Sammanfattning över helgen

publicerat i Denise, Mat;

Jag har haft en helt fantastisk helg. Det hela började efter halv fyra i fredags när vi drog in efter jobbet på Utsikten till Friends arena och nästa jobb. Jag och min kollega blev placerade i två olika barer, hon körde en drinkbar, jag körde en gratis -vin, öl och läskbar på avräkning. Första svängen var så sjukt intensiv innan matchen börjat. Sen ebbade det ut och jag kunde stänga när matchen avslutats.


Vår entrevärd öppnade dörrarna till arenan när Sverige kickade in bollen i mål, bara med sekunder till godo. Håret reste sig på både armar och nacke när vi såg in i arenan och folk stod och skrek så taket reste sig. 


Igår firade jag Jonas som fyllde 25. Det var länge sen jag skrattade så mycket under en kväll som jag gjorde igår. Är så enormt glad över att jag har mina nyfunna vänner i mitt liv. 

Kvällen avrundades strax efter åtta och fortsatte hemma hos mig till 23 innan den avslutades helt. 

Idag vaknade jag av att en väns hund försvunnit under natten. Så vi drog ut ett litet gäng på skallgång efter honom, men än så länge utan lyckat resultat. Jag hoppas den stackaren kommer hem till sin ägare idag, jag ber för det. 

Jag var även hemma hos Marcel och åt pizza med Julie, gårdagens födelsedagsbarn, Agnes och Simon. Vår lilla extrafamilj. 

Förrätt igår blev råbiff. Skulle kunna leva på det!

Never good enough.

publicerat i Denise;

Jag bryter ihop för minsta lilla, hela tiden. 

"Julie! Du ska få åka till din pappa och sova hos honom i natt!"

"JA!" Utbrister hon... (Och här någonstans bryter jag ihop)

Tårarna rinner ner för kinderna och är omöjliga att bromsa. Jag lämnar Julie på sitt rum, lycklig med informationen att hon ska till sin pappa. Jag lägger mig i min säng och gråter. Inte för att Julie är olycklig, tvärt om. Inte för att hon har någon dålig pappa. Det är precis raka motsatsen. Utan för att jag inte känner mig tillräcklig. Och för att jag måste be om hjälp hela tiden.

Jag jobbar inte dygnet runt vissa veckor för att jag vill. Jag gör det för att jag måste. Jag har inte råd att betala mina räkningar annars. Har inte råd att låta Julie eller Kevin gå på kalas hos sina kompisar. Har inte råd att köpa nya kläder, eller fylla upp kylen med mat.

Jag har folk omkring mig som är experter på att trycka ner mig i fotsulorna. Och jag har folk omkring mig som hjälper mig att lyfta mig själv och min självkänsla igen. En bra balansgång kan man tycka. Men det som sätter sig hårdast i minnet är inte allt bra, utan alla dåliga och negativa kommentarer. 

Alla dom där kommentarerna som får mig känna mig som världens sämsta mamma. Alla de kommentarer som gör att jag hela tider ifrågasätter min kompetens, och ibland även min existens. 

Barnen vet hur mycket jag kämpar. Mina närmaste vänner också. Men man känner sig aldrig tillräcklig. Man räcker aldrig till. 

Idag jobbar jag ett kort pass. 17.30-21, imorgon kör jag 07-13 och i onsdags och torsdags körde jag 17-00. Och i måndags körde jag 11-01 Det här var på min lediga vecka. Ni kanske förstår eller kan tänka er in i hur det ser ut på min arbetsvecka nästa vecka i såna fall. 

Im strong enough. But never good enough. 

Julen varar fram till påska...

publicerat i Barnen, Denise, Högtider, Kevin;

Påsken är över. 

Äntligen, måste jag medge. Barnen har ätit godis från morgon till kväll sedan skärtorsdagen och folk har kommit förbi och dumpat påskägg på oss. Säkert ett och ett halvt kilo har vi tryckt i oss. 

