http://familyportrait.blogg.se/

Det känns inte som att solen vill gå upp idag. Jag klandrar den inte. Nittionio procent av mina vänner på facebook klandrar dock solen för att den inte är framme just idag - denna fredag. Klart som fan att den också behöver semester ibland. Jag ligger däckad i soffan med en satans smärta i bäckenet som vägrar ge med sig. Första dagen tänkte jag att jag skulle vara hemma från jobbet då jag sovit dåligt under natten pg.a smärtan. Nu är vi inne på en veckas ledighet från jobbet. Tack och lov för att jag fortfarande hade föräldrapenning att ta ut.

 

Kevin ska vi inte tala om heller. Han har fått alldeles för mycket intryck från skolan troligtvis och vaknar om nätterna helt panikslagen. Som här om natten när jag bäddat ut dubbelsängen så ligger Kevin ungefär tjugo centimeter ifrån mig och sover. Jag har inte riktigt kommit till ro utan ligger och halvslumrar, varav jag vaknar till av att Kevin gnyr.
"Vad är det?" frågar jag Kevin. Och han bryter ihop totalt och påstår att jag ligger alldeles för långt bort.
Han tvingar mig närmare honom och vi andas varandras andetag en lång stund innan han kommer till ro och jag i min tur inser att jag nästan svimmat av syrebrist.

 

 

Hade jag vetat vad det var för väder som väntade bakom rullgardinen i morse så hade jag tryggt legat kvar och dragit täcket över huvudet. Men nu får man väl ha kallat mig för lyckligt ovetande då jag inte hade någon aning om att regnet slog som spön i backen. Men när jag ändå hade gått upp till halv sju, tryckt igång barnkanalen och efter det öppnat mina ögon och tittat ut så kändes det meningslöst att gå tillbaka in i sovrummet och somna om. Plus att Kevin faktiskt ska ta sig ut i regnet för att gå en skogspromenad med skolan. Lucky bastard...

 

Nästa vecka är fullproppad med roliga aktiviteter för både mig och Kevin. Eller, många roliga, vissa mindre roliga - givetvis.

Måndag: (Vi får hitta på något eget busigt att göra den här dagen)

Tisdag: Kevin ska åka och bada i badhuset med klassen, jag ska till MVC.

Onsdag: Kevin ska fotograferas i skolan. Ska bli jättespännande.

Torsdag: Tandläkaren för min del. Mindre kul.

Fredag: Kevin ska äntligen få prova sina nya gymnastikskor och få byta om i omklädningsrummet för första gången, något som han verkligen ser fram emot.

 

Kevin är hemma nu och roar sig med att spela starwars på sitt wii samt äta Brago Bokstavskex. För varje kex han stoppar i munnen ställs frågan till mig "Mamma, gissa vad jag stoppade i munnen" eller "Gissa vad jag fick nu". Minns själv från när man var liten och åt något liknande som jag bad om att mina föräldrar skulle gissa vad jag åt. Haha - nostalgivarning här.

Hittills har jag alltid varat rätt då jag i ett andetag rabblat alfapetet och Kevin stolt nickat och bekräftat vilken bokstav han åt. Själv är jag bara nöjd över att han äntligen är hemma från skolan. 

Kevin slutar skolan om en halvtimma, jag har gjort alla sysslor som Askungen skulle ha gjort och just nu dör jag av tristess. Till råga på det så ville Kevin inte bli hämtad förrän vid ett tiden. (Han tänker då aldrig på mig, grabben).

Alla mina mail är lästa och svarade på. Alla facebook-händelser har jag läst tjugofyra gånger. Jag har kollat upp massa bloggar jag funnit intressanta, läst aftonbladet och expressen, haft en konversation med mig själv då min sambo inte alls tycks höra vad jag säger och läst all post som legat framme i några dagar.

 

Kan jag göra något mer nu?
Rensa kylen, frosta av frysen, sortera i skafferiet, ställa alla Kevins böcker i namn och färgordning...

 

Nej, jag kan (vill) nog inte göra så mycket mer för tillfället.

 

Bild från 2008.

När jag väntade Kevin så satt jag nästan alltid och sprängde datahögtalarna med någon bra låt. Per Gessle's "Son of a plumber" hade precis släppt och Celine Dion hade gjort Miracle som blev en megastor favorit undertiden som ärtan i magen växte sig stor. Jag trodde helskarpt på att musiken gjorde barnet tryggt när det väl kom ut och fick ett välbekant ljud omkring sig.

Men den här graviditeten är jag inte alls lika musikintresserad. Jag lyssnar knappt på musik alls längre, och finner det allt annat än mysigt när grannarna drar igång musik sent på kvällarna där man hör en tydlig bas fram inpå småtimmarna. Kevin är inte heller lika musikintresserad som jag var i hans ålder så han äger inte ens någon skiva. Han blir mest irriterad när man sätter på musik och han är inne i någonting som "stör" hans uppmärksamhet.

Så vi får helt enkelt inse faktum. Det här barnet som kommer om några veckor - det blir ingen Alicé Tegner.

 

 

Jag fick ett par gardiner som gått i arv från min gammelfarmor som dog i vintras som hundraåring. Precis när jag fick dem var jag ivrig att sätta upp dem - mest för att få ha min stora idol nära mig. Så nu hänger gammelfarmors gardiner i köket och ger oss känslan av något nytt här hemma. Och det passar ju utmärkt - för det är i köket som kreativiteten flödar, kälek skapas och gemenskap byggs.

 

♥

Nu när Kevin har ätit pannkaka och rostat bröd till frukost så kände jag att det var min tur att unna mig något speciellt. Så direkt efter att jag lämnade honom på skolan så gick jag hem och fixade den här goda frukosten. Kräftstjärtar och citron.

 

Jag är spänd på vad min fisk och skaldjurshatande man kommer säga om lukten när han vaknar.

Som vanligt är jag vaken alldeles för tidigt. Jag somnade som en gris igår när jag skulle natta Kevin vid åtta, kände att det kanske var behövligt att ta igen förlorad sömn.

Nästa vecka har jag tid hos min barnmorska på mödravårdscentralen. Då ska jag äntligen få mitt moderskapsintyg. Måste även diskutera min foglossning med henne och se om man kan komma på någon lösning på problemet. För i början av de möten jag hade med henne så frågade hon om jag hade något krävande arbete - och då skrattade jag bara och sa att jag inte hade några som helst problem med att jobba hela graviditeten igenom (vet inte om jag syftade på att bädda och städa på hotellet eller om jag menade jobbet med att bära runt på små barn på förskolor). Det var alltså innan jag fick dessa problem jag bär runt på nu.

 

 

När Kevin var liten så kunde man säga saker för att muta eller uppmuntra honom - som man visste att han senare skulle glömma bort, för barn är så - naiva, och inne i sin egen värld att dom inte minns vad man har lovat. Fram till nu alltså.

 

För Kevin har på senare tid blivit en hejare på att minnas saker jag lovat, till min förlust givetvis.

Igårkväll lovade jag Kevin att jag skulle bädda ut IKEA-soffan i hans rum så att han kunde få sova bredvid mig. Men min tanke var att Kevin skulle glömt bort det till idag. Men icke sa nicke.

"Mamma, kommer du ihåg vad du lovade mig igår?"

 

Jag tog en promenad med Kevin till mina föräldrar samtidigt som Kevin cyklade. Och gud, nu känner jag mig helt förstörd i hela kroppen, det känns att jag har foglossning då jag får otroliga kramper i bäckenet och i blygdbenet. Aj säger jag bara. Underbart med ungar förvisso, men vägen dit är inte lika underbar.

 

Folk som sett mig under graviditeten påstår att jag blivit mindre nu och inte alls är lika tjock som jag var i början. Skönt att de ser det så, då jag ser mig själv som en flodhäst när jag ser mig i spegeln.Inga kläder passar, ingen frissyr blir bra och tonårsfinnarna från alla gravidhormoner placerar sig på underbara platser i ansiktet. Just nu har jag ett kastmärke mellan båda ögonen. Någon som vet om jag är rik eller fattig som indier då?

 

Man måste älska att vara gravid alltså.

