http://familyportrait.blogg.se/

Jag slopade den svenska versionen av X-factor. Efter att ha kollat in Australiens version av X-factor så är det svårt att ta steget tillbaka till den svenska. Trots att det senast i tisdags var mitt favoritprogram. Men det är Orup som förstör stämningen för mig, tål inte honom. Han var stor, närdå senast? Sjuttio? Åttio? Möjligtvis början på nittiotalet. Då känns det som de kunde ha tagit vilken annan kändis som helst som jurymedlem och coach. Fan, Tomas Ledin är ju hundra gånger bättre.

Här nedan finns en video från youtube på första avsnittet ur Australiensiska versionen av X-factor.
Titta på egen risk.

 

 

Nu ger jag upp för idag. Jag är helt förstörd - big time.

Jag tittade in i köket och insåg till min besvikelse att all disk stod kvar odiskad. Andreas ordnade middagen ikväll så det kändes inte mer än rätt att jag skulle ta disken. Men gud vad det smärtar i hela kroppen nu. Jag har precis lagt mig tillrätta i soffan och inväntar X-factor. Jag har kollat på Australiensiska säsongen av X-factor på youtube nu i några dagar. Vilka jävla talanger och juryn är lite mer rutinerad än vår fantastiska sångare Orup, Ison, Marie och Andreas...

Men fortfarande vilka talanger vi får fram i det lilla landet lagom trots att vi är X antal miljoner mindre i befolkningsmängd, än både Australien och USA.

Garderoberna är på plats, men absolut inte fyllda med något. Min rygg har gått sönder och vardagsrummet är belamrat med allt från gardiner, till handdukar, kläder och skräp (rent ut sagt). Just nu kan jag inte göra annat än att titta på skiten och sucka, haha. Jag orkar inte med någonting för tillfället.

Men ungarna fick plats med två garderober i deras rum (hallefuckinglujah) och vi fick in två i vår garderob. Även där blev det problem när de skulle in och ut att vi var tvungna att ringa min mamma om expertishjälp. Så hon kom hit som en räddande ängel och dämpade vår ångest genom att komma på en lösning på vårt problem.

Nu återstår bara en sak.
Fylla garderoberna, städa i vardagsrummet, laga mat, dammsuga, ta bilder så ni får se hur fint (typ) vi har fått det hemma när allt är klart och kolla på X-factor för ja, klockan lär ju vara närmare åtta innan jag är klar. Doh!

Kill me.

Ingen som vill köpa en garderob by the way?

Vill börja med att skriva, FÖRLÅT ELIN! Inte meningen att förstöra din morgon.

Men med tanke på att vi åkte vilse på hemvägen från bion igår och hamnade i Salem istället för Södertälje så kom vi hem senare än förväntat och garderobsjobbet blev uppskjutet till imorse. Så nu på morgonen har jag plockat ut allt och försökt sortera i huvudet av vad som ska slängas, sparas och upp på vinden. Men det är verkligen inte lätt då vi hade miljoner saker i vår pyttelilla garderob/förråd. Men jag hoppas verkligen det blir bättre nu när de nya är på ingång.

 

Jag lovar, ni får massa nya uppdateringar framåt eftermiddagen. Men nu måste jag fortsätta med vad jag nu håller på med, haha.

(RÖRIGT AB)!

 

Tidigare idag:

Andreas: Ge mig en puss.
Jag pussar honom snabbt.
Men pussa mig som du menar det, fortsätter han.

Jag spänner mina läppar: - Puss, puss, puss.
Men jag vill inte ha en aprumpe-puss, säger han.

Jag: Men kom igen, du lucktar snus och avdankat kaffe och ditt skägg sticker mig!

Nyss:

Jag: Älskling, nu kan du få en passionerad puss om du vill?
Andreas: Varför då? Har du ätit fisk?
Jag: Nej! Bara kaviar.
Andreas: Du är så taskig, varje gång du ska göra något romantiskt så ska du straffa mig på köpet.

Jag: HA! Vad kallar du snus, ciggarett-andedräckt, ditt stickiga skägg och äckliga kaffe då?

Tystnad uppstår...

 

Ibland hinner man med mer än man tror.

Nu på morgonen så såg jag ett par schyssta garderober på en "Köp-byt-sälj"-sida på facebook. Allt som ska säljas bytas och köpas är inom Nynäshamn och fyrahundra kronor för fyra stycken rejäla garderober tycke jag var ett förkomligt pris. Så jag frågade om jag fick komma och kika på dem och insåg till min förvåning att vi nästan bor grannar, haha. Vilket underlättade markant då vi inte behöver köra dem så lång bit i vår lilla skoda.

Vi behöver ju som sagt inte kläder förrän vårt barn närmar sig ettårsdagen. Och vad passar inte bättre då än massa assnygga bodys? Det bästa av allt är att det går att beställa dem i en storlek från 12-månader. Body'sarna finns att köpa →(här)← och det var → Positiva Arne ← som tipsade om denna otroligt fina länk.

Så sluta vara så bajsnödigt svenska nu och beställ en sån body till mig (mormor)! ♥

Kevin vaknade precis. Han är verkligen en riktig sömntuta på helgerna. Å andra sidan somnade han kanske inte förrän klockan var kvart över nio. Så med all rätt hade han väl att ta igen sig.

Idag står bio på schemat. Vi ska troligtvis in till Heron och kolla på Ice age 4 om inte Kevin ändrar film väl på plats. Ska bli så otroligt mysigt att bara göra någonting hela familjen tillsammans. Man kan inte precis säga att man är bortskämd gällande familjetiden i alla fall.

Tänk, på måndag redan så går vi in i oktober. Känns det inte som att tiden går otroligt fort?

 

Jag har en enorm strumpfobi. Alla som känner mig personligen vet att jag inte använder mig av strumpor såvida det inte är -20 grader ute (ca fem gånger per år). Anledningen till detta är att jag blir så enormt varm och svettig. Det är verkligen hemskt vad ett par strumpor kan göra med kroppen. Blir som en klimakteriekossa, och jag skojar inte. Om ni tycker att en kvinna är jobbig under PMS perioden så vill ni inte veta hur jag blir när jag använder mig av strumpor, haha.

 

Igår använde jag strumpor och jag minns inte varför jag var så ivrig med att sätta på dem på fötterna, och tro mig, it won't happen again.

 

 

• Klia sig i örat med en tops när det verkligen kliar.
• Bajsa när det kniper.
• Nysa flera gånger i rad när det kliar i näsan.
• Bli kliad på ryggen av någon med långa naglar.
• Törstsläckande dricka när man är torr i halsen.
• Äta flottig skräpmat när man är sugen.
• Choklad.

Brevbäraren plingade nyligen på dörren och överlät ett paket till Kevin med hans skolfoton i. Blev verkligen superfina bilder.  Är över förväntan nöjd både av enskilda fotot och gruppbilden.

Synd bara att Kevin inte visste om att det var spexfotografering i klassen.
Men no big deal liksom, haha!

 

Vi hann kolla på bordet, men Andreas som är arbetsskadad såg köksbordet och de tillhörande stolarna mer som en konferensmöbel. Så med andra ord så ska jag inte fråga honom i fortsättningen utan bara satsa om det är något jag gillar. Haha.

Morfar hämtades upp direkt efter möbelkollen och vi for vidare till en hamnrestaurang i staden. Idag var deras luncherbjudande nasi goreng. Jag som är helt förälskad i Nasi goreng valde givetvis det till lunch. Som förrätt åt jag en fisksoppa och massa sallad till och det var kanske tur det. För Nasi gorengen visade sig vara sjukt starkt att tårkanalerna öppnade sig. Tack och lov för att jag är gravid och har något att skylla på när jag insåg att jag inte skullekunna få i mig all mat.

