Sommar.

publicerat i Vardag.;
Det har inte undgått någon att det är sommar på 'riktigt' i år. Fan ta den som inte kan se tillbaka och minnas sommaren '18 som varm. Vi snurrar runt i sängen jag och min dotter. Vi turas om att ha kalla påslakan, kuddar och täcken omkring och över oss. Så fort det nått kroppstemperatur så sparkar vi av oss det och snurrar runt igen. Den enda nackdelen med att dela säng med en femåring är just nu, när det är 100 grader varmt inne - lika varmt ute och svetten rinner på oss båda. Vi fastnar i varandra, liksom sugs fast av kladdet och fukten som omringar oss på kroppen.

Det är sällan jag saknar kyla så myket som jag gör nu. Vi har liksom inte fått en paus från värmen på ett bra tag nu. Midsommar tror jag närmare bestämt. Den natten hade man velat ha duntäcke när man sov med balkongdörren öppen. Jag saknar tända ljus, duntäcke och mina varma stickade tröjor. 

Vi smälter vidare som isglassar. 




Tio koppar kaffe.

publicerat i Denise, Jobb;
Jag sitter på jobbet. Jag fick ju jobb på den bilskolan som jag tog mitt körkort på. Så typiskt mig att hoppa på saker jag inte har någon aning om - lära mig det och sedan tröttna då alla dagar visar sig vara den samma.

Jag är receptionist i dagsläget. 
Jag jobbar med lärarnas schema, bokar in elever, fakturerar, bokar körprov, läser och svarar på mail och dricker tio koppar kaffe om dagen. Eller, tio koppar idag för att jag bryggde för mycket innan det slog mig att jag var ensam hela dagen på kontoret. 
Jag behöver nya utmaningar snart. Jag klarar inte av att bara ha ett jobb. Jag måste ha något mer. 



Sex månader.

publicerat i Denise;
Sex månader sedan. 

Sex ibland långa månader. Sex ibland snabba månader. Sex roliga månader. Sex mindre roliga månader. Sex utmattade månader. Sex upplyftande månader. Sex nedstämda månader. Sex underhållande månader...
 
Jag kan fortsätta i all oändlighet. 

Jag har tagit mitt körkort. Helt galet hur fort saker gått egentligen, ibland blir jag fundersam själv och behöver tänka efter för att få vissa saker bekräftade. Jag har en egen bil. Så pass ny att den gått under tretusen mil. Jag har skrivit på en femtioprocent tjänst på ett hotell i nynäs och jag börjar nästa vecka. Jag har klippt av mig allt hår och ser ut som ett troll för tillfället. Jag har yogat min kropp friskare och piggare (börjar nå mina tår efter 23 år nu, senaste gången var jag nog fyra). Jag har börjat simma när jag har tid över. Jag har gått på healing för att healas och läkas. Jag har städat upp saker i mitt liv. Jag har lärt mig att säga nej till saker som inte känns bra. Jag har fått verktyg till att jobba med mig själv. Och, att inte förglömmas, jag försöker mig på att gå hos en psykolog vilket jag inte alls känner mig allt för bekväm med för tillfället. 
 
Jag har gjort allt i min makt för att ta hand om mig själv de senaste året. Ibland förstår jag inte hur jag fått livet att gå ihop. Min kalender har sett ut som ett oläsbart kladd vissa veckor. Men jag har trots det förstått vad jag ska göra för dagen eller för veckan. Jag har sett till att ha saker att se fram emot för att ge mig en morot för att nå dit. Jag har klarat av drömmar och  jag inte trodde jag skulle klara av tidigare. Jag har utmanat mig själv på vägen och tvingat mig själv att ta mig vidare trots motvind och motgångar. 

Jag har haft världens bästa stöd och hejarklack runt mig. Jag har sorterat ut allt negativt och energikrävande i mitt liv och börjat omringa mig av folk som ger lika mycket som jag själv ger från mig. Bara det är en sådan befrielse. När jag släppt en person helt så har jag gett plats för en (ibland två, tre...) nya energier att få plats i mitt liv. 

Jag har en tolvåring och en femåring! Barnen blir liksom ett år äldre av någon underlig anledning. Jag stannar kvar och är tjugofyra i några år till tror jag. 
 
Jag är ganska lycklig just precis nu. Andas in. Andas ut. Djupa andetag. Nuet är liksom svår att stanna i.
Jag samlar på harmoni och livsglädje istället för hög puls och stress. 