Vi firade hos mina föräldrar i lördags med påsklunch. Var skapligt varmt i solen trots att snön fått för sig att falla på kvällarna. Nu är det så kallt att vinterjackan fått komma fram ett tag till. Jävla april-april väder vi bjuds på. Ena dagen vårsol, andra dagen snöstorm och iskallt. 

Vi åt middag samma dag hos Sebastians föräldrar. Kevin, Julie och Julia var superglada över att få träffas igen. Det var som sagt ett tag sedan för dem små liven. 


Jag mår mycket bättre nu också. Sover lite konstigt, med tupplurar mitt på dagen, och vaknar lite skeva tider. Men i veckan arbetar jag kväll alla dagar förutom lördag då jag kör en konstig långpanna från 07- 01.. den kommer nog kännas i kroppen men lättförsänta timmar vilket kan generera till mer ledighet med barnen ☆. 


Jag har aldrig varit så trött.

publicerat i Denise, Värt att tänka på.;

Den här känslan. Jag somnar runt tio om kvällarna. Vaknar runt halv nio. Går upp och gör det jag måste (som frukost till barnen). Går och sover en stund till. Vaknar strax innan lunch. Äter lunch. Går och lägger mig. Sover och vaknar om vart annat. Intalar mig själv att jag måste aktivera mig, göra något "nyttigt". 


Försöker koncentrera mig men tappar fokus. Brände maten. Brände popcornen. Brände pannkakorna imorse. Beslutar mig för att göra kall mat i fortsättningen, typ. 

Nu är det dags igen. Min kropp skriker efter sömn. Jag-måste-sova-nu. 

Gör mig lycklig nu, gör mig lycklig igen.

publicerat i Denise, Jobb, Värt att tänka på.;

Det är full fart mellan barnveckor och arbete. Ibland känns det som jag bor på jobbet, och några veckor framöver så kommer jag praktiskt taget göra det också. 


Försöker väl finna lyckan där för tillfället så att tiden går snabbt. 

Jag har hittat massa nya vänner i allt som händer runt omkring mig. Vissa helt nya, andra lite äldre men vi fick oss en kickstart och en anledning till att ses. 

Jag är ledig idag. Enda dagen på veckan som jag faktiskt är fri. Eller fri och fri... fri mellan tvättpassen. Jag har tvättstugan idag nämligen. 

Fick veta för några dagar sedan att jag får tillbaka pengar på skatten i år också. Så jävla skönt. Jag var helt övertygad om att jag skulle få betala då jag hade så många olika arbeten. Men jag tror det var tack vare min förra chef som drog femtio procent i skatt då jag jobbade alldeles för få timmar där för att det skulle vara värt att ta ut alla timmar. 

I helgen står jag i baren på Järnet. Ni kommer väl dit och rockar loss till de irländsk-inspirerande bandet "Mulligans"? 

Well. Jag kommer stå där och dubsteppa i alla fall. Jag hoppas vi hörs! 

Välkommen in i värmen.

publicerat i Bilder, Denise;

Nu har jag kommit i ordning lite här hemma och tänkte ge er en liten husesyn. Som sagt, allt är inte spikat i sten än, och jag håller fortfarande på att dividera med mig själv över var jag vill ha soffan... men snart så är allt på sin rätta plats! 


Så här bor jag för stunden i alla fall. Välkommen in i värmen. 

Kevins rum
Kevins rum
Kevins rum
Vardagsrummet
Vardagsrummet
Kök
Min och Julies sovdel
Kök
Liten del av hallen

Hem.

publicerat i Denise, Vardag.;

Barnen trivs. 

Gud så glad Kevin blev över sitt rum. Sitt alldeles egna rum, utan att hans syster springer in och stör. Blicken i hans ögon, glädjen. Jag vill ge honom allt och lite till. Men det här var tillräckligt. Han kurar upp sig i sin säng med sin dator och bara myser. 

Julie går runt och utbrister "gud vad fint det är här mamma, så fint!"

Om och om igen upprepar hon det, likt ett mantra. Jag är glad över att hon är lycklig över att fått komma hem igen. Det gör mitt beslut om att flytta hem igen mycket lättare. Det känns liksom i hjärtat att allt som skett de senaste veckorna faktiskt övergått till det bättre. 