Fick ett meddelande från mama.nu på facebook där jag blev ombedd att gå in och bläddra bland alla gamla omslag de haft genom åren och fann nummer 5 från 2011 med Doktor Åsa och hennes söta bebis på omslaget. Det var nämligen den tidiningen som jag och Kevin var med i förra året. Lite kul att se tillbaka, trots att jag inte har inslaget här just nu så vet jag att det fanns en ruta med oss där, och jag som skrev om hur stolt jag var över min nya kropp efter att ha fått barn.

 

Som många av er säkert hört talas om så kan man få de mest udda cravings under en graviditet. Och för er som inte vet vad craving är så är det ett "måste" - ett begär att få i sig. Oftast handlar det om smaklökarna förändras och när du delar din kropp med någon annan så kan begäret bli mycket starkare än i vanliga fall. Det har också att göra med brister i näringsämnerna.

 

Jag känner till fall där murbruk har ätits av, där man stått i skogen och ätit barr, där man slickat på asfalt samt krävt doften av bensin. Helt normala saker helt enkelt.

Jag har dock hållt mig till mer "naturliga råvaror" som lakrits, nektariner och apelsiner samt andra citrusfrukter.

 

Idag har min kost bestått av två nektariner, två chokladbitar och massa chips. Cravings?

Kanske?!
Onyttig frukost. Oh ja.

Kevin är på skolan nu äntligen. Han var helt obstinat hela vägen dit - och då snackar vi om en promenadsträcka på hundra meter drygt. "Jag orkar inte gå, mamma", "Jag vill cykla." "Jag orkar inte bära min ryggsäck"

För att ni inte ska tro att jag är världens taskigaste förälder så kan jag intyga er om att det bara var en banan i ryggsäcken och att vi gått mer än halvvägs till skolan när Kevin påpekade att han ville cykla till skolan istället (man såg barnen på skolgården tillockmed) så jag kände att, gå tillbaka med en obstinat sexåring inte kom på fråga för att hämta hans cykel.

När vi väl kom fram till skolan så orkade han inte ta av sig ytterskorna för att sätta på sig tofflorna, han orkade inte gå in i klassrummet och kryssa för sig i klasslistan. Han orkade inte prata med sin fröken. Oh, snap.

Jag gick hem, haha. Nu får han vara kvar på skolan en halvtimma längre än vad jag tidigare tänkt från början. Nåväl - det står så på listan i alla fall att jag hämtar honom halv två istället för ett... men känner jag mig själv så kommer jag nog hämta honom kvart i ett för att dämpa min egna ångest.

 

Gammal bild.

• Dricka fem deciliter vatten innan läggdags. (Det skriker toalettbesök HELA natten om den meningen).
• Låta navelpiercingen sitta i några dagar för länge så att naveln bokstavligt talat poke;ar bort piercingen självmant.
• Tvinga på sig favoritjeansen trots att man gått upp ca fem kilo på hela kroppen och inser att det funkar om man trycker ner låren som bara gått upp från S till M... tills byxorna säger knak och man inser att det hålet jag just framkallade inte kommer gå att laga utan enda alternativet är att slänga favoritjeansen.
• Dricka en burkcola innan ett besök hos tandhygenisten. ¹ Dumt att dricka läsk innan ett besök hos någon som tar hand om tänderna ² Risken att kissa på sig ökar markant i procentform.
• Äta lunch ute innan tiden hos tandläkaren och inse att man glömt tandborsten hemma... Hehe.

Kevin somnade som en stock nu ikväll efter att jag läst hans favoritbok "ABC" med Krakel Spektakel och Agare Bagare Bengtsson som huvudpersonerna. Den boken är en riktig tungvrickare och Kevin skrattar lika mycket av förtjusning över att jag inte kan uttala orden idag, som han gjorde den första gången han hörde den. Det glädjer mig att han känner sig så pass trygg med den boken att han säkert hört den ett hundratals gånger och kan de avslutande orden på varje sida, trots att det tar flera månader mellan högläsningen ur den boken ibland.

 

Jag borde sova själv, men känner mig alldeles för pigg för att komma till ro. Känner jag mig själv så kommer jag bara vända och vrida på mig i sängen i väntan på att somna istället för att faktiskt lägga mig när jag är utmattad. Efter dagen borde jag visserligen vara utmattad då jag både tvättat, bäddat rent, hängt två maskiner tvätt, lagat ärtsoppa, diskat och dammsugit lägenheten, handlat samt gått till tandhygenisten. Men hur tusan kan jag ha energi över. Jag gick upp halv sju också och måste försäkra er om att jag inte sovit middag idag...

 

Kevin ska tillbaka till skolan i morgon också. Nu när han har piggnat på sig och fått vila i några dagar så krävs det att han träffar klasskompisarna och får springa av sig. Det blir till att gå upp tidigt, äta frukost och promenera bort till skolan några minuter innan klockan ringer in. Jag lovade honom att han skulle bli hämtad till klockan ett också. Mest för min egen skull så att jag inte hinner sakna ihjäl mig efter honom. Jag hatar mig själv för att jag inte har klippt av navelsträngen mellan oss ordentligt än, haha.

 

Jag gick iväg till Malin idag och fick en riktig behandling som vanligt. Skönt att vara riktigt ren i munnen nu i alla fall. Malin är nog världens bästa tandhygenist och tänker mer på sina patienter än på sig själv tror jag. Jag gillar henne skarpt i alla fall, trots att hon gör att jag blöder i munnen som världens vampyr. Eller som hon säger; Gud vad jag misshandlar dig Denise, men bra blir det.

Det är en himla tur att jag har hög smärttröskel.
Jag kom på att jag har en tandläkartid nästa vecka också. Toppen... desto mer pain in the ass. Men lika bra att hålla efter sin tandhygien nu så att man slipper massa problem i framtiden. Det känns som man ändå kommer drabbas av både tandlossning och svag emalj framöver, så man får passa på att lägga ner pengar på sina egna tänder när man kan och har möjlighet.

 

Trots att det snart är sju år sedan sist som jag var gravid och har vuxit upp, i alla fall två centimeter sen sist och från femton till tjugotre. Trots detta så bor vi i en alldeles för liten stad för min smak just nu. Det tisslas och tasslas bakom min rygg i tron om att jag inte hör vad som sägs, då folk förväntar sig att jag fortfarande är femton, baserat på min längd och mitt inte allt föråldrade utseende. Och det är knäppt egentligen, istället för att vända mig om och gå in i konversationen som sker alldeles intill mig, om mig som huvudperson så går jag tillbaka till rollen som femton och ganska skygg och vågar inte gå in och vidta konflikten. Jag blir så arg på mig själv, då folk faktiskt tror att jag är så pass ung och oansvarig fortfarande - inte för att jag varit det sedan jag fick barn, eller tidigare heller för den delen. Men människor i dagens samhälle tar saker för givet istället för att ta reda på fakta.

 

 

 

Från gårdagens inlägg, "Sant eller falskt" - så måste jag erkänna att varken nummer ett eller nummer två är falska - utan det är min Idolaudition som tog slut redan vid första utgallringen där det var en jurygrupp bestående av helt okända människor.

 

Givetvis är jag inte bitter över min audition, tvärt om så skäms jag snarare över mitt första alternativ. Men det är sant att jag mår dåligt när jag lämnar mitt hem och min trygghet. Och jag blir nästan sjuk när jag sover hos någon annan.

Och en väska har jag aldrig ägt, knappt... Så nej, jag bär med mig allt jag behöver i mina fickor.

True story.

 

 

Idag har jag tid hos världens bästa Malin. Malin är världens bästa tandhygenist som har tagit hand om mina tänder nu i närmare tre år och hon är helt fantastisk. Jag får alltid en ultraljudsbehandling på mina tänder (fråga mig inte vad det innebär egentligen).  Mitt behov av att gå till tandläkaren har aldrig varit så låg som när jag går till Malin regelbundet. Så mellan två till tre gånger per år går jag dit för att hålla efter min tandhygien, och det är lätt värt det.

Ärtorna ligger i blöt och har gjort det hela natten, så snart ska jag ställa mig och förbereda lite middag som ska ätas ikväll. Givetvis snackar jag om ärtsoppa. (Jag och mina soppor)... Till efterrätt hade jag tänkt amerikanska pannkakor med tanke på att det är den enda pannkakan jag kan få till utan att det blir kladd och trasiga former.

