Så jävla intensivt.

publicerat i

Inatt fick jag ta ett rum på jobbet. Jag stängde som sagt baren igår - första gången på egen hand, och klart att spektra (kassasystemet) sa upp sig och vi inte kunde göra ett riktigt avslut. Imorse fick vi vara tillbaka klockan åtta igen och köra frukost och lunch. Jag har precis tagit mig ner på rummet igen för att vila ögonen då jag fick äran att köra kvällspasset också. 


Så nu ska jag vila ögonen innan jag har hand om 12 pers på tvårätters middag. Halv sex ska jag förbereda det sista. Direkt efter middagen och disken så får jag dra hem. Längtar som fan till dess.

Långpanna.

publicerat i

Imorgon kör jag långpanna på jobbet. Börjar klockan 12 (tack och lov för sovmorgon) och slutar vid stängning (runt 01/02 skulle jag tro.) 


Ska bli så jävla härligt att köra igång med jobbet på riktigt igen. Imorgon har vi bara runt hundra lunch, men det expanderar och blir fyrahundra runt torsdag, fredag. Sånt jävla ös! 

Killen sover på sitt jobb då han kör långpannor där till på torsdag. Så vi går precis om varandra i jobbet. Vi får passa på att ses igen på lördag. Den som väntar på något gott... 


Utflykter.

publicerat i Barnen, Bilder, Värt att tänka på.;

Julie älskar ordet utflykt. Bara ordet gör vår grej mer spännande. Jag kan säga: "ska vi ta en utflykt till apoteket" och hon skiner upp och utbrister "JA! Och när vi kommer hem dricker vi varm choklad." Det är belöningen för alla utflykter som man gör nu på vintern. 


Fördelen med att ha ett så laddat ord som utflykt där hon förväntar sig något, är att det aldrig blir något tjafs. Hon går och går, och kan gå i flera timmar om hon skulle behöva. 

Här omdagen var vi på vattentornet. Högst uppskattat av den minsta. Den stora som jag också tvingade dit uppskattade inte vårt äventyr lika mycket. Han klagade mest och orkade inte alls gå upp de 107 trappstegen som leder till vårt vattentorn. Men jag fick upp honom (med lite tjafs och lite bråk.) Jag måste komma på ett känsloladdat ord för en elvaåring också. Ordet utflykt klingar inte riktigt rätt... 

Sveriges bästa kock

publicerat i Bilder, Mat;

Jag är tillsammans med en av Sveriges bästa kockar, om du frågar mig alltså. Innan jag träffade honom (för ganska precis ett år sedan) och blev introducerad för hans mat - så ansåg jag mig själv vara hyfsat bra på matlagning. Well. Not so much anymore. Han håller reda på allt! Exakta temperaturen på kött, fisk, vilt. Tillbehör som såser, grönsaker, crémer och dekoration. Han ser färg, form och smak inte som ett intresse utan mer som en livsstil. Han är så otroligt artistisk i sin mat och matlagning, uppläggning och sitt framförande. Jag har aldrig stött på någon människa som lever så mycket för mat som han gör. 


Jag tackar gudarna för att han valde mig som sin! Men har smått ångest nu när han är borta och sover på jobbet till på söndag. Min mat de senaste dagarna har därför bestått av blodpudding, varmkorv och nudlar... well. Kids like it. Men jag föredrar hans mat i alla lägen! 


Lax och wasabipasta
Tapasbricka med ostar, skinka och grönsaker i alla dess former.
boeuf bourguignon
Min frukost en morgon... bookmaker med perfekt tillagat ägg ruccola, paprika, pepparrotscréme, kött och solrosfrön!
Rödbetscarpaccio med fetsost

Han gråter aldrig.

publicerat i

Kevin. Han visar aldrig känslor. Jo, lycka visar han tydligt. Tillika så besvikelse och förundran. Men han gråter aldrig. Han visar inte såna typer av känslor. Men igår, efter att jag väckt honom för att gå upp och kissa, så hände något. 


Först blev han skrämd, troligtvis av min plötsliga närvaro efter att ha väckt honom ur sin dröm. Han promenerade runt lite förvirrat i sömnen och var lite extra svår att leda rätt till toaletten. Men jag är van och kan tygla hans nattliga äventyr. 

Han gick in mot sitt rum och mot sin säng igen när han var klar, och jag sa att jag skulle komma och stoppa om honom igen om någon minut. 