Jag trivs också. Jag umgås med min granne nästan varje kväll. Vi sitter och snackar skit, skrattar, dricker kaffe och fördriver tiden tillsammans. Är så glad för att hon finns, med bara en dörr mellan oss. 

Kan ta lite bilder imorgon när det är dagsljus, så får ni en bild av hur det ser ut hos mig just nu. Jag älskar att låsa upp min dörr för tillfället, och komma hem! 


Första natten

publicerat i Denise;

Jävlar vad det har blåst inatt. Snön har dragit in som spön mot fönsterrutan. I lägenheten drar kylan in. Kroppsdelen som ligger utan täcke i sängen ett kort tag kan titulera sig som förfrusen efter någon minut. 


Jag är sjukt trött. Det är konstigt, jag har ju sovit här förut under ett helt år. Men nu är det som att min kropp inte kan minnas det och håller mig vaken, halvsovandes hela natten för att bekräfta att jag sover på en säker plats. God damnit, I'm safe. 

Idag har jag en lunchdate på schemat. Det är nästan så jag vill ställa in den och bara ligga i sängen. Snurra runt här hela dagen, utan några måsten och krav. 

Men nej, sociala livet känns viktigare just nu än vad mina personliga känslor gör. Så date med Sara - it is! 

Inhopp.

publicerat i Denise, Jobb;

Telefonen ringde i ett imorse. Jag som jobbade till midnatt igår sov som en gris till vibrationerna. Men tillslut kunde jag inte sluta ögonen längre utan var tvungen att ta reda på vad det handlade om. Det var Kevins klasskompis mamma som ringde, "Panik Denise! Du måste komma in, kan du?"


Det fanns väl inte så mycket att fundera över. Jag drog på mig kläderna, sminkade mig samtidigt och satte på mig stövlarna och drog ut. 

Väl där blev jag bara inslängd i kassan. Ett nytt kassasystem. Nya priser. Nya maträtter, bakelser, drycker - allt. 

En sjuttonårig (supertrevlig) tjej lärde mig allt hon kunde innan hon drog och jag tog över bakom spakarna. 

Det funkade. Något sånär. Alla fick helt enkelt ta mig för vad jag var. Ny! 

Och även denna dag kom till sitt slut. 

Världens trevligaste café med utan tvekan supergullig personal! 


Den här ångesten.

publicerat i Denise;

Jag har smitit från jobbet till sjukhuset. Min tid är egentligen om tio minuter. Jag har väl suttit i väntrummet i ungefär tio minuter redan för att mentalt förbereda mig själv av vad som komma skall. Kroppen skriker av ångest. Jag vill inte vara här. Jag vill inte! 


Men det är bara att bita ihop. Om några minuter är det över. En liten stund till bara. Sen får jag fira med att gå tillbaka till jobbet och jobba till 02 inatt. Vilken fest. 

Någonting står inte helt rätt till.

publicerat i Denise, Tjejsnack;

Från och till kickar det här obehaget in. Jag kan vakna rädd och med ångest. Det finns dagar som jag inte ens kan ta mig upp ur sängen. Idag är en sån dag. Jag sov från midnatt igår till elva imorse. Gick ut med Julie, lagade lunch och gick och la mig i sängen från halv två till fyra. Somnade om som en gris.


På måndag ska jag tillbaka till sjukhuset. Nytt test. Ny väntetid. Nytt återbesök. Hela min kropp skriker att något är fel. Men jag har inte orkat ta tag i det. Jag vill egentligen inte veta vad som är fel med min kropp. Utredningen har pågått i snart ett år sedan dem hittade första problemet. Därefter har jag fått invänta och se om något händer. Om det växer. Om det är godartat eller inte. Men än så länge så testar dem mig bara. Jag får inte veta mer än att jag ska komma tillbaka. 

Jag hade önskat att dem pratat klarspråk med mig. Det hade gjort min ångest mycket lättare. Min energi som jag har till mina barn har tagit slut. Jag sover mig igenom min barnvecka. 

Jag vill vara pigg igen. Men något säger mig att jag bara kommer bli tröttare med tiden. 