 

Godmorgon förresten, här går jag i min egen värld och filosoferar. Jag är fortfarande alldeles för trött för att kalla mig vaken, men för pigg för att förmå mig att somna om. Kevin och jag sitter i vardagsrummet och tittar på barnkanalen. Jag hade helt absurda drömmar om att jag förlöste en flicka född alldeles för tidigt. Det är nog fjärde gången jag drömmer om en för tidig födelse i olika skeden, så snart kan jag sätta upp en egen pjäs med samma slut och olika händelser...

Underhållande?
Knappast...

¹ Jag har en fobi för att lämna mitt hem. Jag trivs nästan ingenstans förutom hemma och det är nästan så att det har blivit en besatthet. Jag mår dåligt när jag hälsar på hos andra - eller när jag sover i en annan säng än min egna.

 

² Jag använder ingen handväska utan har det mesta jag behöver ha med mig i mina fickor.

 

³ När jag ansökte till Idol 2010 så kom jag så långt att jag fick sjunga för juryn men efter det så tog det stopp i mitt idolsökande.

 

Jag har gått förbi halvlek nu med tre veckor när det gäller graviditeten och gud så underbart det känns att det närmar sig med stormsteg. Trots att jag känner mig trött konstant och slarvar med järntabletterna (sch, säg ingenting), så känns det som den här graviditeten gått superfort. Och då ska vi inte tala om vad tiden går när man väl har barnen hos sig.

 

När Kevin var två och ett halvt så kom min moster över med massa kläder för framtida bruk för Kevin. Dessa var alltså i groteska storlekar så som storlek hundratjugo. Min son skulle ju aldrig kunna ta sig i storlek hundratjugo så att det passade. Det trodde jag i alla fall då när han fortfarande drog nittiofyra i storlek. Och när jag tittar på kläderna som Kevin drar idag så är hundratjugo kläderna redan urväxta. Så snabbt går det!

 

Jag har en liten besatthet av att gå runt i mina allväderstövlar året runt. Det är inte det att jag har för få skor, tvärt om så har jag överdrivet mycket skor just nu. Istället handlar det om att jag älskar allväderskorna som främst är till för vinterbruk. Min mamma suckar varje gång hon ser mig gåendes i skorna i juli, under de varmaste timmarna på dygnet. Hon rotar runt i sin garderob och skänker bort minst ett par skor per gång som hon ser mig i allväderskorna. Men jag kan inte rå för det - jag älskar dem. De ska helt enkelt sitta på mina fötter året runt.

 

Ja men va roligt att jag fick mitt illamående under natten bekräftat. Kevin har stått över toalettstolen nu på morgonen med världens kaskadspya. Jag hoppas jag har en stålmage som kan ta hand om honom utan att smittas själv, stackars kråkan. Nej, vad sägs om att äta tio vitpepparkorn... om jag hade några. Hmm, kan man äta mald vitpeppar, typ på sked? Det borde ju vara samma skit, bara det att det är koncentrerad smak och troligtvis skitstarkt. Nja... vågar nog inte riktigt gå på kryddhyllan än.

 

Det här var inte riktigt vad jag planerat. Att vara uppe så här tidigt alltså. Men Kevin var hungrig och har piggnat på sig lite under natten så nu sitter han och tittar på barnkanalen. Men skolan är han ledig från i alla fall. Han kan behöva en dag att ta igen sig på och för att vi ska försäkra oss på att febern inte kommer tillbaka. Det finns ju specifika tider på dygnet där febern är lite värre om den nu mot förmodan skulle komma tillbaka.

 

Natten var verkligen pain in the ass för övrigt. När jag gick och la mig så ville Kevin sova brevid mig. När vi insåg att det inte gick så fick han hoppa över till sin säng. Och varje gång jag hade somnat så kändes det som att larmet på ringklockan gick igång. Ingen sammarbetsvillig natt med andra ord. Plus att jag mått illa, hela - hela natten. Det var nästan så att jag knappt mindes hur det kändes att vara illamående längre, fram till i natt alltså.

 

Men nu är jag vaken... typ.

Jag slängde ihop en header snabbt - så den ska jag ändra framöver när jag orkar och har fått rätt på alla mina bilder. Och det där med kodningen, my god. Det är ingen lekstuga vill jag lova. Ett felknappande och man står som ett fån utan att veta vad man gjort fel.

Kevin sover som ett djur nu i alla fall. Han vaknar då och då och gnyr lite så ja, febern ligger fortfarande i.
Men det är bra att han vilar, han behöver all energi han kan få. Så länge han inte vaknar och är pigg i natt så är jag nöjd. 

 

Jag funderar starkt på att gå och lägga mig. Måste passa på att sova nu innan den jobbiga natten kommer. Plus att jag varit uppe allt för sent de senaste dagarna, så dags att vända tillbaka på dygnet.

 

Sov gott.

Bilderna är från 2010.

Ungefär så ligger Kevins feber till just nu. Ena minuten är den nere på trettiosju, andra minuten uppe på trettioåtta och en halv. Ena sekunden är han pigg. Andra sekunden ligger han på soffan och kvider för att han är så trött, uttorkad och apatisk. Han är ändå duktig på att dricka som han ska, och har petat i sig lite mat.

I morse gjorde jag riven rödkål blandat med lingonsylt. Det gillade han inte - så jag kom med förslaget att jag kunde steka på blodpudding till. Han var villig att prova. När han sedan fick blodpuddingen som han förövrigt älskar med rödkål och lingonsyltsröran till så var röran det enda han åt och lämnade blodpuddingen.

Helt normal grabb, haha.

Just nu vräker regnet ned med en blandning av åska i bakgrunden, det har gjort det titt som tätt de senaste timmarna. Härligt är det att då kunna sitta inne och mysa. Mindre härligt är det att man har svårt att skilja på dag och kväll när det är mörka tunga moln som hänger på himlen och gör det mörkt i lägenheten. Jag har lätt för att bli trött och hängig under dessa väderlekar - men med lite tända ljus så kanske man piggnar till. Det är värt ett försök i alla fall.

 

Förövrigt är det en perfekt söndag.
Perfekt nog till att inte göra någonting, alls.

 

Jag har en stor fobi i hela världen som ger mig galna utslag på hela kroppen, om man bortser från det normala som "insekter" och trånga utrymmen och sånt bullshit. Och det är felskrivningar, särskriviningar och folk som skriver precis som det låter istället för att enkelt använda sig av google för korrekturskrivning och kanske lära sig något på köpet. Istället skriver dem precis som det låter, exempelvis nu ska jag gå till afären och hanla mat.

Vad fan hände i grundskolan? Missades svenskalektionerna eller satte läraren G för att ni närvarade?
Facebook är ett ställe med extremt mycket felstavningar och särskrivningar (okej om man använder sig av mobiltelefonen och det ploppar upp ett helt annat ord mot det som egentligen skulle stå - sånt är bara kul). Det gör så ont i mina ögon när man ser ett så tydligt stavfel att man vill kommentera med den rätta stavningen.

Nu snackar jag givetvis inte om "barn" på tretton, fjorton som inte gått klart grundskolan utan om vänner i min ålder som inte har för intresse att lära sig skriva rätt.

Men jag är ingen wesserbisser och vill inte upplevas som det heller och jag är verkligen inte perfekt i min stavning, men är jag osäker på något ord så googlar jag upp det rätta och försöker lägga det på minnet till nästa gång. Där emot är jag otroligt rädd om det svenska språksarvet.

 

Kevin feberyrade i natt och såg saker som inte finns. Det är jag van vid att han gör, men det tar tid för honom att koppla av och somna om efter en sån händelse. Usch, stackars barn. Igårkväll somnade han först i soffan i vardagsrummet medan jag låg och kollade på en film. När jag sett klart den så tog jag med honom in i hans rum och la mig i soffan intill hans säng för att ha koll på honom. Och någon timma senare började han yra och skrika. Så vi trängdes i den annars smala soffsängen tills dess att han vågade sova i sin säng igen.

 

 

Nu på morgonen ligger febern på 38 grader och det är med febernedsättande som han fick i morse vid sex.