När jag kom in i rummet så var han långt från sig själv. Han tittade på mig med panik i blicken, och berättade att hans hjärta började rusa snabbare. Han fick en panikångestattack. Jag kände igen symptomen. För jag har själv varit där. Ibland oftare. Ibland mer sällan. 

Jag pratade med honom i lugn ton. Frågade hur han mår, och han började gråta. Han berättade att han känner sig ensam ibland. Han berättade hur han känner sig ledsen och rädd vid vissa tillfällen. Jag började gråta. Jag bet mig verkligen hårt i läppen för att inte göra det. Men det gjorde jag. Sen låg jag vaken till sent för att komma på en lösning. 

Kevin har blivit försummad. Han har fått ta så himla stort ansvar och fått ta hand om både sig själv och sin syster sedan hon föddes. Han har fått alldeles för lite utrymme till att bara få vara barn, få fråga saker. Få utforska. Få busa. 

Kevin har aldrig tagit en svordom i sin mun. Han bryr sig verkligen om alla som står honom nära och även om han aldrig skulle be mig om egentid, bara han och jag - så vet jag innerst inne att det är precis det han behöver. 

Jag klappade på honom. Jag kramade honom. Jag berättade hur mycket jag älskar honom. Hur han aldrig är ensam. Hur han alltid . alltid . alltid kan tala med mig om han undrar något. Eller om han bara vill ha kärlek. 

Om han bara visste vad han har gjort för mig. Utan honom hade jag inte funnits idag. Och hade jag funnits kvar utan honom så är iag säker på att mitt liv gått käpprätt åt H-vete. Ni vet den här magkänslan? Utan min son hade mitt liv varit helt annorlunda. Men tack vare honom så valde jag rätt väg. 

Barnarbete.

publicerat i Barnen, Kevin;

Idag har barnen fått laga vår lunch. Kevin stod i 20 minuter och skalade morötter, Julie skar ned dem i mindre bitar så dem kunde koka upp snabbare. 


Sen i med buljongtärning, kokosmjölk och efter drygt tjugo minuter så körde jag dem med stavmixern.

Och ja, morotssoppa gick hem hos barnen och kräver bara fyra ingredienser. Lätt som en plätt och lätt käk för Kevin att laga själv när han är ensam hemma. 


Lite om vad som händer i vår vardag

publicerat i Vardag.;

Jag har fått någon lindrig inflammation i högra käken, längst bak där min visdomstand håller på att kämpa sig fram. Det gör inte ont annat än att det känns som hela min nedre tandrad håller på att flytta sig några millimeter. Nästan precis samma känsla som när jag hade tandställning och dem skulle dra åt den där jäveln titt som tätt. 


Jag ska i alla fall till min tandhygenist idag. Passande nog så hade jag en tid, och eftersom min visdomstand började jävlas häromdagen så har jag inte brytt mig om att ringa och ändra någon tid.

Barnen är hemma med mig idag. Kevin hade 40- graders feber igår och hostar. Julie och jag ska iväg till BVC efter tandhygenisten och jag har ingen tid att varken hämta henne mellan mitt och hennes besök. Så hon får vara med mig under mitt besök hos tandhygenisten. 

På fredag börjar jag ÄNTLIGEN att jobba igen. Jobbfronten har varit helt död sedan 1:a januari. Och när man går runt här hemma och städar, tvättar, bäddar och sorterar så resulterar det tillslut att man känner sig helt värdelös. Tack och lov så började killen det nya året med fast anställning. Och tidigare har jag hjälpt honom ur en jobbsvacka. Så i februari får han stå för kalaset, om vi säger så. 

Men på fyra arbetsdagar kommer jag få ihop 70 timmar. Så det är bara att kötta allt jag har den här månaden. 

Ett öppet brev till min syster.

publicerat i Vill du bli ung förälder, klicka här!;

Jag har två systrar. Den ena är min pappas dotter. Den andra är min mammas dotter. Och tjugo år senare kom jag till världen. 


När jag var femton blev jag gravid. På den här tiden fanns MSN på varje dator i varenda hem. Jag hade min ena syster i chatrutan, redo att säga som det var - att jag var gravid. 

Minuterna gick, och jag såg hur hon formulerade ett svar. Ett svar som fått mig att sätta i halsen många gånger. "Gör abort! Jag ska anmäla dig till socialstyrelsen om du behåller ditt barn i magen." 

Jag, femton år gammal. Hon, 40 och fyrabarnsmamma. 