Något i mig är trasigt. 
Det känns som någon tömmer mig på den energin jag behöver för att klara av livet. Inte ens smink kan rädda mig längre. 

Han.

publicerat i Denise;

Han som väcker mig på morgonen med kaffe på sängen. 


Han som lagar mat till mig innan han ska iväg till jobbet, bara för att jag ska slippa.

Han som planerar våra äventyr.

Han som får mig att glömma bort mina största fobier för en stund.

Han som får mitt hjärta att slå två slag extra i sekunden. 

Han som får mig att skratta. 

Han som får mig att ha båda fötterna på jorden. 

Han som stöttar mig i alla beslut.

Han som föredrar att arbeta på högtider, så länge vi är där tillsammans. 

Han är den enda som får finska språket att låta sexigt. 

Han som låter mig utmana mig själv. 

Han som introducerar mig för finska traditioner och maträtter. 

Han som får mig att föredra hemmakväll framför utekväll. 

Han som tänker lika mycket på mig som på barnen. 

Honom. 
Det är han jag älskar så mycket att jag vissa dagar är rädd att gå i tusen bitar. 

Fredag. 30 timmar senare

publicerat i Barnen, Denise, Kevin;

Har varit ifrån barnen i två dagar. Har jobbat två stycken femtontimmarspass i rad. Lunch - middag och stänga bar så barnen har fått sova hos mina föräldrar. Men det har gått bra så det var skönt att kunna fokusera helt på jobbet. Älskar att jag kan jobba två dagar och få 30 timmar och har möjlighet att vara "hemmamamma" med barnen resten av veckan. Sen när jag är barnledig så kör jag femtio timmar för att komma ikapp liksom. Men det är lätt värt. 


Tiden går ju så fort så jag vill passa på att hänga med barnen så länge som det går och så länge dem vill hänga med mig. 

Hjärtat jobbar och sover på jobbet till söndag eftermiddag. Vi fick i alla fall sova tillsammans inatt, och ta en långpromenad nu på förmiddagen. Natten innan sov vi båda på respektive arbeten, han på sitt hotellrum och jag på mitt. Det är skönt med det alternativet när man jobbar så mycket i alla fall. 


Tacksamhet.

publicerat i Denise, Vardag.;

Jag är så tacksam över att mina barn har så fina personer i sin omgivning. Kevin har och får ha Julies pappa som sin egen. Julies farmor och farfar är även Kevins farmor och farfar då Kevins biologiska dog när Kevin var liten. Vi har fastrarna på Julies sida som ser sig som faster till Kevin också. Vi har sambons familj. Dem har fått extra kusiner, fastrar och farföräldrar. Vi har Kevins pappas tjejs familj som också verkar finnas där för Kevin, till lika så hennes bror och dennes flickvän. Jag har sett hur dem lagt till sonen på facebook, och jag märker hur familjeträdet växer... I love it. Kevin har sex syskon, alla värnar han om precis lika mycket.  


Idag tar min svärmor med barnen på bio. Jag känner bara sån enorm TACKSAMHET. Från att ha varit en så liten familj, till att bli enorm och till att faktiskt kunna umgås, alla under samma tak. 

Tack för att ni finns. Varenda en av er. Bonus, extra, plast eller låtsas. Det är bara hjärtat som bestämmer vad man är för varandra. En ettikett är överskattat. Vi är ett tydligt exempel av den moderna familjen. Tack för att ni finns där för mig, men främst för barnen. 
Jag älskar er. 

Världens löjligaste önskelista.

publicerat i Denise;

Magnus Uggla. Han får mig att må så jävla bra med sin musik. Han sjunger precis om de saker som jag undrar över angående det motsatta könet. Han är också tydlig i sin text med att vi kvinnor överanalyserar och att män är otrogna skitstövlar om man träffat fel person. 


Jag vill så jävla gärna se honom live. Han påminner så mycket om min farsa också. Det här hårda skalet men mjuka insidan och det här typiska "stockholmstugget", och att han snackar först och tänker sen. That's so my father. Om ni bara visste hur odiskret farsan kan vara. Och hur många grodor det är som hoppar ur hans mun. 