Min lilla kille ser ut att bli hemma från skolan i morgon om han inte piggnar på sig under dagen. ♥

 

I morgon går jag in i vecka tjugotre av min graviditet (enligt familjelivs hemsida). Känns skrämmande hur fort tiden faktiskt går, och hur spännande det ska bli att snart (okej, det är fortfarande lång tid kvar förhoppningsvis) få hålla om den lilla tösen.

 

Idag fick en bekant sitt tredje barn - en supersöt liten kille, och det påminnde mig om hur gärna jag vill att hon ska vara färdigutvecklad och komma in i vår familj redan nu. Kevin längtar också - jättemycket. Han klappar och smeker magen så fort han får chansen och faschineras över hur mycket syster sparkar när man håller på magen. 

 

Han kommer med all säkerhet bli världens bästa storebror ♥ ♥

 

Kevin kände sig lite nedstämd och trött nu på kvällen. Naiva mamman trodde givetvis att det handlade om att han var trött efter att ha gått upp så tidigt i morse, men tji fick jag. Med en kroppstemperatur på 38,5 så ligger Kevin nu däckad framför Tom & Jerry i soffan i sitt rum. Han har fått i sig lite godis, lite chips och lite läsk men nu orkar han inte mer. Lilla killen, varför har du sån otur jämt och ständigt för?

 

 

Kyckling med ben såg för skrämmande ut i affären för Kevin, stackaren. Så han valde fiskpinnar med filsås och potatismos istället. Men det slank ner, nästan sexton stycken delade vi på. Sjukt ju, haha. Sen köpte vi upp oss på massa läsk, chips och så givetvis naturgodis. Kevin provade att äta en wasabinöt men insåg ganska snabbt att han inte skulle klara av smaken i den stora mängden, haha. Men han klarade det utan att börja gråta och få panik, vilket är mer än vad jag skulle ha gjort i hans ålder. Efter ett glas vatten så var det lugnt igen.

 

Direkt efter maten var Kevin ivrig till att få gå ut och leka med grabbarna igen. Så jag tänkte tända ljus och zappa på TV:n för att se om det finns något vettigt att se. Det är ju trots allt lördag så något annat än repriser borde det ju gå.

Det blev så rörigt och stressigt i morse så jag och Kevin beslutade oss för att vara hemma och mysa medan Andreas och hans dotter fick mysa på egen hand hos svärfar. De får så sällan tid för sig själva, så det var dags för det nu. Själv så ska jag och Kevin mysa ner oss ordentligt i soffan i Kevins rum, bunkra upp med pizza, hyrfilm och kyckling med ben (grabbens eget val) och bara mysa tillsammans. Han ska "bara"... som han så fint uttrycker det. Så grabbarna på gården har förtur, sen kommer jag, filmmyset och maten, haha.

Men så länge han är nöjd så är jag det.

 

Vi har fått blomflugor i hela lägenheten för att vi låtit bananer ligga framme en dag extra, jag dör. Jag avskyr blomflugor. Jag avskyr flugor och insekter i allmänhet, så blomflugor är absolut inget undantag. Trots att dem inte har något "gott" att smaska på längre så har dem beslutat sig för att bo kvar i vår lägenhet utan att betala någon hyra. Så nu jävlar ska ohyran ut.

 

Så idag, innan vi åker så har jag legat och planerat i huvudet vad vi ska ha med oss och vad jag ska hinna göra innan vi åker.

 

- Vika tvätt och hänga tvätten jag tvättade igår kväll.

- Äta frukost.

- Diska och gå ut med sopporna.
- Gnida disktrasan mot alla tänkbara ytor som flugorna kan tänkas sätta sig på.

- Bädda sängarna.

- Sätta på en till tvätt som får hängas i morgon när vi tar oss hem.

 

Packa:
- Medicinen till Kevin.

- Plastfrotté och lakan.

- Ögonbindel så jag kan sova ordentligt.

- Alarmklockan som väcker mig femton gånger per natt.
- Potatisgratängen vi gjorde igår + gratängost.

- Gummistövlar, både till mig och barnen.

- Regnponchos & regnkläder.

- Mobil & mobilladdare.

- Varma kläder och underkläder för en övernattning.

- Egna täcken och kuddar.

- Uppblåsbar madrass.

 

Saker vi kommer hem med:
- Svamp.

- Blåbär.

- Lingon.

 

Omnomnom.

Sitter och gråter som ett barn till troligtvis världens bästa film.

Julia Roberts har sedan jag var liten varit världens bästa skådespelerska, och i varje snyftarfilm som hon är med i så gråter jag. Verkligen jag menar det - jag lägger mig i fosterställning och gråter som en bebis. Och denna film är inget undantag, "Vid din sida".

 

I have their past, and you could have their future.
Älskar den meningen. Älskar Susan Surandons rollfigur i filmen. Älskar Julia Roberts som den unga och upptagna styvmamman och jag älskar ungarna. Åh. Filmen är fantastisk.

Har ni inte sett den. Om ni mot förmodan har missat den. Kolla på den för guds skull.

Den här veckan har gått så otroligt snabbt.

Kevin har redan gått sin första vecka på skolan, som F:is så känner man sig faktiskt väldigt stor, vilket märks tydligt på Kevin att han vuxit bara under den här veckan. Avslutningsfesten på dagis som var i början på veckan känns redan avlägsen och det känns så otroligt bra att fröknarna på skolan och fritidspersonalen fått Kevins förtroende så snabbt. Kevin känner sig verkligen hemma på skolan, så nu är det bara en tidsfråga innan han kan gå till skolan själv. Hade det inte varit för huset mitt emot vårt så hade vi faktiskt sett och hört barnen på skolan. Och hade det inte varit för vägen som ändå är ganska trafikerad i centrala Nynäs så hade han gått själv redan den här veckan. Men som sagt, första året vill jag faktiskt gå och lämna och hämta Kevin. Mest för att han inte får växa upp så himla snabbt så fort.

 

Nu är det mammatid som gäller, lite TV-tittande, lite ljus, en skål med chips och en halv läskflaska har jag kvar att avnjuta innan min tid för läggdags börjar gälla. Det känner jag att jag är värd.

 

Han har som jag hade i hans ålder, problem med kisseriet under natten. Det handlar egentligen om att hjärnan inte utvecklat den "vakna- jag är kissnödig" - genen, utan man sover gott igenom det och det händer lätt olyckor om natten. Men för en månad sedan hämtade vi ut ett recept på apoteket med minirin som ska hjälpa njurarna att bromsa kisset. Därför har Kevin stränga regler om vätskeintaget på kvällarna efter klockan sex. Detta beror helt enkelt på att medicinen bromsar kisset och att det lätt bildas bakterier om det är för mycket urin i blåsan, vilket kan lamslå njurarna i värsta fall.

Nu går jag upp drygt fyra gånger per natt och kissar Kevin på bestämda tider så blåsan är aldrig full. Det är kinkigt och lite tårar mellanåt men det funkar riktigt bra, han har haft tre eller fyra olyckor inom loppet av en dryg månad vilket är en enorm förbättring mot de olyckor som hände innan. Nästa vecka går vi in på en annan styrka av medicinen och den nya blir dubbelt så stark mot vad den tidigare har varit. Förhoppningsvis så reagerar han inte negativt och får feber som vid starten av den svaga medicinen, men man får kanske räkna med bakslag för att ta sig framåt!

Men Kevin vet vad som gäller nu och tackar själv nej till vätska efter klockan sex, givetvis får han en mun vatten om han är törstig, men han vet själv att det inte är nyttigt att dricka. Han har blivit så himla stor, min krabba.

 

Vi ska nämligen hem till svärfar som bor vid kolmården (i skogarna mitt i ingenstans) där ingen kotte går varken skogspromenader eller är ute och promenerar för att plocka svamp. Förra året var Andreas och ungarna ute i skogen medan jag jobbade här hemma i Nynäs och dem fick ihop till en stor pappkasse fullsmockad med kantareller på mindre än en halvtimma. Så det är helt sjuka mängder i skogarna. Sen finns det läskiga saker i skogarna där också, som gamla gravstenar och gravkors mitt i ingenstans. Förhoppningsvis så spökar det inte - så länge det inte gör det så är jag nöjd, haha.