Nu ligger vi och degar vid varsin dator jag och Kevin.
Familjetid? Yeah right.

Det är konstigt men jag är fortfarande osäker på om det faktikt är en tjej i min mage nu eller inte. Jag menar, tjejen i övre fyrtioårsåldern som tog mitt ultraljud var helt säker på att det inte fanns någon snopp mellan benen, men det förhindrar fortfarande inte bebisen från att ha en enormt liten snopp, eller?
Jag menar, hade jag varit kille så hade nog inte jag varit så välutrustad. Jag hade varit praktexemplet som man ser på Stockholms statyer. En enorm man med en otroligt liten penis (inte för att jag kollat in dem, men man har ju hört vad andra har sagt... typ). Troligtvis hade jag inte varit enorm kanske, utan mer en pygme då jag bär på dåliga gener. Men jag vill inte behöva beställa tid för 3D - ultraljud då jag troligtvis skulle tycka det var asäckligt att se bebisen så tydligt. Så jag får helt enkelt leva i ovisshet till den dagen som bebis bestämmer sig för att komma ut.

Min kusin födde nämligen sin dotter i samma veva som en annan man också födde sin dotter - trodde han. Han fick nämligen en kille. En frisk och välmående kille, men med fel kön efter allt vad familjen hade packat ner i BB-väskan. Skulle inte förvåna mig om det hände med mig också.

Note to yourself: Packa ner något blått.

Och ta ur glitterskorna och ersätt dem med neutrala tofflor.

 

Jag kan inte somna. Jag ligger och stressar upp mig över petitesser, som att vi nu vid tio ska åka och kolla på ett nytt köksbord som en bekant säljer. Eller som det faktum att vi ska åka och äta lunch med "Morfar" (det är Andreas morfar jag snackar om - då jag föredrar att inte äta med min...)  vid elva, tolv snåret. Eller bara tanken på att Kevin ska hämtas vid halv två senast gör mig jättestressad. Plus att jag har massa saker att ta itu med här hemma. Som tvätt, disk och dammsuga upp en blomma som fick för sig att den trivdes bättre på golvet än på fönsterbrädan.

 

Först. För att minska min stress eller troligtvis förhöja stressfaktorn ännu lite till så tänkte jag börja med att hoppa ner i ett bad. Bara för att jag kan - men mest för att jag vill.

 

 

Vad tusan hände i natt?
Jag gick och la mig som vanligt vid tio och somnade som en gris på stört. Ingenting ovanligt med andra ord. Jag ställde larmet på klockan och var inställd på att gå upp halv tolv med Kevin. Vaknar halv sju av att jag troligtvis har stängt av larmet. Jag kan inte ens minnas att det någon gång startat. Väldigt mysko.

Och nu sitter jag här och är redo att gå och lägga mig så fort som Kevin gått till skolan. Det är verkligen inte likt mig. Jag antar att jag är trött helt enkelt. Min förkylning som ligger och gror i kroppen tar väl ut sin rätt också. Toppen...

Min nya craving har blivit salladsost. Så jävla gott i någon flottig olja och massa konstiga kryddor man vanligtvis inte skulle äta. Vi har precis ätit upp middagen som fick bli Flygande Jacob. Så galet gott och det är klart på några minuter. Kevin fick vara med och laga maten idag. Han fick vispa grädden och ha i massa chilisås och skala bananerna. Så nu fick han i sig rikligt med mat istället för nästan ingenting alls som han vanligtvis äter.

 

Just nu har jag placerat min rumpa i soffan för att försöka koppla av. Bredvid mig står en stor påse med naturgodis. Det känns nämligen lite nyttigare med sånt godis än vanligt godis. Plus att man får ha det för sig själv, omnomnom.

SMAKA?

Jag har så sjukt ont i ryggen, men nu är klädlådorna klara i alla fall. Givetvis så är lådorna överfulla men det har inte med saken att göra. Jag rensade och slängde bort endel också. Endel kläder med fläckar och som var lite utnötta och urtvättade. Men trots detta är det alldeles för mycket kläder.

Kevin ville gå på fritids till klockan tre idag, fyra om han skulle få välja. Men det fick han inte. Jag blir ju galen av att inte ha honom hemma med mig. Även fast vi oftast inte gör något vettigt utan bara slappar på varsin sida av soffan så känns det skönt att ha honom i närheten.

Men jag måste - måste - måste klippa navelsträngen någongång.
Så idag tyckte jag var en passande dag.

 

 

Nu när vi har fått så hiskligt mycket med kläder till bebisen så är det verkligen dags att rensa upp lite och styra om i lådorna. Just nu har bebis bara en låda - med tanke på att alla barnkläder inte får plats. Men jag tänkte stuva om i hallen så att tjejens kläder kommer ner där istället.

Nu har jag i alla fall tvättat allt i storlek 50, vilket är ungefär tre IKEA-kassar med kläder om jag räknat rätt. Cirka fyra, femhundra plagg. Så nu är det stopp - gällande att ta emot mer kläder faktiskt. Vi behöver ju inte bada i kläder bara för att vi väntar tillskott i familjen, haha. Men jag tackar enormt för alla kläder vi fått av både Faster Natalie och av mitt kusinbarn Matilda. Det är guld värt.

Ibland känns det som en arm eller fot ska komma ut ur magen. Det är otroligt hur något så litet kan sparka och slå så mycket i magen. Jag minns inte att Kevin var så hårdhänt. Men å andra sidan minns jag inte mycket från hans graviditet heller. Och det är nog tur att man glömmer bort hur det känns. Både förlossning och vägen dit är som ett stort dilerium. Man minns bara att man vaknar minuten efter de placerat miraklet på magen. Allt annat är som bortblåst, smärtan och den jobbiga biten dit. "Allt var så fantastiskt när jag var gravid", påstår man.
Den enda som vet motsatsen är den stackare som tvingas leva med en under de tidigare nio månaderna.

 

Nu är det discodans som gäller i magen i alla fall. Jag känner att hon har taktkänslan inne - men känner också att min livmoder börjar bli lite mör...

Men det är lugnt. Jag glömmer snart bort hur det känts.

 

Nu har jag fått i mig en smörgås till frukost tillsammans med en stor kopp varm choklad som Kevin beställde. Med betoning på varm, så han har inte hunnit dricka upp sin än. Men han fick som han ville i alla fall, haha.

 

Jag har även packat massäck åt Kevin då han ska ut i skogen med klassen en stund på förmiddagen. Det fick bli aroniasaft i en liten flaska, ett äpple och en smörgås. De ska ju äta lunch i skolan direkt efter skogspromenaden så egentligen behöver man inte överdriva massäcken. Så det fick bli en halv smörgås med leverpastej. Men så länge ungarna kan mysa ner sig på en sten så är de nog nöjda.

 

Mitt rop efter en kalender har gett resultat.

Nu ikväll kom vår käre vän Micke över med en griffelsticker veckoplanerare. Ett gigantiskt klistermärke som man ska sätta på väggen och skriva med vita tuschpennor på. Så äntligen har jag fått bort min klump i magen med allt som ska kommas ihåg. Åntligen kan jag koppla av och bara stirra mig blind på det en meter stora klistermärket som just nu har hela mitt liv skrivet på sig. Nåväl, i alla fall de närmaste veckorna.

Supernöjd mamma, helt klart.
Och en stor kram till Micke.
(Bilden är dock lånad men en exakt likadan veckoplanerare har vi i ungarnas rum!)