Nummer två på min onödiga önskelista är ett badkar. Det finns en badbalja för vuxna. Sjukt patetiskt, i know. Men i mina tidigare hem har jag haft badkar. Och så fort jag mår dåligt så badar jag. Så fort jag mår bra så badar jag. Så fort jag behöver tänka så badar jag. Så fort jag.. ja, ni fattar. Förstå hur mycket pengar jag sparar in på att slippa gå hos en psykolog när jag kan köra alternativ medicinering och behandla mig själv. Win-win situation here. 

Just nu skulle jag verkligen behöva ett bad. Min kropp gör uppror. Jag är så jävla äckligt lycklig, men det gör mig så ängslig och orolig att det hela tiden känns som jag ska förlora något. 

Förstår du vad jag menar? 

Konsten att försöka hitta sig själv.

publicerat i Denise;

Jag känner mig vilse. Ibland vet jag inte vem jag är eller hur jag har formats till den jag är. Folk som känner mig säger att jag alltid är glad. Själv känner jag mig så långt från glad man kan komma. 


Jag bidrar gärna till att få andra glada. Men så fort jag spenderat en hel dag med att få andra lyckliga så lägger jag mig själv och gråter. Jag har så galet lätt till gråt nu förtiden. Det är lättare att gråta än att vara glad. Jag har haft så flera perioder i mitt liv, så det är kanske inte så konstigt. Men när man väl är i den här perioden så känner man sig så värdelös. 

Så liten. 
Så ensam. 

Jag saknar sällskap i form av vänner också. Jag har insett att jag har det som ett problem och har börjat erkänna det för mig. Jag har ingen jag spontant kan ringa längre. Ingen som jag bekvämt nog kan kalla för min närmaste vän.. hon som hade den platsen har jag gjort slut med. Ironiskt, hur man kan göra slut med någon som bara är en vän. Men hon gav mig ingen positiv energi i slutet av vårt vänskapsförhållande, och därför valde jag att göra detta drastiska val. Hejdå negativitet. Hej positivitet. 

Nackdelen är bara att jag känner mig så jävla ensam att jag mer eller mindre andas ensamhet. Att varje andetag känns tunga och att jag måste anstränga mig i sociala sammanhang. Jag har ingen jag kan vara mig själv med längre. Det känns som jag måste "sälja" mig själv för att folk ska tycka om mig. Sounds crazy, i know. 

Men så är mitt liv just nu. 
Det går mest neråt. Jag har legat i en grop ett tag, försökt tagit mig upp men har bara haft en tesked som hjälpmedel. Mentalt försöker jag byta ut den där teskeden mot en skyffel. Men det tar tid. 

Men jag är snart där igen.

Fan, vi går ju mot ljusare tider. Vem har rätt att klaga? 

Semester

publicerat i Denise, Minnen;

För två månader sedan drog jag till en ny kontinent. Ett stort steg för mig var att ens kliva över tröskeln för att sätta min fot på ett plan. Jag har nämligen en sån enorm rädsla för att flyga. Rädslan av att tappa kontrollen. Rädslan av att inte få träffa mina barn igen. Ångest över att veta att jag sätter mig själv i en missil som när som helst kan avsluta mitt liv. 


Dramatiskt. I know. Men jag drog ner dit för att möta min kärlek som hade varit iväg i två månader med sin bästa vän på backpacking. Vi skulle mötas upp i Tanzania för att där ifrån ta oss över till Zanzibar. Med en enklare resa till Warsawa som vi gjort någon månad innan den här afrikaresan så var jag väl förberedd för hur man läste av boardingkorten, flygtavlan och terminalerna. Det jag inte hade i åtanke var dock att vi mellanlandade så många gånger. En gång i Rom. En gång i Addis Abbeba och avslutningsvis i Tanzania. 

Den största skräcken var nämligen vid start och landning. But i did it. Drog dit med hans familj, drog hem mer eller mindre ensam, med min kompis. Nio fantastiska dagar spenderades i Paje, Stone Town och på fantastiska restauranger i en otrolig miljö. 

