrig känt så här tidigare. 
Det är inte vem som helst som kan få mig intresserad av en film så som star wars. Det är inte vem som helst som kan få mitt hjärta att slå dubbla slag. 

Men han har lyckats - och gör det fortfarande. 


Lilla sjuka Julie

publicerat i Barnen;

Julie är sjuk. Hon kräktes som ett djur imorse. Det kom helt utan förvarning, hon som annars brukar hinna till toaletten. Hon är så rosslig i halsen och har problem att ta hand om slemmet. Vet faktiskt inte om det är slemmet som gjort att hon kräkts eller om det är någon kräksjuka på G. Hur som helst så har jag tagit det säkra före det osäkra. 


Kevin sover därför hos mina föräldrar och min inbokade arbetsintervju jag skulle haft idag får jag flytta till en annan dag. VABRUARI, när den är som bäst. Det slår liksom aldrig fel hos oss. 

Jag är glad för Kevins skull dock om det är kräksjuka nu redan. Han - och resten av familjen brukar annars alltid timea in hans födelsedag och ligga helt utslagna. Så förhoppningsvis är vi skonsamt drabbade och att den försvinner snabbt.