KAMERAN ÄR TILLBAKA OCKSÅ.

Ovant. Det är bara förnamnet för hur jag känner för den nya datorn. Men en ovana övergår lätt till en vana och just nu är jag mest fascinerad över hur liten och lätt den är. Men det är väl tanken när det är en 11" dator? Min tidigare på 10" var dock mycket klumpigare och tyngre. Så jag kan nog lära mig att leva med den här.

Just nu så har jag tagit bilder med webcamen. Kameran har nämligen inte kommit än så jag får passa på att ta kort med något som jag kan fylla bloggen med. Något nytt och fräscht liksom.

Pyret simmar runt som en galning i magen. Jag vet inte om det beror på att brorsan väckte henne genom att han sjunger Vart jag mig i världen vänder med den Svenska björnstammen eller om hon varit vaken tidigare. Men kissblåsan kommer råka illa ut snart om jag inte tömmer den...

Jag har alla anledningar att fira idag. Min älskade sambo tog med mig ner på Expert för att kolla på en ny bärbar dator åt mig och vi fann en för strax över tvåtusen som var på "rea på rean" nu när Expert går i konkurs. WIN. Så nu ligger den och laddar i väntan på att jag ska ta hand om den väl i flera år framöver. Äntligen kan jag föra över bilder från min gamla hårddisk till en den nya datorn. Åh så underbart.

En annan anledning att fira är att jag (troligtvis tre år efter alla andra) funnit gruppen Fun. som sjunger fantastiskt. Otroligt vilka killar. Har ni inte hört deras album så är det dags att ni kikar in det nu.

 

Givetvis, att jag inte tänkte på det först.
Bankomatkortet låg precis där jag la det sist...

 

...under brödrosten på köksbordet. Makes total sense, eller?

Jag skyller allt på att jag är gravid.

Var tusan har jag lagt ifrån mig mitt bankomatkort.
Jag har letat så mycket att jag har slut på idéer. Då snackar vi även om att jag har kikat in i kylskåpet. Vänt upp och ned på min garderob och kollat bland den odiskade disken. Fördelen med det hela har dock varit att jag fått bort lite av all skit som stått framme för att kunna försäkra mig om att kortet inte låg i ett klädesplagg eller under en möbel. Men jag hittar det tamme fan ingenstans. Jag hade det igår. Sen hade jag det inte längre. Och grejen är den att jag inte ens handlade på kortet igår utan är nästan hundra procent säker på att jag la ifrån mig det här hemma.

 

Men var väljer en gravid kvinna att placera sitt bankomatkort så det blir lättåtkomligt för henne?
Uppe på vinden har jag inte varit - så vi kör med uteslutningsförmågan - och inte heller nere i källaren. Det blir i alla fall två platser mindre att leta på.
I badrumsskåpet känns ganska meningslöst att placera ett bankomatkort på men för säkerhets skull så får jag nog kolla där också...
Jag har kollat i alla mina fickor på jackan som jag hade på mig igår, men minns inte vad jag hade för kläder på mig innan jag bytte om för vernissagen igår - det kanske är en ledtråd för var mitt kort kan befinna sig - tänk Denise, tänk?!
Under soffkuddarna finns det inte, kollade precis.
Och inte heller under mattan i hallen, köket eller i vardagsrummet...

Jag uppdaterar er om var den finns när jag hittar den helt enkelt.
Nu ska Sherlock Holms kontaktas.

Idag när jag lämnade Kevin på plugget så träffade jag på en klasskompis mamma och även en god vän till mig utanför. Jag fångade upp henne och frågade om vi skulle ta en fika, (nej jag är absolut inte desperat efter sällskap, haha). Så vi stack runt lite i stan och hamnade tillslut i Norra Nynäs på en kaffe (läs; cola) och kaka (läs; stor fet baguette).

 

Vi snackade om allt som vi inte snackat om sedan tjugohundraåtta då vi umgicks som mest intensivt sist. Det är konstigt hur man inte behöver umgås och ändå komma in på gamla banor och ha lika kul tillsammans nu som då. Det bevisar bara vilken vänskap som ändå bundits mellan oss. Fantastiskt.

Nu tar det säkert några år till nästa träff eller fika, men jag ser verkligen fram emot det!

 

I natt sov jag inte många timmar. Usch, det är nästan så jag ser dubbelt just nu. Kevin kissade inte en enda gång i natt, varken på toaletten eller i sängen och jag som var övertygad om att han skulle göra det tog givetvis upp honom några gånger extra för att försäkra mig och honom om att han skulle få slippa en olycka. Typiskt att han just i natt hade haft möjlighet att sova hela natten igenom utan uppbrott och jag sliter och drar i honom varannan timma.

 

Nu sitter han och äter frukost, två kanelbullar och en stor tallrik fil med ett glas mjölk till. Han piggnade på sig så fort han såg bullarna. Men såg besvikelsen när jag berättade att han var tvungen att äta upp filen först innan han äter bullarna. Haha. En sån här frukost är nästan lika god som godisfrukostarna...!

 

 

Utställningen var jättebra och lämnade verkligen ingenting åt fantasin - utan man fick se hela paketet - från magrutor till... ja ni fattar själva. Det jobbigaste var när vi väl kom dit att verkligen kolla in bilderna ordentligt då varje modell stod och "posserade" på sidan av sin bild. Så man ville inte direkt gå fram och syna bilden och säga vad man tyckte. Haha. Men Erik är en fantastisk fotograf som verkligen fångar upp det vackra i männen. Endel bilder var otroligt magiska. Så har ni vägarna förbi Linnéavägen 41 på Östermalm de närmaste eftermiddagarna så ska ni utan tvekan besöka utställningen "Guy".

På vägen hem så körde vi gamla nynäsvägen för att vi skulle plocka upp Kevin hemma hos mina föräldrar, och bara ett hundratal meter från deras avfart så kör vi på ett rådjur. Jag höll på att bokstavligt talat skita på mig då den for in i bilen på min sida, men tack och lov så hamnade den mest på motorhuven än i närheten av bildörren. Vi stannade bilen några meter bort, ringde polisen för att konstatera att den var död och att de skulle skicka ut en viltvårdare och så for vidare för att hämta Kevin. Men trots det ändå ganska snabba överlåtandet till polisen så blev man ganska skärrad. Tack och lov för att vi körde dryga femtio kilometer i timmen.

Både jag och bebis mår bra, så ingenting hände - annat än att Bambi dog alltså.

 

Efter Kevin slutat skolan tog jag med honom ner på stan för att fynda nya kläder åt honom. Det blev endel Billabong - T-shirtar, två par nya jeans, några tjocktröjor, och annat smått och gott. Allt under femhundralappen, så det var win helt enkelt. Efter vi handlat massa - enligt Kevin - tråkigheter så gick vi vidare och fikade på ett café. Efter cafébesöket så gick vi förbi min mormor och satt och pratade en stund innan Kevin tröttnat på vårt vuxenprat.

 

Nu ska Kevin snart åka iväg till mormor och morfar för att spendera en liten del av kvällen där, medan jag och Andreas ska in till stan på fotoutställningen. Mysigt värre!

Ska bli superskönt att lämna hemmets fyrkantiga instängda väggar en stund för lite miljöombyte.
Men nu ska jag stryka lite kläder och se till att byta om, och framför allt sminka mig så att jag ser levande ut igen, haha.

Hörs ikväll. Då får ni snaskiga detaljer om hur det var på utställningen.

(Det bästa av allt är att Kameran kommer hem igen i morgon kväll!)