Åren gick och vi hade otroligt sporadisk kontakt. Ingen anmälan från soc kom från hennes sida, tack och lov. Men oron att hon skulle få för sig att anmäla mig låg kvar. När min son var närmare tre år så fick dem träffa honom för första gången. Mina syskonbarn flockades runt honom och tittade snopet när en av dem utbrister "men han ser ju helt normal ut?". 

Jag, som var runt sjutton, arton för tillfället log och frågade undrande varför han inte skulle se normal ut. 
"Men mamma säger att alla som får barn så ung som du är bara får utvecklingsstörda barn." 

Mitt hjärta gick itu än en gång. Hur hade hon mage att säga så om min son. Jag valde att bita mig i tungan och att svälja min stolthet och fortsätta försöka på en fortsatt kontakt. 

Men åren har gått. Hon har sagt upp kontakten med min mamma. Skrivit ett meddelande till min sons pappa nu innan jul om hur han är anledningen till att hon och jag inte har kontakt med varandra längre. Hon har aldrig, och kommer aldrig få träffa min dotter. Det här är en människa som stått mig så nära en gång i tiden men som blivit en total främling för mig. 

Bör det tilläggas att min mamma var femton när min syster kom till livet. Och bör det tilläggas att hon troligtvis ser sig själv som vanskapt med tanke på att femtonåriga mödrar inte kan få friska barn? 

Blod är inte alltid starkast.
Tack för att du stöttade mig en gång i tiden. Men jag har gjort mitt val, och du finns inte med i mitt liv längre. Det känns som vi blev främlingar för varandra redan för 11 år sedan. 

Det här är ett öppet brev till dig, du falska, manipulativa människa. 

Idag har jag bara en syster. Ingen som jag har så nära kontakt med som jag skulle vilja. Men hon är en förebild och någon jag ser upp till och som jag vill efterlikna. Hennes hjärta är lika stort som hennes sjuka humor och jag är så otroligt tacksam att hon finns i mitt liv, bland mina sociala medier. 

Det var en liten förkortad version av vad som hänt nyligen och för ett tag tillbaka. Men det som göms i snö, kommer upp i tö. 

Med det vill jag väl ha sagt, tänk på vad ni säger så det inte slår tillbaka mot er. 

Tredje klass.

publicerat i Kevin, Skola, Vardag.;

Han är så jävla duktig. 

Ibland känns det som att jag är för hård mot honom. Nu på vintern så ska han vara hemma från sina vänner runt 17-tiden. Det för att vi ska äta middag ihop och kunna studera direkt efter maten. 

I julklapp fick Kevin nämligen en laptop av min killes familj. Något som jag aldrig hade haft råd att ge honom själv, så jag är evigt tacksam när jag fick se hans ansikte skina upp efter att bara öppnat mjuka paket på julafton. 

Han fick nämligen vänta lite på datorn. Men desto lyckligare blev han, min prins. 

Han sköter sig verkligen exemplariskt i skolan. Jag är förvånad själv med tanke på att mitt intresse för skolan aldrig riktigt fanns. Eller det fanns, men försvann lika fort ju äldre jag blev. Därför är jag noga med att sitta ner med Kevin och nöta in alla engelska ord, alla matematiska formler och alla svenska ord och uttryck som ska formuleras ned på papper. Han måste göra en läxa om dagen innan han sätter sig vid datorn.


Han är sjukt duktig på engelska. Han sitter ju framför youtube varje vaken timme som han får. Matematik är som gjort för honom men det är när det kommer till svenska som hans intresse faller. Han förstår inte vikten av att vara duktig på att formulera sig. "Jag kan ju prata, mamma".

Han kanske har rätt. Men imorgon ska vi öva på en argumenterande text med teser, argument och motargument. Där snackar vi mitt ämne, helt och hållet... 


Konsten att försöka hitta sig själv.

publicerat i Denise;

Jag känner mig vilse. Ibland vet jag inte vem jag är eller hur jag har formats till den jag är. Folk som känner mig säger att jag alltid är glad. Själv känner jag mig så långt från glad man kan komma. 


Jag bidrar gärna till att få andra glada. Men så fort jag spenderat en hel dag med att få andra lyckliga så lägger jag mig själv och gråter. Jag har så galet lätt till gråt nu förtiden. Det är lättare att gråta än att vara glad. Jag har haft så flera perioder i mitt liv, så det är kanske inte så konstigt. Men när man väl är i den här perioden så känner man sig så värdelös. 

Så liten. 
Så ensam. 