 

 

 

Jag mår illa.
Efter en stor pizza från Arena så har jag rätt att känna mig illamående känner jag. Det enda jag lämnade var några kanter på pizzan som var hårda, annars fick jag i mig hela. Morsan där emot lämnade drygt halva (och den bästa biten med stark tacosås!) Hade jag inte varit så sjukt mätt så hade jag nog tryckt i mig hennes bit också. Men det tog stopp.

Kevin fick ett par jättesnygga gympaskor av mormor till gymnastiklektionerna i skolan idag. Man kommer i alla fall se var han är någon stans om man kollar på den skrik-orangea färgen. Han fick även en ny pippitröja, supersöt. Jag är nog smått förälskad i pippitröjor tror jag. Så mysiga och passande för de kommande årstiderna.


Kevins nya gympaskor som han valde själv.

När jag väntade Kevin så tyckte jag att det var konstigt att få en hormonrand över hela magen, alldeles brun och spinkig linje som drog sig från strax under naveln till strax under brösten...

 

... men det här - det är ju löjligt.

 

Det är en mycket brunare fläck IRL. Och det tog ett ganska bra tag innan jag förstod att det var ett hormonpigment som spökade. Vem förväntar sig bruna "smutsfläckar" på långfingret liksom? Jag kanske har fått Brunoligo?

Imorse när Andreas kom hem från jobbet så hade han med sig lite blommor hem till mig. Meningen var att det skulle vara prisblommor i den aktivitet han stod och höll i igår för en grupp människor men lagen var för få så det blev prisblommor över. När han sent i natt, eller tidigt imorse såg att det fanns blommor kvar så gav han mig dem istället för att slänga dem, gullet.

Så nu står det superfina blommor i vårat kök. Det piggar faktiskt upp endel på morgonen när man inte sovit så bra under natten. Som sagt - är Andreas borta så sover jag knappt vilket är måttligt irriterande. Men bara att veta att han finns i närheten är betryggande i sig.

Men nu ligger han och sover i sovrummet, och nu när jag vill börja städa och fixa här hemma så önskar jag faktiskt inte att han låg där, haha. Men som sagt, han kom hem vid tre i natt så han är väl ursäktad då.

 

När jag var tretton så tvingade jag min pappa att följa med mig till tatueringsstudion för att intyga att jag var femton och hade tillåtelse att pierca naveln. Den första månaden var det lite småproblem med infektioner men sedan dess har jag inte haft de minsta problem. Det är ändå tio år sedan som jag gjorde den nu. (Sjukt vad tiden går?!)

Enda gången jag tagit ut piercingen är när jag varit gravid, som tidigare med Kevin och nu med flickan. Men vid det här uttaget så blev hålet i naveln extremt irriterat och rött. Det är jättekonstigt med tanke på att jag inte haft några som helst problem med det undertiden som den suttit i. Hmm. Men nu är det bara sexton veckor kvar, sen får jag stoppa i den igen, haha! Optimist? Javisst!

[√] - Stryka vaxduken

[√] - Dammtorka golv & dammsuga

[√] - Byta plats på bonusdotterns kläder

[√] - Tvätta en maskin tvätt (och en till blev det)

[√] - Hämta Kevin på skolan

[√] - Panta burkar

[x] - Sortera papper. (Sparar det bästa tills i morgon)

Dammsuga i köket & diska.

 

 

När jag var yngre, mellan nio och tolv vägrade jag att äta frukost till frukost... Istället bad jag om att få gårdagens middag eller så fick min mamma ställa sig och göra en omelett. Och helgerna såg jag fram emot mest då jag fick äta fiskbullar i dillsås till frukost - och ibland när vi hade bråttom så åt jag dem direkt ur burken iskalla, nomnom!

 

Det var när min mormor lagade ängasoppa åt mig och mina kusiner som mitt smakintresse för soppor dök upp. Veckan efter jag kommit hem från mormor så ställde jag mig och lagade ängasoppa åt mina föräldrar - och gissa om jag blev nöjd över resultatet.

 

Efter en lektion i grundskolan så beslöt jag mig för att bli vegetarian. Detta höll inte i sig särskilt länge då jag hade extremt stora behov av att få äta kött, och speciellt kebab som varade en lång period i mitt ungdomsliv. Plus att margaritapizzan inte alls var lika tilltalande som dem med skinka och oxfilé.

Jag gick hotell och restaurang enbart för att lära mig att ge Kevin god och näringsrik mat. Detta har dock slutat med att det nästan enbart är Andreas som lagar mat hemma hos oss. Nu är min största dröm att i framtiden utbilda mig till kostrådgivare.

Morgonens frukost, omnomnom. ↑

 

Dagens mamma i svartvitt.

Jag har tröttnat jättemycket på våra biega väggar i vardagsrummet. Eller, ärligt talat så har jag tröttnat på alla väggar i hela lägenheten då vi knappt har tavlor som pryder dem med lite glada, uppmuntrande och energigivande motiv. Istället har jag börjat titta på väggtexter. Tänk va kul, även i barnens rum, sovrummet och vardagsrummet, att få pryda väggarna i en cool upplyftande text istället för tavlor. Och visst är det så att väggtexten är en modern tappning av en tavla now a days?

 

Här är några av mina personliga favoriter från hemsidan Vinylahem.
Och givetvis kan man kombinera en egen väggtext om man så skulle vilja.

 

På vinylahem finns det givetvis massa annat än bara väggtexter, som kakeldekorer och fönsterfilm, väggdekorer (som även det är en stor personlig favorit bland alla olika, roliga motiv) - och om ni ändå har vägarna förbi in på hemsidan så tycker jag personligen att ni ska få 10% rabatt på hela deras sortiment, bara för att jag är snäll.

Så genom att ange rabattkoden 10PRO2EO får ni 10% på deras redan superbilliga pris.

För nästan tjugo dagar sedan så firade jag och Andreas två år tillsammans. Eller firade och firade, i ärlighetens namn kom jag på det nu att vi varit tillsammans i två år den tredje augusti. Känns så himla bra, även fast Andreas troligtvis inte tycker det längre då mina graviditetshormoner och mitt graviditetshumör tagit över, vilket lämnar en bitter och sur flickvän. Men han är duktig på att smöra min man - så man blir på lite bättre humör. Så det ska han ha ett plus för, haha!

 

Jag älskar dig.



Är det viktigt för er att fira årsdagar?

Okej, först nu i vecka tjugotvå börjar jag få grym halsbränna. Tror ni jag klagar så tror ni fel, fel, fel! För min nya craving är nämligen Samarin. Fatta va ofräscht egentligen. Men givetvis tar jag den bara i rätt syfte (när jag har halsbränna) och inte hela tiden som jag egentligen skulle vilja. Haha. Jag undrar vad min kropp är i brist av när den kräver lite saltat bubbelvatten.

 

Bebis sparkar och har sig hela tiden i alla fall. Det är jättemysigt, förutom när man vaknar mitt i natten och inte kan somna om för att hon sparkar. Eller när man tvingas gå upp tjugosju gånger på en natt för att kissa. Väldigt ocharmigt och en stor nackdel med att vara gravid. Annars gillar jag läget, haha. Som i natt så vaknade jag vid halv elva och somnade om först vid tre i morse. Så det blir jättetidigt i säng i natt för min del.

 

Det känns fortfarande jättekonstigt att varje dag lämna Kevin på skolan. Det känns som vi bara är där för att hälsa på. Mysko. Men han älskar det. Och jag räknade stegen från skolans fotbollsplan och hem till dörren, 148 dvärgsteg, (mina), så det är riktig lyx nu. Jag kan ju omöjligt klaga. Kevin har fått en ny kompis i klassen också, Theodor. Har inte riktigt koll på vem av killarna i klassen det är, men alla - både föräldrarna och de goa barnen verkar vara supersöta!

 

Idag var första skoldagen också. Dom gick från 8:10 - 12 och därefter blev det fritids och idag fick dem lära sig att räcka upp handen - och det bästa av allt, dom fick ha sin första rast.

 

Nu har Kevin gått första skoldagen, trots att det bara var upprop. Barnen fick sitta i ett rum och äta glass och lyssna på saga medan föräldrarna fick gå in i ett annat för att få föräldrainformation, viktiga papper och rätta till klasslistan med telefonnummer och rätt adress.

Direkt efter skolan så ville Kevin gå kvar på fritids en stund och det fick han göra från tio till tolv. Mysigt att han trivs, både med vännerna och med fröknarna och fritidspersonalen. Bäst!