Jag tar ju upp Kevin på toaletten några gånger per natt. Och igår när jag tog tag i honom för att få honom upp ur sängen så började han tala i sömnen. Följande konversation uppstod:
"Men mamma, det är så kladdigt här!"
"Vad är det som är kladdigt?"
"När jag cyklar"
"Jaha, men nu ska vi in på toan Kevin, du får cykla mer i morgon".
"Men tyst! Du väcker mig när jag sover!"
Jag viskar: "Okej, kom nu då så kommer du i säng snabbare".

Stress, stress, stress.

Jag får näst intill panik på morgonen när Kevin ska vara på skolan tjugo minuter innan skolstart. Skolstartstiden passar mig utmärkt då jag vet att jag alltid är klar till dess. Men nu... Gaah, jag blir vansinnig på mig själv. "Tjatmamma" har fått en ny beteckning. "Ät upp", "Skynda dig", "Vi har inte tid att slappa nu!"

Kevin bara suckar. Han anser att han kommer hinna och att han kommer vara på skolan innan klädracet börjar. Jag anser tvärt om. Kevin ska nämligen iväg till badhuset och dem krävde att de skulle ta en tidigare buss till min förskräckelse. Men det kommer säkert gå jättebra - men det är bara vägen dit som är jobbig. Men jag får vänja mig...

 

God morgon, helt enkelt.

Andreas har fått för sig att vi ska åka in på vernissage inne i stan i morgon. Det är hans goda vän Erik Lundback som ställer ut sin utsökta "guy" foto-utställning. Med enbart bilder på nakna killar med otroliga muskler. Vill jag gå? Eh, JA. Mest för att det kanske finns ögongodis på plats man kan titta på (man får faktiskt titta). Vem vet, det kanske blir en överraskning med krokimodeller också, haha. Po-po-pokerfacet på bara så man inte står generad inför fotointresserade människor.

 

Har ni vägarna förbi stan så kika in på vernissagen om ni vill se på ögongodis.

 

Just nu känner jag mig som Agda, 97. Hon som knappt kan röra sig på grund av ålder och för att lederna vuxit fast på konstiga platser i kroppen. Just nu är min soffa min bästa vän med en kudde uppskjuten på ländryggen för att dämpa min smärta som jag blev tilldelad hos sjukgymnasten. Om jag tyckte att det var jobbigt tidigare med min ryggsmärta och foglossning så är det inget mot vad jag tycker nu. 

 

Jag började vårt samtal med att berätta att jag hade en ganska hög smärttröskel men var påväg att ta tillbaka det när hon utförde sina gymnastiska övningar på mig. Just nu sitter jag nästan med gråten i halsen och ser fram emot en förlossning för en gångs skull. Då får man faktiskt bedövning när det gör som mest ont. Och nu måste jag uthärda smärtan utan bedövning vilket suger rent ut sagt.

 

Kommer det fortsätta så här under de resterande tre månaderna som faktiskt återstår så är jag redo att hoppa från älgviksbron. Synd bara att den största skadan från bron kommer vara lite huvudvärk, alternativt ett brutet ben om jag faller olämpligt då den inte är högre än tre meter, på sin höjd. Plus att jag inte skulle riskera att förflytta min smärta. Men nu får gärna någon annan ta över min graviditet.

Barnet ingår dock inte i priset.

 

 

"Det är dumt att titta på X-factor när man ska iväg och träffa okända människor om några minuter" utbrister jag.

"Ja - man kanske blir sugen på att äta skalbaggar och dricka kloakvatten då!" svarar Andreas.

"VA?" utbrister jag.

"Eller jaha! X-factor är programmet där dom dansar och sjunger kanske?!" fortsätter han.

Ett asgarv utbrister från oss båda.

 

I veckan, närmare bestämt på torsdag så spelar ett av mina absoluta favoritband på en Viking Line-båt. Jag som typ är ensam i min kompisskara på att gå hemma om dagarna har ju givetvis ingen jag kan ta med mig på båten då resterande jobbar på vardagarna som normala människor. Jag gick tillock med så långt att jag frågade min farmor på åttio om hon ville följa med. Men då hade hon redan varit på en kryssning tidigare förra veckan så hon avstod gärna för att ta igen sig efter det tidigare bestyret.

 

Men det är i alla fall Smokie som jag totalt förälskat mig i sedan jag var liten. Det är tack vare min pappa som jag lyssnar på dem än idag och kan varenda text till låtarna. Jag kan tänka mig att jag även tog mina första buggsteg ståendes på min pappas fötter som tvååring till Smokie också.

 

 

Mina vänner som absolut inte delar min musiksmak med mig har hundra anledningar till att stanna hemma på torsdag. Men jag, jag vill verkligen - verkligen åka. Men drömma får man ju. Tur att jag och Andreas förhoppningsvis kommer iväg på Mike Tramp från White Lion i början av november. I alla fall något att se fram emot. Och den enda ursäkten till att vi inte kan gå tillsammans är att vi inte får en barnvakt, då Mike spelar hundra meter hemifrån oss...

Har man en gång åkt på en dunderförkylning så blir man inte av med den förrän nästa vår, om man har tur alltså. Jag har nämligen drabbats av världens jobbigaste förkylning som visserligen är som mest jobbig och intensiv under kvällstid och tidig morgon. Men det känns sådär att behöva spendera hösten med en förkylning som inte kommer gå över. Som om att det inte är nog med att hösten är jobbig och kall redan som det är.

 

Nu har vi i alla fall fått i oss en ordentlig frukost. Det blev Bollnäsfil med müsli och ett stort glas apelsinjuice. Så nu är vi mätta och belåtna och redo för skola och sjukgymnastik och jobb (för Andreas del).

 

Kevin somnade för några timmar sedan, helt utslagen i sängen. Jag passade då på att ta ett bad och koppla av ordentligt när han väl slocknat för att nu ikväll spendera tiden med att vika och sortera klädesstorlekar. Så nu har jag en stor IKEA-påse full med storlek 62 och en lite mindre påse med storlek 68 och hela soffan full med storlek 50-56.

Jag tänkte senare "skänka bort" några påsar till min mamma så att kläderna kan få bli tvättade då jag inser att jag inte har tid över för att hinna tvätta allt själv. Stryka och slänga ner det i lådor kan jag fixa, men jobbet innan är det som är tufft.

Nu ska jag dock snart hoppa i säng och sova för natten. Är helt slut. Plus att jag har tid hos min sjukgymnast i morgon för första gången, så wish me luck.

Ni som läst min blogg ett tag vet att mitt kusinbarn gav mig kopiöst mycket flickkläder i storlek 50-68. Tillräckligt med kläder för att vi istället för att tvätta kunde använda en gång och slänga och fortfarande ha kläder över. Kruxet med det hela är dock att Andreas kom hem från sin syster idag - med FYRA stora jävla kassar med barnkläder i storlek 50-68. Jag har stått i en timma (och jag överdriver inte) och oavbrutet plockat upp och lagt i högar. När jag insåg att högarna blev alldeles för stora så plockade jag endast upp och slängde ifrån mig kläderna i en enda stor röra. Så ikväll och i morgon och sju år framåt har jag att göra med att tvätta, vika och sortera storlekar. 

Nu har vi kläder från Australien, Tyskland och USA i vår bebis samling...

 

Jag fick en falukorv idag av min mamma när vi var hemma och hälsade på hemma hos dem. Och jag som tröttnat på att hela tiden äta korvstroganoff såg min chans till att göra något annat av just denna. Så jag gjorde en mexikansk korvgryta. Okej, liknande korvstroganoff, jag erkänner. Men aningen starkare. Jag hade nämligen i "lite" chilipulver, "lite" chilisås och "lite" cayennepeppar. Det smakade inte så mycket när jag smakade av maten i pannan, men herregud vad jag svettas just nu.