Jag saknar sällskap i form av vänner också. Jag har insett att jag har det som ett problem och har börjat erkänna det för mig. Jag har ingen jag spontant kan ringa längre. Ingen som jag bekvämt nog kan kalla för min närmaste vän.. hon som hade den platsen har jag gjort slut med. Ironiskt, hur man kan göra slut med någon som bara är en vän. Men hon gav mig ingen positiv energi i slutet av vårt vänskapsförhållande, och därför valde jag att göra detta drastiska val. Hejdå negativitet. Hej positivitet. 

Nackdelen är bara att jag känner mig så jävla ensam att jag mer eller mindre andas ensamhet. Att varje andetag känns tunga och att jag måste anstränga mig i sociala sammanhang. Jag har ingen jag kan vara mig själv med längre. Det känns som jag måste "sälja" mig själv för att folk ska tycka om mig. Sounds crazy, i know. 

Men så är mitt liv just nu. 
Det går mest neråt. Jag har legat i en grop ett tag, försökt tagit mig upp men har bara haft en tesked som hjälpmedel. Mentalt försöker jag byta ut den där teskeden mot en skyffel. Men det tar tid. 

Men jag är snart där igen.

Fan, vi går ju mot ljusare tider. Vem har rätt att klaga? 

Unga fröken Julie

publicerat i Barnen;

Här har ni henne nu. Fröken Julie, nyss fyllda fyra. Hon är envisheten själv, men är alltid ödmjuk och givmild. Favoriterna är Elsa och Anna. När hon blir stor vill hon bli prinsessa och flytta till Arendal. Hon har nära till skratt och bjuder på sig själv när hon märker att andra blir glada av hennes närvaro. 


Hon värnar om familjen och sover oftare i sin brorsas säng än i sin egen. Hon älskar att sjunga, bli sminkad och få naglarna målade, få bestämma olika frissyrer och spegla sig. Hon är motsatsen till mig när jag var barn.

Hon älskar snön på vintern och att rusa i vattnet på sommaren. Hoppa i vattenpölar på hösten och att äta picknick på vårkanten. Hon är lyckan själv, personifierad. Hon är pappas tjej till hundra procent! 

Lite har hänt på dessa år. Men här är hon, min fröken Julie. 

Semester

publicerat i Denise, Minnen;

För två månader sedan drog jag till en ny kontinent. Ett stort steg för mig var att ens kliva över tröskeln för att sätta min fot på ett plan. Jag har nämligen en sån enorm rädsla för att flyga. Rädslan av att tappa kontrollen. Rädslan av att inte få träffa mina barn igen. Ångest över att veta att jag sätter mig själv i en missil som när som helst kan avsluta mitt liv. 


Dramatiskt. I know. Men jag drog ner dit för att möta min kärlek som hade varit iväg i två månader med sin bästa vän på backpacking. Vi skulle mötas upp i Tanzania för att där ifrån ta oss över till Zanzibar. Med en enklare resa till Warsawa som vi gjort någon månad innan den här afrikaresan så var jag väl förberedd för hur man läste av boardingkorten, flygtavlan och terminalerna. Det jag inte hade i åtanke var dock att vi mellanlandade så många gånger. En gång i Rom. En gång i Addis Abbeba och avslutningsvis i Tanzania. 

Den största skräcken var nämligen vid start och landning. But i did it. Drog dit med hans familj, drog hem mer eller mindre ensam, med min kompis. Nio fantastiska dagar spenderades i Paje, Stone Town och på fantastiska restauranger i en otrolig miljö. 

Och bäst av allt, jag fick möta upp den finaste människan som fångat mitt hjärta. 

Guess who's back.

publicerat i Denise, Onördigt, Vardag.;

Jag är tillbaka. Tror jag.. 


Den här gången med en 11 årig son och en fyraårig dotter. Det brukar liksom bli några års mellanrum mellan alla skriverier. 

Ni har ju fått följa vårt liv från och till. Ibland under längre perioder och ibland under kortare. Vissa tillfällen har jag skrivit varje dag, ibland under flera år, andra tillfällen har jag inte skrivit alls. Man har väl olika behov. Jag har saknat att ha en plats för ventilation. Jag har saknat att ha en plats där jag kan låta fingrarna smattra över tangenterna. 

Jag har saknat att få råd. Jag har saknat att få upplopp för hur jag känner. Jag har saknat, typ allt. Vi får se hur länge jag är här för att stanna den här gången. Om bara för en stund eller en längre tid...