Vi lämnade våra barn på dagisfesten nu ikväll. De åt middag, dansade och drack massa god läsk tillsammans med gott sällskap av fröknarna. Vi föräldrar fick gå iväg i någon timma för att komma mötandes av en rutschkana som gick ut från ett av fönstrerna på förskolan. När barnen var redo att komma ut så gled dem ner på kanan och ut till oss föräldrar, där fröknarna omfamnade dem, gav dem deras pärm med fem års upplevelser och utveckling noga dokumenterat och gav dem en varsin ros. Vi föräldrar grät, skrattade och omfamnade människorna som haft så god hand om våra barn under alla år.

Vi kommer bära med oss massa underbara minnen från tiden på förskolan.

Men trots detta så kommer saknaden vara enorm.

Idag börjar min lilleman i skolan.
Förberedelserna är många för tillfället.

Därför ska man alltid tänka innan man talar mina vänner.

Vid magsjuka då du själv inte drabbats, svälj tio vitpepparkorn några gånger per dag så klarar du dig garanterat.

Nariga läppar, smörj dem med lite honung.
Problem att skala vitlöksklyftor, ha ner alla klyftor som ska användas i en kastrull med lock och skaka runt i några sekunder som en maracas - problemet löst och klyftorna är utan skal.
Rostfläckar på diskbänken, går bort med en halv lök som du gnuggar mot rostiga ytan.
Hacka lök utan att gråta, stoppa upp två bomullstussar i näsan.

 

Ni som följer mig vet att jag ganska ofta sticker ner på Röda korset där jag handlar mina kläder. Och tro det eller ej men man kan faktiskt fynda om man orkar rota, leta och ta i kläderna och när man lägger en tia för varje plagg så får man räkna med att kläderna kanske inte passar eller sitter som man tänkt sig från början. Fler kläder än ni kan ana i min garderob är faktiskt köpta på second hand.

 

Som dessa två klänningar. Den svarta är faktiskt en klänning, men den orangea är nog tänkt som ett längre linne eller något i den stilen. Jag kanske kan knäppa kort på allt jag har i min garderob som är köpt på second hand.. Vi får se om jag pallar det idag. 

 

 

 

Är det nu som sommaren verkligen är över? Den helg som vattenrutschkanan är inne på sin sista öppna helg och vädret är alldeles för kallt för att åka i. Gårdagen som spenderades med tända ljus på vardagsrumsbordet sedan klockan sex på kvällen. Man föredrar att klä sig i långbyxor och en ordentlig tröja före kortbyxor och t-shirt.

 

 

Tidigt i morse, runt sextiden kom Kevin och la sig bredvid mig i sängen. Han har inte gjort det på hur länge som helst. Jag måste säga att det var riktigt mysigt att få krama om honom en stund... En så lång stund att min arm domnade bort, min kropp fick väldigt vackra ränder av lakanet och låren avtryck av hans små fötter och tår samt min rumpa var utan täcke då Kevin snodde åt sig allt. Men nu är jag vaken. Det är bara Kevin som fortfarande ligger och sover som en gnu i sängen. Han var nog trött stackaren.

 

Bebisen har hoppat runt ganska mycket i magen i natt också. Det är coolt hur man kan känna den sparka på ena sidan av magen och samtidigt göra en rörelse på andra sidan. Det börjar nog bli trångt i magen nu skulle jag tro. Trots den lilla bostadsytan så är de sjukt lång tid kvar innan hon får titta ut. 

 

I morgon jobbar jag också. Måste ringa och fråga mamma och pappa om dem kan passa Kevin under några timmar. Kan tänka mig att jag slutar runt två med tanke på att det inte var så många avresa och en del serv. Förhoppningsvis checkar gästerna ut i tid så att vi kan börja jobba i tid. Men allt hänger ju som sagt på det.

 

 

 

Haha i morse klockan elva drog grabben ut och kom in först klockan kvart i åtta för lite familjetid (om man bortser från de gånger som jag tvingade in honom som till lunch och middag). Och inte ens då fick jag mysa med honom framför en film eller något kul program utan då spenderar han och Andreas hela kvällen tillsammans. (Nej jag är inte bitter, haha).

Jag har i alla fall fått tid över till att blogga som ni kanske märkt. Det var länge sedan jag ordbajsade så mycket som jag gjort idag. Men samtidigt så tror jag att jag behövde det, typ.

Min rygg pajar snart i mitt liggläge i soffan så jag har en känsla av att jag och min tjocka mage måste hoppa i säng. Kevin måste också hoppa i säng för den delen.

Fick by the way ett mail från Kevins fröknar där de beskriver hans schema för den kommande veckan:

Måndag 20/8 Fritidsinskolning 9-12, lunch serveras.

Tisdag 21/8 Upprop på Lejonbacken 8.30. Därefter går vi gemensamt in i klassrummet där vi har föräldrainformation. Vi avslutar dagen kl. 9.30 och därefter tar fritidspersonalen över de barn som ska vara kvar på skolan.

Onsdag 22/8 F-klass 8.10.12(lunch serveras 10.25), därefter fritids.

Torsdag 23/8 F-klass 8.10-12(lunch serveras 10.25), därefter fritids.

Fredag 24/8 F-klass 8.10-12(lunch serveras 10.25), därefter fritids.

 

Snart börjar Ensam Mamma Söker på TV:3. De första programmet med en av mammorna (från Uppsala eller uppland eller vad det nu var) så spelades det in på mitt jobb. Jag hoppas verkligen inte att kamerorna var i rullning när jag jobbade. Fick se lite "behind the scenes" då dem jobbade och stökade runt med kamerorna, hur de valde ut killar att intervjuva och hur mamman fick stressa runt på olika äventyr tillsammans med fler eller utvalda killar. Var ganska intressant att vara med mitt i action. Vissa av killarna såg faktiskt bra ut och var supertrevliga. Minns en man som måste varit strax över två meter - säkert två och tio, då han var tvungen att ducka i alla dörröppningar. Måste sett lustigt ut när jag med mina korta 155 cm sprang förbi honom, stressad i jobbet. Haha.

Kommer ni kolla in årets ensam mamma söker?

 

 

Jag har aldrig varit en brud som ni sett gå klädd i rosa eller lila, klänning eller kjol, annat än vid ett fåtal utvalda gånger (då jag vantrivdes till tusen) Det är först nu på senare tid som jag accepterat det faktum att rosa enbart är en färg och för mig inte har någonting med könsroller att göra, och på senare tid jag trivts av tanken att bära både kjol och klänning. När jag som barn valde kläder så valde jag gärna militärgrönt eller svart - gärna coola kläder som lite pösigare byxor ett ballt linne i en grön nyans och gympadojor.

Därför kommer jag i tron om att min dotter kommer växa upp och vara lite lik sin mamma i alla fall också kommer gilla att använda sig av blått och grönt. Så just nu, as we speak så håller jag på att tvätta upp Kevins gamla bebiskläder (vilket också visade sig vara en hel del än vad jag tidigare trot), enbart för att hon ska få chansen att bära blått. Nu fattar väl jag också (daah!) att hon inte bryr sig om varken färg eller vilka kläder hon får på sig. Men innan hon blir en sån där "prinsesstjej" som jag aldrig var så vill jag att hon ska ha använt lite blått och grönt. Nu kommer jag givetvis att klä dottern i rosa, rött och lila också, men med inslag med blått, grönt och svart, punkt!

 

Frestelsen för sötsaker är enormt stor vissa dagar. Idag tillexempel så skulle jag kunna göra vad som helst för en sockrig kaka, eller sockerkakssmet. Men jag håller mig. Det är inte lika ofta som jag känner behovet av att springa över till godisbutiken och handla upp småpengar på onyttigt snacks längre och för Kevins skull så är det extra viktigt att vi håller oss till en dag i veckan. Sen vilken dag det är spelar inte så stor roll med tanke på att vi ibland jobbar olika dagar, helger och på obekväma arbetstider.

 

Men självdiciplin är något jag vill att mitt psyke ska vidareutveckla, tack.