 

Och vi fick fasligt mycket över så om det får ligga och mojna över natten så kommer det garanterat inte bli svagare med tiden... För min del gör det ju inget om jag får halsbränna. Nomnom.

---

Den där statusen uppdaterade jag igår kväll efter vi kommit hem på facebook. Det blev några vänner som skrev att han hade bra musiksmak och jag i min tur gav dem givetvis förslaget om att han kunde komma hem till dem med hörlurar och dator och sjunga för dem ett tag. Men ingen nappade.

Kan någon här gissa vad Kevin sysslar med just nu?
Just det!

I natt var jag nära på att utföra ett kejsarsnitt på mig själv då tjejen fått för sig att det knappt finns plats i magen längre så hon kräver en utbyggnad som hon själv utför med hjälp av hela kroppen. Jag som är en sidoliggare när jag sover - och som varken kan sova på rygg eller mage (mage fattar vi alla varför) fick stå ut med kittlingar från hennes fötter när de drog snabba och intensiva drag på platsen där min midja tidigare suttit. Det spelade ingen roll hur många jämnfotahopp jag hoppade mitt i natten eller vilken sida jag låg på och inte heller hur mycket jag försökte massera henne bort från min mage? - hon skulle bara spreta med hela kroppen och kittla mig obehagligt ett tjugo till trettiotal gånger under samma natt.

 

 

Kevin hade det superkul på badhuset tillsammans med min kusin och hans dotter. De plaskade runt i vattnet i närmare två timmar innan de tröttnade och ville hem. Så vi promenerade från badhuset hem till min kusin där vi spenderade eftermiddagen tillsammans med dem. Barnen kollade på film och lekte med lego medan jag och Thomas kunde sitta och snacka i några timmar. Var riktigt mysigt med lite vuxet sällskap. Det märks tydligt att man spenderat lite väl mycket tid med en sexåring då man näst intill får samma värderingar som en i den åldern när man inte diskuterar något annat än barnprogram och tv-spel hela dagarna, haha.

 

Vi kom hem lagom till halv sju och Kevin sitter och diggar sin musik i hörlurarna som vanligt. Okontaktbar med andra ord. Men det får mig att kunna syssla med mina vuxensaker, så jag klagar inte.

 

Min mormor och morfar flyttade ifrån deras villa som morfar byggde upp själv åt sin familj 1965 strax innan min älskade morfar dog. Och efter hans död vintern tjugohundrasju så har det bott fyra familjer i huset som flyttat in och ut alldeles för snabbt. Jag och min kusin diskuterade detta idag och är helt hundra på att det är morfar som spökar i huset som får bostadsköparna att så snabbt lämna kåken. För erkänn, alla familjer kan inte hamna i en ekonomisk kris så snabbt efter ett husköp, eller?

Huset är jättefint och morfar la verkligen ner sin själ i huset. Och han var fast besluten om att huset skulle fortsätta som ett släkthus och kämpade in i det sista för att få sin vilja igenom. Men alla barn och de barnbarn som hade ekonomi nog att köpa huset hade redan bildat familj och bostad på annat håll. Så köpet fick gå ut till någon annan utomstående. Det ger oss ännu en anledning till att tro att morfar spökar i huset då ingen i släkten har hand om det och morfar som är otroligt envis som människa och var in i det sista - jagar bort fel köpare för huset och kommer finnas kvar i huset till den dagen som rätt köpare kommer och han kan koppla av.

Om jag ändå hade pengar att köpa det!
Det bor fantastiska minnen från min barndom kvar i det huset.

Godmorgon.

Kevin och jag har ätit upp vår frukost och sitter och kollar på Bamse på barnkanalen. Kevin sitter helt fascinerad och sliter inte blicken från TV:n en enda sekund.

"Är det bra program på TV:n?" frågar jag utan att få någon respons.
"Kevin, är det bra på TV?" fortsatte jag och frågan fick hans uppmärksamhet den här gången.
"Eh... nej? Det är skitlöjligt!" svarar han och återgår direkt tillbaka till tittandet.

 

Andreas har sovit borta i några nätter och kommer inte sova hemma förrän på söndag igen. Det är absolut inte jobbigt att vara ensam om det inte vore för alla glödlampor som gått här hemma. Jag är så kort att jag inte når upp och föredrar att inte stå på en stol med x antal kilo i övervikt på magen. Anledningen till att han sover borta är att vi behöver tid att sakna varandra. Vi lever konstant på varandra då han mestadels jobbar hemma och jag nu mer är gravid och sjukskriven så går vi varandra på nerverna, bokstavligt talat.

Så han drog till sin pappa i Norrköping i onsdags morse och drog vidare till sin syster idag för att spendera tid där till på söndag. Jag måste säga att jag längtar till han kommer hem då han får byta alla glödlampor här hemma...

 

Okej, jag saknar väl Andreas lite också. Men bara lite.

 

Jag får uppdateringar på facebook från vår lokaltidning som då och då skickar upp information som kan vara bra att veta. Som såna där "lokalnyheter" som ingen egentligen inte förstår sig på. Nyss så såg jag uppdatering om ett oljud som tydligen ska utspela sig bara några hundra meter från där jag bor.

Har jag hört någonting?
Nej?!

Men tydligen så störs nynäshamnarna av det...?

http://nynashamnsposten.se/nyheter/nynashamn/1.1815516-omfattande-oljud-i-nynashamn ← det finns en länk där någonstans.

 

Jag trodde en sovmorgon skulle göra mig gott. Men tvärt om så har den förstört hela min dag. Jag har knappt orkat resa mig upp ur soffan, allra minst orkat göra ordning här hemma. När klockan slog ett tog jag mig i kragen... eller i BH- bandet snarare och fick mig att bädda sängarna, slänga ner lite tvätt i en maskin och diskade de få muggar och tallrikar vi använt oss av sedan igår. Nu står middagen på spisen och tillreder sig själv. Det blir en rotfruktsgryta med alla tänkbara rotfrukter jag kunde hitta i kylskåpet.

 

Kevin klagar dock inte över min apatiska förmåga till att inte göra någonting.
I morgon är lugnet över igen när jag och Kevin ska dra till min kusin och hans dotter och låta ungarna leka på badhuset. L y x för ungarna. Och tur för mig att jag har min kusin som kan ta hand om ungarna i vattnet då min bikini inte sitter som den brukar på mig längre, haha - så jag avstår nog från att bada helt enkelt. 

 

 

Kevin sitter och lyssnar på musik på Spotify på datorn med hörlurarna fast på öronen, något som han uppskattat sedan han var jätteliten, långt innan han kunde ta sina första steg.

 

Jag minns när jag var liten (när jag tänker efter så känns det som hundra år tillbaka) och min pappa gav mig en "minibandspelare" som var alldeles för stor för att rymmas i fickan, men som man skulle lyssna på genom ett par hörlurar. Ett tag gick jag alltid runt med Mora Träsk som jag hade på samlingsband och sjöng högt och ljudligt ut melodi och de fåtal ord som jag minndes att de sjöng i låtarna. 

Min pappa undrade alltid om jag visste hur högt jag faktiskt sjöng när jag hade bandspelaren på högsta volym och skrålade så det lät i hela centrum som pappa så fint uttryckte sig.

"Men jag sjunger ju inte högre än jag pratar", ansåg jag.
Idag vet jag att det inte stämmer.

Kevin sjunger otroligt vackert... när han inte har hörlurarna på öronen. Och enligt honom så sjunger han inte högt alls!