Man är ju inte odödlig. 
 
 

Jag vet hur det känns.

publicerat i

Jag vet hur det känns när tårarna inte går att stoppa längre. När man söker en folktom plats för att i ensamhet kunna låta paniken ta över kroppen. Jag har stått inlåst på toaletter så många gånger för att paniken kommer över mig. Den går inte att stoppa. Mina känslor går inte att stoppa. Allt sköljer över mig som en flodvåg. Ångest. Depression. Minnen. Sorg. Saknad. Frågor och förundran. 


Allt. På. En. Gång. 

Jag kan inte prata om det där och då. När det väl bryter ut. Jag gör allt i min makt för att svälja det. Svälja ångesten och gråten. Tänka på något som gör mig stark, för att sedan begrava allt i mig igen - och vänta på nästa attack, och nästa. Och nästa. 

Jag är rädd för att ta itu med mina problem. Rädd för att belasta dem på någon annan. Rädd för att personer ska ändra uppfattning om mig. För jag har sidor av mig själv som jag inte tycker om. Sidor av mig själv som jag gör allt i min makt för att gömma och glömma. Men ibland dyker dem upp. 

Jag gråter ikväll. 
Inte för att jag är ledsen.
Utan för att förhindra mig från att bli det i framtiden okontrollerat. 

Hon tar efter

publicerat i

Jag är så stolt över Julie. Hur hon inte tar konflikter med andra barn som är mindre än henne, utan hur hon visar respekt och omtankte för dem, eller helt enkelt lämnar platsen om osämja skulle uppstå. 


Hon är vuxen i sitt tänk, i en så liten kropp och jag är så tacksam för sättet hon aggerar i utsatta situationer. Hur hon är omtänksam mot de mindre och tillåter dem att närvara i leken. 

Jag har lärt båda mina barn att hjärtat inte sitter i vilken hudfärg, kroppsform, hårfärg eller valet av kläder någon väljer att bära. Att alla är värd samma chans, till dess att personen visat att den inte förtjänar det. 

Dream big

publicerat i

Jag kan inte sova. 


Vissa nätter känns livet pest och pina. Det känns som dagarna bara går i repris med varandra och att motivationen till att gå upp ur sängen är lika med noll.

Men inte nu. Nu kan jag inte sova på grund av min eufori. Min lycka över att saker går min väg, men med en liten oro över att saker kan vända tvärt. 

Idag fick jag två nya soffor, som jag älskar. Dem står lite malplacerade i mitt vardagsrum för tillfället, då dem blev hitburna vid tio ikväll. Så om-möbleringen sker först imorgon.

Imorgon börjar även Kevin i femte klass. Helt galet så fort tiden rusar. Jag är fortfarande 22, check på den. 

Jag har hittat en ny körskola som jag ska lägga pengar på, 10.000 för tjugo körlektioner. Jag får ett par körskoleböcker av en kompis kille. NU JÄVLAR KÖR VI! 

Jag måste få tummen ur arslet. 
Think outside the box, dream big! 

Rekreationen är över...

publicerat i

Jag har kommit hem nu. Och det har visat sig vara på både gott och ont. Jag har saknat mitt. Längtat efter det självklara. Rena kläder. Mitt badkar. Mitt kylskåp. Men samtidigt har jag levt hur bra som helst. Snålt om inte annat. Under hela juli månad har jag inte gjort av med ett korvöre. Jag tappade bort mitt kort i samband med att jag kom ut till almåsa så det har kanske inte varit så konstigt. 


Alla måsten som jag skjutit på behöver jag helt plötsligt ta tag i. Men jag har fått ny energi till att ta hand om det också. Mitt jobb den senaste månaden har varit så givande och så otroligt varierande att det utan tvekan varit värt det. Jag är så glad att jag åkte ut och spenderade sommaren med alla synskadade - trots att det ibland varit emotionellt svårt med vissa avsked. 

Jag är så otroligt tacksam över Almåsa. Det är ett av få ställen som står mig varmt om hjärtat. 

Jag har fått en ny förebild.

publicerat i

Idag har jag mått så dåligt. 

Jag har luckrat upp saker som jag grävt ner alldeles för djupt. Jag har pratat och öppnat mig så djupt jag orkat inför en person som jag känner mig trygg inför. Vissa saker som jag inte nämnt om för någon.

Jag behövde lätta på trycket. Ventilera mig. Tänka på mig själv en kort stund. Det är så lätt att ta emot andras problem och strunta i sina egna behov. 