Och bäst av allt, jag fick möta upp den finaste människan som fångat mitt hjärta. 

Guess who's back.

publicerat i Denise, Onördigt, Vardag.;

Jag är tillbaka. Tror jag.. 


Den här gången med en 11 årig son och en fyraårig dotter. Det brukar liksom bli några års mellanrum mellan alla skriverier. 

Ni har ju fått följa vårt liv från och till. Ibland under längre perioder och ibland under kortare. Vissa tillfällen har jag skrivit varje dag, ibland under flera år, andra tillfällen har jag inte skrivit alls. Man har väl olika behov. Jag har saknat att ha en plats för ventilation. Jag har saknat att ha en plats där jag kan låta fingrarna smattra över tangenterna. 

Jag har saknat att få råd. Jag har saknat att få upplopp för hur jag känner. Jag har saknat, typ allt. Vi får se hur länge jag är här för att stanna den här gången. Om bara för en stund eller en längre tid... 


Ja mamma, jag äter!

publicerat i Denise, Kläder, Mat;
JA! Jag ÄTER som en flodhäst.

Det är enormt irriterande när folk kommenterar min vikt. Jag ser på mina kläder att de sitter som stora pösiga tygstycken mer än fasta plagg som de gjorde när jag väl köpte dem. Men jag kan inte rå för att jag har rasat i vikt. Jag är också väl medveten om att jag måste äta oftare speciellt nu när jag ammar, och jag äter onyttigt (extremt onyttigt ibland) för att öka min vikt eller för att enbart behålla min nuvarande. Men trots detta så rasar jag.

För tillfället väger jag fyrtionio. Det är de minsta jag vägt på säkert tio år. Efter min längd (höhö, den som inte existerar den heller) att dömma så bör jag väga runt 55 för att ha ett "normalt BMI." För övrigt så hatar jag ordet BMI. Det är sjukt att det finns rätt och fel och viktmått som bara får folk att må dåligt.

Jag mår precis lika dåligt nu som jag gör när jag gått upp några kilo för mycket.
Så back off.
 
Jag äter.
 
 

På min födelsedag i sommras, innan jag började rasa i vikt.
 
 
 

Konsten att svimma.

publicerat i Denise, Sjukdomar;
Hela helgen har jag varit småkrasslig och i söndags bröt det ut ordentligt med hosta, feber och en slemmig och snorig hals och näsa. På natten till måndagen låg jag och skakade och försökte ta mig under Andreas hud för att värma mig varav han blev sur över att jag brände honom, så framåt fem på morgonen till måndag så la jag mig i soffan tillsammans med Julie innan jag somnade om igen fram till åtta.

Hela dagen igår gick febern upp och ner mellan 38 och 40 grader och jag låg konstant med ett eller två täcken eller låg i ett bad flera gånger under dagen. Andreas var så himla söt och sprang iväg till affären flera gånger, passade upp på barnen och serverade mig allt jag ville ha hela dagen. I natt vid tvåtiden kände jag mig lite halvskum i kroppen och skulle upp och kissa. Jag minns att jag kom bort till toaletten och minns att när jag satt på toan lutade huvudet mot handfatet, jag minns också att jag tänkte att jag troligtvis inte skulle orka gå tillbaka till sängen och tänkte "hoppas att Andreas kan ta hand om Julie när hon vaknar...". Därefter är allt svart och några minuter senare vaknade jag på golvet.
 
Imorse när Andreas vaknade så sa jag att jag trodde att jag svimmade inatt.
"Ja, det lät som en duns i badrummet, men jag tänkte att du säkert var okej och några minuter senare så spolade du och kom in och la dig.."

Haha. Och inte nog med det. Efter svimningsattacken så var jag helt feberfri.

Otroligt mysko. Och idag är jag sjukt pigg, vaknade vid fem imorse med världens energi och kunde ta med Kevin till skolan.

Nu känns slemhostan och snoret i näsan ganska lindrigt mot det jag gått igenom i helgen. Så jag kan nästan friskförklara mig själv nu.