 

Det blev en sovmorgon serverad i morse. Och gud så härligt det var.
Kevin låg och hostade halva natten så jag ansåg att han skulle få vara hemma och vila idag. Så halv sju när han gick upp så ringde jag skolan och sa att han fick vara hemma. Sen somnade jag om som om att någon slagit mig med baseballträ i huvudet. Så först nu vid halv tio kom jag upp och kunde servera frukost till Kevin. Tur att vi hade både frukt och Danonino yoghurtar tillgängliga för honom som han kunde servera sig själv. Det gick ingen nöd på honom i alla fall.

 

Nu sitter vi och smaskar i oss en Haribo, Matador Mix. Det är ju trots allt nästan helg!

Det känns så galet knäppt att redan nu i vecka (typ tjugosex va?) ha fått mjölk i brösten. Just nu känner jag mig som en mjölk-ko som inte hade någon aning om att man kunde producera så mycket mjölk som jag gör redan nu. Måste köpa på mig bomullsinlägg för att det inte ska bli fina vattenpölar på tröjorna i fortsättningen. Som tur är nu så använder jag mig av vadderade BH:ar som samlar upp de mesta av mjölken.. Men come on are you kidding me?

Någon som är sugen på ett glas Chateau De Mu från en riktigt gravid kossa?

 

 

Fått otroligt ont i ryggen.

Går som någon som har skitit på sig (som Kevin så vackert säger).

 

 

Idag när vi gick till skolan så frågade jag (som vanligt) Kevin när han ville bli hämtad. Han gick och tänkte en stund innan han utbrast, "om ungefär 112 minuter!"
Jag tittade på honom och suckade, "Men det är ju jättelångt dit".

"Ja men jag måste ju gå i skolan, mamma!"
"Ja det är sant. Då gör vi så här. Jag hämtar dig om 240 minuter istället så får du leka av dig också."
"WOW- två-hundra-förti-minuter?"

Ja och så får det bli. Klockan tolv hämtar jag Kevin, som vanligt. Efter tvåhundrafyrtio minuter. Win!

 

Jag vet en sak som Kevin är allergisk mot. Förändringar...

Gud så svårt han hade att koppla av i natt - men trots det så minns han inte själv alla de gånger han brast ut i panik när jag väckte honom för att gå på toa. Stackaren. Men han säger att rummet är mycket större och bättre nu så han vill ju ha kvar det på samma sätt som det är just nu. Och det handlar nog bara om vana - vilket kan ta ett tag innan det lägger sig.

 

I värsta fall får vi ta oss till apoteket och köpa på oss medicin för förändring,

hihi.

 

Idag köpte jag en "ny" BB-väska som jag ska packa med allt nödvändigt till BB när det väl blir dags. Det blev en retrohandväska från Röda korset som kommer rymma det mesta istället för att vi tar med oss världens resväska in, haha. Plus att väskan gick på fyrtio kronor gjorde saken mer avgörande till mitt val att köpa den. Och Andreas gillade den också... inte.

 

Andreas: "Den är grotesk och jätteful"
Jag: "Men så kan du ju inte säga, jag diggar den".

Andreas: "Det är bara för att du vet att det blir jag som kommer få bära den och inte du när det väl är dags!"
Jag: Sant...!

Det är faktiskt inte riktigt så illa som det låter. Den är typ vinröd och ganska diskret typ...

Påminn mig om att visa er när jag får tillgång till kameran igen.

Nu är vi helt färdiga med ungarnas rum. Herregud vilket jobb det visade sig vara men nu är det rent i varenda vrå. Min älskade kärmor är den bästa man kan tänka sig. Hon diskade tillock med upp vår disk, vädrade vår matta och bar upp det mesta av våra saker på vinden som ska sparas. Jag kan inte ens förklara hur fantastisk hon är.

Hade jag haft en kamera så hade jag gärna visat er hur det ser ut... Men min mobil är kaputt och kärmor har lånat systemkameran i några dagar. Så bilderna får vänta.

Jag är en lycklig chey nu i alla fall.

Jag var ute på en kort promenad med Disa som slutade med över fyrtiofem minuters promenad. Jag mötte nämligen en dam på vägen med hennes två hundar och stod och pratade med henne en lång stund innan tiden kom ikapp oss. Jag har inte ens satt igång med ungarnas rum än, så det börjar bli dags nu. När man står och talar så med någon som har hund så sluts en hel grupp människor ihop och står och samtalar om deras hundar. En ganska mysig sysselsättning faktiskt.

 

Men den vanliga frågan uppkommer fortfarande varje gång jag är ute med Disa "Vad är det för ras?", så från och med nu så är hon en hundras. Smart va?
I värsta fall får jag ringa till Andreas syster och fråga vad hon är för ras, om folk nu kräver att jag är mer specifik.

 

Kärmor kom hit i morse som vanligt med Disa bus. Hon ligger och sover bredvid mig i soffan nu sötnosen. I eftermiddag när kärmor kommer för att hämta henne så ska vi möblera om i ungarnas rum. Skönt att få det klart innan bebisen tittar ut. Jag känner att allt i deras rum är "inkastat" som det lätt kan bli. Så idag när jag får hjälp så ska det bli ändring på det. Ni förstår inte vilken lättnad det är!

 

Men först nu på förmiddagen har jag massa förberedelser att ta itu med. Som att sortera barnens leksaker (jag gjorde det för tre veckor sedan typ - så ni förstår vad mycket s-k-i-t de har i deras rum)...

Det är tur att ingen av ungarna är hemma när jag pysslar. Annars skulle det väl ha blivit ett himla liv.

 

 

Jag förstår inte var min mentala styrka kommer från. För efter en mils promenad med hunden idag så orkar jag inte ens tänka på att tillaga äppelmos eller äppelpaj. Jag tycker synd om Kevin som får stå ut med mina up's and down's varje dag. Ena sekunden är min mentala styrka på topp och min fysiska svaghet kommer ikapp.

 

Jag är så himla nojig över att glömma bort saker. Alla som varit gravida vet att man får en "trögare" hjärna som inte kan ta in fullt lika mycket information som vanligt. Som bara en avvikande sak i min planering blir jättesvår att komma ihåg. Jag har glömt bort både läkartider, tider på mödravården, tandläkartider och så vidare.

Att Kevin börjat skolan och ska ha med sig saker dit gör inte min vardag lättare. Och något som gör det otroligt jobbigt just nu är att vi titt som tätt får nya läkartider, sjukhusvistelser och massa datum att hålla reda på.

Igår fick jag papper om att jag ska gå och ta cellprov - visserligen är det i slutet av nästa månad.
Men som sagt varje vecka är det bad i badhuset för Kevins del. Det är skogspromenader som kräver picknick, det är gymnastiklektioner en gång varannan vecka och på det så är det läkarbesök för Kevins del. Det är besök på mödravården och besök hos sjukgymnasten samt en ny läkartid allt från och med nästa vecka och två veckor framåt. 

Förstår ni att man blir trött på sig själv för att man inte har koll på vad det är för datum och man inte införskaffat sig en kalender. Och det är bara jag som måste komma ihåg allt i huvudet med min mossiga hjärna.

 

Saften var jättegod. Lite ovanlig och ovan smak och aningen sträv i eftersmaken men supergod - påminner väldigt mycket om blåbär i smaken. Är riktigt nöjd över vad min mamma lyckas prestera. Och till saften fick jag även med mig hemmagjord björbärssylt. Riktigt lyxigt. Jag har tur som har en så bra mamma. 