Jag har fått en ny förebild. En person som jag tänker lite extra på när det känns som jag är ute på djupt vatten och tycker mitt liv känns tufft. En person som berört mig till tårar fast jag knappt känner personen i fråga. 

Jag spenderade eftermiddagen i skogen. Med hörlurarna i öronen, kvällssolen i ansiktet och naturen som omfamnade mig. 

Jag gick i täta snår bland ormbunkar, klättrade i berg och tog mig fram över breda ängar. Tillslut stängde jag av allt ljud och lät skogen och naturen säga sitt. Där satt jag i 45 minuter, mitt i ingenstans innan jag tog mig ner till vägen igen och vidare till strandhuset och bastun. 

Tack livet - för att du finns. 

Bland paddor och prinsar.

publicerat i

I vår stentrappa som leder ner till receptionsbyggnaden så bor det en padda. Han märks inte av på dagen. Men varje kväll, runt midnatt så tittar han ut och hälsar mig välkommen till mitt rum. Jag är helt övertygad om att han är min blivande prins om jag lyckas kyssa honom.


Han är bara skygg. Men jag ger honom tid, han är ju snubbe.. 

Jag har flyttat in i min stuga nu. Igår var första natten här. Jag sov kanske tre timmar i djupsömn och resten låg jag vaken för att ta in alla ljud. Att ligga ensam. I en mörk stuga. I en skog... man är inte kaxig alltså. 

I natt sover Alvin, en sjuttonåring sommarjobbare med mig i ett rum i anslutning till mitt. Jag blev nästan lite lättad av att han behövde sova över, då kanske jag lyckas somna in snabbare. 

Imorgon är det familjevecka på hotellet, vilket innebär sjukt långa dagar. Bara den här veckan ger mig 80 timmar. Nästa vecka lika så, typ. Och den avslutande veckan också. 

- hejdå juli. 
Välkommen utlandssemester. Varsomhelst.  

Mensvärk från helvetet

publicerat i

Vad fan händer?


Jag har fått världens mest ihärdiga mensvärk. Jag har inte känt av någon mensvärk på... ca 12 år. Innan jag fick Kevin. Men idag ska det fan vara riktig pain in the ass. Eller pain in the stomach rättare sagt. 

Jag mår illa och kallsvettas. 

Det är sjukt. Jag har typ aldrig känt så här. Å andra sidan slutade jag med preventivmedel  för två månader sedan. Det är också första gången kroppen är utan hormoner på riktigt - på typ tolv år om man bortser från att jag varit gravid och därför pausat med dem. Så det kanske finns förklarliga skäl till att jag mår som jag gör. 

Det kanske finns anledning till att ta mina minipiller trots allt. 

Flygplansljud, språk-kurs och storstädning

publicerat i

Jag har sovit skitdåligt inatt. 

Jag vet inte vad det var som orsakade att jag vaknade varje gång ett flygplan flög över mig i natt. Vanligtvis låter det ingenting - men i natt lät det vansinnigt högt. Så att vid två tillfällen var jag tvungen att gå ut på balkongen för att kolla så att planen i fråga inte nuddade trädtopparna utanför min balkong vid ett och kvart i två i natt. Men jag såg inga plan, utan hörde dem bara. 

Kan det vara luftfuktigheten som leder ljudet extra bra? Med tanke på att det var tjocka moln på himlen igårkväll så borde det vara en av anledningarna.

Julie vaknade halv åtta imorse och beslutade sig för att ha språk-kurs via youtube, innefrån Kevins rum hörs nämligen hur hon härmar en youtubefilm med ord som "Yellow... Red... Blue (låter något i stil med bleaw när hon försöker sig på engelsk accent som i filmen - så sött).

Idag SKA jag ta hand om mitt kaos här hemma. Har varit alldeles för trött och för seg för att ens titta på det. Men jag MÅSTE verkligen komma någonstans idag. I alla fall med vardagsrummet och min garderob. Kevins rum är det inte lika akut med. 

Så... nu vet ni vad jag har och göra idag ♡

Balladen om ett brustet hjärta.

publicerat i

Det har kommit och gått tre årstider nu. Från vinter till vår och från vår till sommar. Jag har inte kunnat ha någon annan i mina tankar. Jag har försökt - men det har inte fungerat.


Blodet rusade bokstavligt talat genom min kropp idag när du frågade om jag var hemma. Jag vet inte vad den känslan indikerar på, men den gjorde mig alldeles matt. 