Jag har alltid haft svårt för att göra det lätt för mig. Speciellt när det handlar om mat. Det ska inte behöva ta femtio minuter att förbereda en lunch för två, utan man ska bara, pang - poff ha skapat världens godaste lunch på tio minuter. Idag gjorde jag det (efter ett basic recept från mamma då) och gud så gott det blev.

Allt man behöver är

 

Kevin var som vanligt skeptisk till den början när det handlar om ny mat och klagade över att han inte ville ha rödkål i maten eller äpplet som han hade planerat att äta för hand direkt efter maten. Men sen gick det ned. Nåväl, inte allt kanske men mycket av den pyttipanna jag gjorde. Han var nöjd över att få trocadero i glaset istället för mjölk...

• I juni tog Andreas hand om vattenrutschkanan nere på Nicksta, så där spenderades många timmar av härligt plaskande och åkande i sommarvärmen.
• En av helgerna i juni drog vi till Grönalund och hade superkul tillsammans med Alexander och Anna.
• I slutet på juni drog Kevin även till sin pappa och var borta i en hel månad.
• Jag jobbade lite på Nynäsgården i juli.
• Varit barnvakt åt världens bästa Celvin.
• Firade Andreas som fyllde 29.
• Kollade på OS regattan nere i hamnen och på den nya vågbrytaren/piren.
• Spenderade tid med vänner i skogen med att plocka svamp och blåbär.
• Fick hem min älskade son.
• Grillade och mös med trevliga vänner.
• Firades av familjen på min 23 årsdag.
• Åkte på Ultraljud och fick reda på att vi väntade en tjej.
• Hade besök av Anna & Acke som sov över hos oss i några dagar.
  
  
  
  

Det här med att engagera barnen i graviditeten anser jag vara jätteviktigt. Det är trots allt inte bara ens egen värld och vardag som vänds upp och ned när ett syskon träder in och kräver uppmärksamhet. Därför var jag väldigt noga med att involvera Kevin och Andreas dotter i vad som skulle komma att hända så fort som de kritiska veckorna passerat. Barnen på mitt jobb hade listat ut att jag var gravid långt innan Kevin fick reda på det. Nu finns det olika teorier om när det är bra och lämpligt att berätta för ett barn om när ett syskon kommer till världen. Vissa väntar till efter vecka tjugo för att det annars blir en så lång väntan för barnet som vistas utanför magen. Andra gör som oss, berättar tidigt och förklarar att det ska bli jul och vinter innan syskonet kommer - jag förklarar under graviditetens gång, hur stor bebisen är och hur stor den måste vara innan den får komma ut ur magen. Vi har ett namnförslag som vi använder när vi talar om bebisen och både vi och barnen använder oss av det. Jag skulle aldrig kunna bevara en så stor hemlighet för min son och bästa vän hur länge som helst.

 

 

Kevin och Natalie.

Kevin har gått och ätit frukost hela morgonen i väntan på att jag ska säga att jag ville ha något från köket. Själv mådde jag smått illa så för min del fick frukost bli först nu. Min underbara son gick och fixade en leverpastejsmörgås åt mig och bad mig ligga kvar i soffan och vila så jag blev bättre. Min gullunge. Det är verkligen inte roligt att mötas av spysmaken i munnen på morgonen. Men trots detta så har jag haft en förvånandsvärt lugn graviditet hitills och hade det inte varit för Kevin som har blivit lite av min personliga assistent så vet jag inte vad jag hade gjort - du är bäst krabban!

 

 

Hundratrettiofyra dagar kvar innan beräknad förlossning. Tänk så fort tiden går egentligen. När jag började "räkna ned" så var det tvåhundra... någonting dagar kvar. Idag går tiden lite snabbare än vid Kevins graviditet. För under den graviditeten så hade jag bara mig själv att ta hand om, nu har jag Kevin också vilket känns toppen. Hade det inte varit för honom så hade min tid verkligen gått i slow motion hela tiden. Sju kilo har jag gått upp under halva graviditeten nu. Ibland känns det som jag inte gör annat än att äta och det är ett under att jag inte blivit en köttbulle än. Förhoppningsvis går jag inte upp så himla mycket mer i vikt, inte för att det är något problem att ta sig ner i vikt senare, utan för att problemen ligger i kläderna. En annan sak som jag roas av är att tösen sprattlar likt en fisk hela tiden. Även mina vänner har kunnat känna tydliga sparkar utanpå magen och faschinerats över hur hårt en så liten brud faktiskt kan sparka trots sin ringa storlek.

 

Det är konstigt men jag minns inte hur det kändes när jag var gravid med Kevin. Jag minns små frekvenser men inte det stora hela. Jag tror aldrig att jag tog mig tiden till att verkligen njuta över graviditeten med honom. När jag väntade honom så handlade det mer om att vara "perfekt" och bevisa för andra att jag faktiskt skulle klara av att ta hand om ett barn trots min unga ålder att jag glömde bort mig själv och själva barnet under graviditeten.

 

 

 

 

Jag hade på morgonen upptäckt världens största källarspindel på väggen i vårt vardagsrum strax ovanför ena långsidan vid vår soffa. Först gick jag in till Andreas (stackaren) som kom hem från jobbet vid ett i natt efter att ha jobbat från 11-01 och skrek och gormade som ett djur om spindeln. "Ni överlever till jag kommer upp" blev hans svar. Men i ärlighetens namn så tror jag att jag skulle dött av hjärtattack om jag låtit spindeln vara.

Spindeln förflyttades från den ena väggen till den andra med sina sex för många ben och mitt enda val blev att använda mig av dammsugaren - mest för att spindeln var tre meter bred i omkrets och två cm hög, true story. Till en början gick det inte att suga in den då den uppenbarligen hade stora sugproppar under fötterna som dammsugaren inte kunde bemästra. Gåshuden reste sig upp så fort jag närmade mig spindeljäveln (och den gör fortfarande av bara tanken). Tillslut tog jag mod till mig och satte dammsugaren på full fräs - och då, en halvtimma efter första anblicken så fick jag in den jäveln i dammsugaren. Nu har dammsugaren stått på i drygt tio minuter för att jag försöker kväva spindeln till döds med allt damm och vacuum... hur lång tid tar det för en spindel att dö egentligen...?

 

Nu är förhoppningsvis vår katt och råttalek över.

Det knasigaste är att jag inte har några problem med andra insekter som vårtbitare eller stora skalbaggar, men när det kommer till spindlar - då reser sig uppenbarligen nackhåret.

Nu är det ju kräft och snapsmånaden nu och jag som är helt galen i kräftor var bara tvungen att smäcka i mig tolv kinesiska kräftor. Nu är dem ingenting mot de Svenska men de fick min abstinens till kräftor att försvinna smått, så himla smarrigt. Kevin tyckte bara att klorna var coola, men smaken var ingen höjdare (jag klagade inte då jag fick alla för mig själv). En halvtimma efter att jag påbörjat min lilla kräftskiva för en så var den slut - men nu är jag helt klart nöjd och måste kila ut med soporna innan Andreas kommer hem från jobbet, tihi!

 

Sedan min telefon försvann på Huddinge sjukhus för några veckor sedan så känner jag hur stressen över att "konstant vara uppkopplad" har avtagit och jag faktiskt njuter av att enbart ha en telefon istället för ett "okontrollerat liv". Kevin är också himla nöjd med min nuvarande Walkman som han kan spela roliga spel på (typ från stenåldern), som guitarhero och ett snowboardspel. Han är nöjd helt enkelt, haha.

Jag tror inte att jag är skapt för att ha en Iphone eller liknande telefon i alla fall. Mitt liv är så stressat redan som det är just nu, så det är nog nyttigare om jag avstår från det nöjet.

Här är en bråkdel av alla de kläder jag har vikt och packat ner i lådor inför tösens ankomst. Det är så galet mycket kläder att vi helt saknar förvaring för dem nu. Så det blir till att packa ner dem i flyttlådor av något slag och in i garderoben tills tösen måste byta storlek.

Tror ni någon kommer klä sig i Hello Kitty-kläder eller?

 

Min moster ringde idag med orden "Hej Denise, vi har lite barnkläder som vi fått av Matilda som du kan få till din dotter." Gud så spännande, så jag gick raka vägen upp till mina föräldrar och fick en chock. Det var två stora papp-påsar fulla med barnkläder från storlek 50-62. Helt sjukt. Jag har aldrig i hela mitt liv sett så mycket (och fina) barnkläder i hela mitt liv, och allra minst haft dem i mitt ägo.