Disa ligger helt utslagen i soffan efter en ordentlig promenad nu på morgonen. Jag tänkte ta med henne ner på centrum sen så hon får göra mig sällskap till Subway. Har varit riktigt sugen på en stor lunchsmörgås nu i flera dagar. Så idag tänkte jag unna mig det när jag ändå har sällskap.

 

Kevin får vara med och göra den franska äppelpajen efter skolan idag. Mest för att jag inte orkar påbörja något nu utan tänkte ta och lägga mig i sängen och sova lite med Disa. Sen är det ju lunchtid och sen dags att hämta grabben på skolan. Så... fullt ös.

 

Men först är det läge att sätta på en tvättmaskin innan jag påbörjar någonting annat.

 

Folkoteket går på TV och Kevin är helt faschinerad av prästyrket. Folkoteket är alltså ett barnprogram där man får följa med en person under en arbetsdag där de berättar för ett barn lite mer utförligt om vad de gör i arbetet. Ganska spännande. Synd bara att jag inte fått inspiration till vad jag vill bli när jag blir vuxen, haha! Prästyrket är i alla fall ingenting för mig.

 

Snart kommer Disa hit till oss för att busa och mysa. Vi ska ju som sagt hem till mamma och pappa och hämta min saft. Sen när vi kommer hem så tänkte jag börja göra både mos och en tarte tatin till "lunch". Ska bara köpa lite vaniljsås innan.

 

Min aroniasaft är äntligen klar. I morgon ska jag promenera till mamma och pappa och smaka hur den smakar. Är jättenyfiken på hur den blev. Min mamma som är proffs på att göra saft är den enda som kan få den att smaka gott med säkerhet. Så smakar den inte gott i morgon så kan ingen få den att smaka gott!

Jag berättar i morgon hur den smakar och om det är värt besväret med att plocka bären. Min mamma sa något om att det luktade lite som blåbär under kokningen. Då kan det ju inte bli dåligt.

Förresten har jag gett upp hoppet om att göra nyponsoppa då jag antagligen var för sent ute med att plocka dem. Alla nypon var nämligen övermogna och nästan mjuka i skalet, och så vitt jag fick fram så ska de vara lagom mjuka och inte "slemmigt mjuka" som jag upplevde dem idag. Men tre kilo äpplen fick vi ihop i alla fall, jag och Kevin. Så i morgon ska jag göra äppelmos och så ska vi göra äppelpaj. Smaskigt!

Kevin har blivit så himla obstinat. Han lyssnar inte, han "bryr sig inte" - som han så fint uttrycker sig och använder ord som "och?" när man ställer en fråga eller ett påstående åt honom. Han har blivit en preteen i förtid helt enkelt. Ibland förväntar jag mig en skylt på hans dörr till hans rum med texten "Kom inte in" eller "Mammor är inte tillåtna". Men än så länge - under tiden som han inte kan stava så har detta uteblivit tack och lov.

Hade han haft finnar nu så skulle jag verkligen se honom som en tonåring då han enbart vill spela data- och tv-spel, spendera så lite tid som möjligt med sina föräldrar och bara få möjlighet sjunka in i sin egen värld. Det är tur att toma hot som "Då får du hoppa i säng utan bok" eller, "Bra, då blir det inget mer dataspelande för dig på en vecka" - fortfarande funkar. Annars är jag rädd att min vardag inte skulle gå ihop längre...

 

 

 

Nu ska jag snart ge mig iväg och hämta Kevin på skolan. Vi ska förbi min vän Alexandra's mamma & pappa och palla lite äpplen i deras trädgård. Jag vet dock inte om det räknas som att palla när de bjöd in oss till att göra det. "Känn er som hemma även fast vi inte är det" skrev hon på facebook. Så, nja, palla blir det nog inte idag, haha. 

Sen tänkte jag bege mig till Kevins superhemliga nyponbuske och plocka lite färska nypon för att försöka mig på att göra den där nyponsoppan som jag skrev om igår. Vi får se om det funkar då vi inte har någon riktigt fungerande hand eller matmixer. Men det löser sig säkert.

Lets start with pressing PLAY:

 

Hon är så fruktansvärt bra, Oh Laura. Jag menar, vem minns inte bilreklamen med låten "Release me"? Nu minns jag inte vilken bil det var som reklamen visade, men jag minns själva reklamen och jag minns Oh Lauras hesa röst när hon skrek ut orden "Release me" som befann sig så passande i det skedet i mitt liv som låten blev populär år tjugohundraåtta.

 

It ain't enough blev också en stor favorit direkt efter Release me upptäckts av mina lyssnaröron - och Oh Laura hade välkomnats in i mitt - då - nyblivna singelliv. Låtarna har fortfarande en enorm plats i mitt liv och det finns dagar som jag kan lyssna på dem om och om igen utan paus. Idag är en sån dag, och jag njuter.

 

Jag måste bara inleda detta inlägg med att säga att jag är trött, ok? Så att det inte blir några frågetecken när jag avslutar inlägget sedan. Och alla som vet att när man är trött så gör man ovanliga eller udda saker som man kanske inte skulle gjort annars.

Som jag: Jag lämnar Kevin på skolan och pussar honom hejdå. Går som vanligt förbi fotbollsplanen på vägen hem där gymnastikläraren står och förbereder för lektion för några äldre elever varav jag ställer mig och frenetiskt vinkar åt stackaren - som jag förövrigt inte känner. Han tittar på mig lite konstigt, ser sig omkring och inser att han faktiskt är den enda som står i närheten som jag kan vinka till och vinkar med ett litet leende tillbaka. Fortfarande undrande säkert.

Jag kommer på mig själv i nästa ögonblick och insåg att min handling inte var så väl planerad kanske, men tänkte att - visst man kan ju bjuda på sig ibland och det är väl inte hela världen om man vinkar åt en okänd person... förutom att han kommer tycka att jag är hur mysko som helst i fortsättningen. Jag ska försöka få Kevin att ta en annan väg till skolan, bara terminen ut tills denna händelse är bortglömd.

 

Jag fortsätter gå hemåt bara tio meter från idrottsplanen så finns det ett stort buskage med massa fågelbär. Jag promenerar raskt och lite generad förbi detta buskage som givetvis kryllar av småfåglar och fåglarna i sin tur blir rädda av min intensiva gång att alla på en gång flaxar till inne i busken varav jag ställer mig i en konstig karateställning (?!!!) och skriker. Helt normalt...

 

Jag måste bara avsluta detta inlägg med att säga att jag är trött så det inte blir några missförstånd. Jag är verkligen inte så här normalt.

 

Hoppas jag.

Solen har verkligen ansträngt sig för att hålla sig borta.
För en halvtimma, när jag klev upp ur sängen så drog jag direkt upp Kevins rullgardin i hans rum, men det blev ingen skillnad från mörkret innan. Så det kvittade om man hade rullgardinen uppdragen eller nerdragen. Idag är det måndag. Måndag, måndag, måndag. Nästa vecka (än en gång för att påminna mig själv) så ska jag vara hos sjukgymnasten. Så håll tummarna för att vädret är bra då i alla fall.

 

Nej om man skulle ta och äta lite frukost kanske.

Jag är så äckligt trött. Ni vet när man är så trött att tårkanalerna inte längre orkar producera tårar eller vätska för att göra det lättare för dig att blinka? Blinkar man riskerar man att aldrig mer kunna öppna ögat igen, förrän dagen efter när man ska vakna och gå upp såklart. Jag är där nu. Mina ögon svider av trötthet medan mitt mentala tillstånd fortfarande är ganska pigg och vaken.