Jag saknar dig ibland. Jag vet inte vad exakt det är jag saknar. Tanken på att det var ett år sedan som vi höll allt hemligt, men spenderade varenda ledig tid tillsammans. Att vi planerade en framtid tillsammans. Att jag kunde luta mig mot dig när allt kändes jobbigt. Att bara ha någon att prata med. Eller känslan att inte behöva prata alls, för jag inte hade något behov av att göra det. 

Förlåt - det blir nog bättre sen, framåt hösten efter att jag fått träffa dig varje dag på jobbet hela sommaren. När jag själv märker att allt har svalnat. När jag ser med egna ögon hur iskall du är mot mig. 

Det blir bättre sen. 

Det är okej.

publicerat i

Det är okej. Allt är okej. 


Jag behöver något att fästa tankarna på bara. Och att gå runt i mitt kaos jag skapat här hemma är kanske inte ultimat, men det funkar. 

Jag har inte betalat räkningarna än. Jag drar ut på det - in i det sista. Trots att jag vet att det är bättre att få det överstökat. Jag brukar alltid ha allt betalat till den tjugofemte varje månad. Så det är väl en stress som ligger och gror i mig att jag inte fått tummen ur..  och gjort det än. Två dagar har jag spenderat med att sova bort mer eller mindre.

Den rena tvätthögen jag skapat blir bara större och större då jag insett att den inte viker ihop sig själv. 




Jag hade en dröm här om natten. Jag drömmer nog mycket mardrömmar generellt. Men det var om mannen som dog på mitt jobb nu tidigare i vår. Det var som att spela upp hela händelseförloppet igen. Som att se ännu en person förlora livet framför ögonen på mig, och jag stod helt handlöst - handfallen. 

Det är kanske inte så konstigt att jag är kroniskt trött. Min kropp håller kanske på att bearbeta allt trauma som har hänt de senaste månaderna. Allt till att ha förlorat en nära vän, en pojkvän, en gäst och lite fler saker som inte ens är värda att nämna här. 

What doesn't kill you makes you stronger. 
Jag väntar med spänning på att bli Sveriges starkaste kvinna. 

Vem är jag?

publicerat i

Och vem förväntas jag att bli?


Jag avskyr, nej avsky är ett starkt ord - (men ni förstår helheten), när folk påpekar var jag står i livet. Jag är väl medveten om var jag befinner mig och letar ständigt efter kryphål, sätt att ta mig vidare, utöka mina kunskaper eller bara utveckla mitt tänk. Jag står mitt i livet, det finns inga genvägar. Jag kan bara ta mig vidare med förhoppningen om att jag väljer rätt väg.

Är det uppenbart att det är fel väg - låt mig då lära av mina misstag istället för att påpeka hur värdelös jag är. För det är pecis så du får mig att känna mig när du talar nedlåtande om mitt val att leva. 

Ibland gråter jag mer än jag skrattar. 
Ibland önskar jag att jag kunde berätta hur jag egentligen mår när någon ställer mig den frågan. 
Ibland vill jag bli förstådd utan att bli kritiserad. 
Ibland vill jag bli kramad. 
Ibland vill jag att du bara är tyst. 
Ibland vill jag glömma mina tankar, så då får du prata på. 
Ibland vill jag bli förstådd.

Skam.

publicerat i

Det är galet hur deppig man kan bli av att Kevin dragit iväg till sin pappa. Jag VET att han kommer få det betydligt mycket bättre än att vara ensam hemma hos sin arbetsnarkoman till mamma. Nog för att det är ett tag till allvaret sätter igång.. men han kommer trots det få det mycket bättre där under sommaren än hos mig. 


Jag har snott hans dator ikväll, och kollat på säsong ett och halva säsong två av skam. Allt på en söndagseftermiddag. Bra jobbat ändå *klappar mig själv på axeln*. Förstår dock inte hypen av serien än, men det kanske kommer, eller så får jag helt enkelt finna mig i förklaringen att jag är för gammal. Fair enough. 

Imorgon bitti ska Julie tillbaka till sin logoped, redan halv nio ska vi vara där imorgon bitti. Så vi ska gå upp tidigt och bege oss till ett café för frukost innan (är min tanke). Eller om vi sover tjugo minuter längre och tar det efter logopedbesöket. 

Nu när jag tänker efter känns sistnämda alternativet så mycket bättre.