Min mamma skojade och sa att om bebisen smutsar ned kläderna så kan vi bara kasta dem och vi har lika mycket kvar, haha. Givetvis kommer vi inte att kasta några barnkläder alls! Men nu har jag fyllt tre lådor fulla med barnkläder i storlek 50-58 bara. Så nu får jag leta plats till de resterande kläderna (då har jag inte ens hunnit tvätta och få ned Kevins gamla unisex kläder) haha. Vår dotter (jag hoppas innerligt att inte barnmorskan sett fel på könet) kommer verkligen inte vara utan kläder i alla fall.

Jag har världens bästa kusinbarn (och hennes dotter Molly och sambo givetvis) som lånar ut massvis med kläder till vår dotter! Det är som sagt lite svårt när man enbart har pojkkläder innan, haha! Men nu är det problemet över.

I morgon kan ni få se några av de ballaste kläderna jag fick med. Lovar.

 

Jag känner redan nu hur jobbigt det kommer bli att behöva lämna Kevin ifrån sig på skolan istället för dagis nästa vecka. Måste tiden gå så himla fort hela tiden. Kom igen. Det är två dagisdagar kvar - och på måndag är det fritids som gäller. Så himla skrämmande tanke. Tack och lov för att jag tagit ledigt både måndag och tisdag för att följa med Kevin och finnas med i skolan om det skulle behövas. Funderar nästan på att ta ledigt hela nästa vecka för detta. Men jag antar att vi måste klippa navelsträngen någongång och ju förr desto bättre.

Fördelen med att han börjar i skolan är att den ligger två minuter (knappt) bort från oss, till skillnad mot dagis som ligger tjugo minuter bort när jag och Kevin går i rask takt. Så fort Kevin är stor nog så kan han både gå till och från skolan själv då det bara är en väg man behöver korsa.

Det är dags att tänka på alla fördelar med skolan istället för alla nackdelar med att han växer upp så fort...

 

 

Ibland är jag glad över att inte alltid vara först med allt. Som att kolla på serier. För nu har jag det absolut bästa framför mig. Som att se på alla de kritikerrosade serierna från början. Jag är så himla glad över att vi har Via play på vår dator - jag vet inte hur många timmar både jag och barnen samt Andreas spenderat framför den playkanalen. Och det bästa av allt är att precis allt finns tillgängligt.

I natt var lilltjejen helt galen. Hon svingade runt och sparkade mig i magen näst intill hela natten. Jag undrar vad som hände där med tanke på att hon hitills bara visat rörelse på dagarna och tidiga kvällarna men sovit sig igenom natten ganska bra. Men i natt var det verkligen buggkurs AB med min livmoder. Herregud säger jag bara. Men mysigt är det, att få det bekräftat att man inte bara blir tjock och otymplig, inte kommer i sina vanliga kläder och ändrar utseende - utan man får någonting för det.

Kärlek.

Nu har jag i alla fall gått halvvägs (igen), enligt Rutin UltraLjudet i alla fall. Så nu kör vi på att jag från och med idag är i vecka 21+.... någonting. Söndag är i alla fall vecka 22. Haha.

 

Igår skulle Kevin prompt inte till dagis idag, i morse löd en annan historia. Så direkt efter frukosten så frågade han när vi skulle vara på dagis, haha. Så jag stressade, satte upp håret, tog på mig närmsta bästa kläderna (mjukisbyxor och ett alldeles för kort linne) och promenerade iväg till dagis. Herregud va roligt det måste ha sett ut för åskådarna runt omkring.

 

Kevin blev i alla fall nöjd över att ha spenderat en liten del av dagen på dagis då jag hämtade hem honom efter bara några timmar. Nu är han ute och busar med grabbarna på gården och jag ska ta mig i kragen och städa upp här hemma. Tråkigt nog så använder jag mig inte av något plagg med krage, så det lär ta ett tag att ta mig upp ur soffan. DOH!

 

 

Känner mig inte riktigt vaken idag. Somnade vid nio helt utslagen med Kevin som försökte titta på Scooby Doo. Men det gick så där med tanke på att hans mamma inte hade energi nog för filmtittande, haha.

Nu ligger vi och kollar på barnkanalen och jag somnar lika mycket nu på morgonen som utvilad, som igårkväll när jag var helt slut. Knasigt.

 

Kevin fick gå på dagis igår undertiden som jag och Andreas jobbade, men idag hade han ingen lust att gå dit igen. Det passar bra med tanke på att det verkar som att jag är hemma idag. På måndag (!!!!) börjar Kevin redan i skolan. Det känns sjukt att skriva och att säga det. Fy - jag är inte redo att ha ett skolbarn redan. På måndag kväll är det också avslutningsfest för förskolan, så dem dagen efter går direkt i skolan istället. Tänk er själva, fem år på ett dagis håller på att få ett abrupt slut. Jag vet inte vem som har mest ångest - jag eller Kevin...

... eller jo det vet jag. Jag vill inte att han ska bli stor.

 

Kevins skola på måndag morgon. ♥

 

 

Det blir en kort men intensiv helg för mig när den här arbetsdagen är över. På söndag jobbar jag nämligen på Nynäsgården från klockan nio. Istället ska jag ta ledigt på måndag för att ringa massa viktiga samtal, som till försäkringsbolaget så att jag kanske kan få ut en mobiltelefon, försäkringskassan och lite andra samtal. Phu, det är jobbigt att vara vuxen ibland.

 

Som vanligt var jag helt slut efter jobbet idag. Min underbart snälla mamma som hade hand om Kevin kom och lämnade honom vid tåget så att vi bara kunde ta och gå hem istället för att jag skulle behöva gå upp för världens längsta uppförsbacke. Jag har nämligen fått extremt ont i bäckenet. Någon form av foglossning har jag åkt på. Med Kevin hade jag inga som helst problem och nu tvingas jag redan från halva graviditetens gång utstå med smärta. Ibland känns det som att bebisen är fixerad och att den ligger redo att ta sig ut, det gör så galet ont!

Förhoppningsvis går det över inom sin tid...

 

Kevin, gullungen fick välja middag idag. Han valde att vi skulle äta nudlar (han fick massa majs till) - det kändes som det ungefär var det som jag orkade tillaga, haha. Awesome!

 

 

Min första riktigt stora kärlek i livet, och så lilla jag! ♥

Jag avskyr att gå upp så här tidigt. Det är verkligen det värsta som finns och mina ögon går i kors. Usch. Men efter idag har jag jobbat mer än halvvägs på denna förskola och nästa vecka väntas nya roliga och spännande uppdrag med andra arbetstider. För jag är verkligen helt slut. Varje kväll har jag somnat till klockan åtta. Och det är inte så spännande att behöva skärma av sitt liv för jobbets skull. Men att vara preggo och gå upp tidigt är inte min starka sida.

Bara torsdag och fredag kvar nu...

Ja - jag erkänner, jag är värdelös på att blogga nu för tiden. Men ingenting att göra åt. Den här veckan har jag arbetstider på 07.30 - 16.30 också vilket innebär att jag åker hemifrån strax efter sju och kommer hem strax innan fem, helt slut givetvis.

De SIM-kortet till "min" - lånade mobil (en walkman), kom idag så nu har jag ÄNTLIGEN en telefon igen. Man känner sig ganska låst när man inte är tillgänglig eller kan nå någon varken familjemedlem eller få något jobb. Men nu kan jag svara ja på förfrågningar igen och även kontakta familjen. I morgon behövs det framför allt då Kevin är hemma hos mina föräldrar på eftermiddagen. Då krävs en fungerande komunikation om något skulle hända.

 

Nästa vecka när jag inte har arbetstider på nio timmar varje dag så ska jag kontakta vår försäkring och se till att få tillbaka en egen telefon igen. Awesome!

(Förresten, fick göra om mitt UL förra veckan igen, i fredags för att vara exakt. Lilltjejen är nu beräknad att komma till den 29/12 istället för den 21. Vi får se var det här slutar. Tror dock, sorgligt nog på självaste julafton, stackars lilla tjejen... i bästa fall kniper jag! Ps, hon hälsar med en spark!)