Försökte mig på att se på en film, men även den enklaste tonårsfilmen blev för komplicerad i handling när hjärnan inte orkar hänga med i handlingen fullt ut så jag gav upp den idén på att se färdigt filmen. Somnar jag nu så kommer ringklockan ringa och väcka mig om femtio minuter för kisslarm. Somnar jag nu kommer jag alltså vakna innan djupsömnen och så kommer jag troligtvis få svårt att sova sen. 
Så frågan är om jag inte ska hålla mig vaken i några minuter till. Det handlar trots allt bara om fyrtiofem minuter på min ringklocka. Fyrtiofem minuters pers visserligen. Men det kan ju vara värt det.

 

(Kevin fortsatte sin kvällsläsning idag och börjar få flyt på att binda ihop bokstäver till meningar. Snart flyter det nog på ordentligt, // Stolt mamma!)

Så fort man är lycklig så påpekar folk det. "Men gud så glad och pigg du ser ut - vad är anledningen till denna lycka" - precis som om att lyckan måste försvaras. Man måste förtjäna att vara lycklig. När man är olycklig eller har en dålig dag så är det sällan någon som påpekar detta - utan föredrar att ta omvägar för att undvika att ställa fel frågor.

Man har större rätt att vara olycklig - det verkar vara mer accepterat för att folk ska strunta i att fråga varför man är olycklig just denna dag. Why is that?

---

I morgon tänkte jag ta och plocka nypon för att göra hemmagjord nyponsoppa. Hur gott låter inte det? Passar ju utmärkt till både frukost och som mellanmål efter skolan. Vi får se om jag gör det ensam i morgon när Kevin är i skolan eller om jag gör det tillsammans med honom när han har kommit hem. Spännande ska det bli hur som helst, hoppas jag lyckas!

Jag och Kevin gick och plockade aroniabär på vägen till mormor och morfar. Det tog ungefär tio minuter att plocka ett kilo bär, så det var helt klart värt mödan. Sen att jag fick stå och rensa dem i tjugo minuter till var väl sådär. Men min mamma har lovat att tillaga aroniasaft. Det var Kevins klasskompis mamma som stod och plockade bären för några dagar sedan och jag ställde nyfiket frågan; "Vad tusan kan man göra med de bären?" Så när hon svarade att saften blev jättegod så var det inga tvivel kvar - så vi gick iväg och plockade massa bär idag.

Aroniabär har jag sett sedan jag var liten men inte haft vetskap om att man faktiskt kan tillaga dem och göra saker av dem. Så är det så gott med saft eller marmelad som det sägs, så har mina föräldrar ett par buskar på gården där de bor som kommer bli utsatta för rensning i framtiden, haha. Perfekt med saftflaskor i förvaring över vintern. Nästa vecka kommer en summering om hur saften smakar - då den förhoppningsvis är färdig.

 

Winnerbäck sprutar ut i högtalarna tillsammans med Miss Li som bildar världens bästa duett de två mellan. Jag har varit vaken sedan halv nio. Kors i taket - jag fick sovmorgon, typ. Jag somnade väl inte in ordentligt förrän vid tretiden i natt. Så jag förtjänade den. Kevin placerade sig direkt vid datorn så jag kunde sova vidare nämligen. Jag låg dock och drog mig i tio minuter efter han gått upp innan jag gav upp min förhoppning om sovmorgon. 

Jag-kan-inte-koppla-av.

Nu sitter jag och planerar var jag ska börja städa. Denna städning tycks nämligen aldrig avslutas. Det finns så mycket som tillkommer varje dag - och det gör mig galen av frustration.

 

Jag går in i en ny vecka idag. Vi kan kalla den veckan för tjugosex.
Är det bara jag - eller går tiden overkligt fort.
Om bara några månader har vi en ny familjemedlem här hemma. En ny individ att lära känna. En ny att få pussa på och glädjas över. Overkligt var ordet som faktiskt är passande i detta sammanhang. Jag har inte riktigt tagit in att det som sparkar i magen faktiskt kommer leva med oss resten av livet. Det är både skrämmande och förväntansfullt, givetvis. Jag älskar varje minut trots att det är en skräckblandad förtjusning. Det är svårt att förklara.

Min största oro är om jag verkligen kan dela mitt hjärta med ännu en individ. Det känns som hjärtat inte har plats för fler...

En till bara. En till kan jag släppa in i mitt liv. En till själsfrände.

 

 

 

- Lars Winnerbäck.

Först var jag tvungen att handla. Sen var jag tvungen att diska. Sen var jag tvungen att hänga tvätt. Sen var jag tvungen att laga mat. Så först nu står maten på plattan och inväntar kokning. Doften av öl sprider sig i lägenheten och jag var tvungen att smaka en tesked av ölen utspedd i närmare en och en halv liter vatten innan den nått koktemperatur, och fan va gott. Precis som sjömansgryta ska smaka. Det är dock första gången jag gör den med malet nötkött. Men det blir spännande det också.

Nu kurrar min mage ordentligt med tanke på att jag (omedvetet) skippade lunchen. Så lite middag och mys efter maten sitter inte helt fel heller.

Vet ni vad som garanterat får er att gråta förresten?
Ett bra recept på en gråtkvart är:
Tre lökar en kniv.
Vad ni väljer att göra med löken och kniven är upp till er. Jag valde att skära tre lökar i skivor och sedan steka på dem, och uppenbarligen var det sorgligt nog. Så en garanterat sorglig kväll har ni framför er om ni utövar detta.

Vi har en kastrull på fem liter som jag råkade fylla till bredden. Synd att vi inte hade en på tio liter hemma.

Idag har jag och min mamma varit och handlat loss på jysk. Det blev att vi köpte allt vi tittat på tidigare men valt att ta betänketid på innan vi inhandlar det. Som täcke till bebisen och kudde, påslakan och örngott samt plast till sängen. Jag hittade också massa strumpor och galgar som vi inhandlade så nu hänger lite av tösens kläder på min garderob för att påminna mig om vad jag väntar på. (Som om att den stora klumpen som satt sig på magen inte påminner nog).

Ikväll vill jag ha dansk sjömansgryta till middag. Jag har varit jättesugen på sjömansgryta nu i några dagar så idag tänkte jag - när jag ändå inte har så mycket annat för mig, göra den. Så min mamma fick köpa ut en lättöl åt mig då jag inte hade legget med mig, haha.

 

Nej, om man skulle börja med middagen kanske.
(Dregglar!)

 

Jaha - då var det en ny morgon som kräver nya prestationer.

Den största prestationen för dagen kommer dock vara att gå och köpa godis till mig och Kevin efter att skolan slutat för att vi ska ha mysdag medan regn och rusk utspelar sig utanför fönstret.
Men för tillfället ligger jag i soffan och glor på något amerikanskt träningsprogram har ätit massa frukt som lagt sig som en fruktsallad i magen på mig och drabbats av halsbränna - vilket börjar bli mer som en vana.

 

Jag försöker även få tag på skoladministratören som sökt mig hemma hos mina föräldrar? Haha. Stackars pappa som varken har koll på vad hon snackade om eller koll på var de förvarar mitt mobilnummer. Så han i sin tur hade ringt upp mamma på jobbet som i sin tur ringde mig för att meddela att hon ringt. Komplicerat?

Välkommen till min familj.

Att sitta på möte i två timmar, med halsbränna och en kissblåsa som är fylld till bredden och en flicka som tror hon ska bli fotbollsproffs när hon växer upp och börjar kicka på kissblåsan... behöver jag säga mer?

Nej men allvarligt. Det finns bara positiva saker att säga om att vara gravid. Pisspositiva saker rent ut sagt.

♥

Jaha. Då har jag precis fått känna mig lite mer vuxen än jag tidigare gjort. Jag har nämligen fått vara med på första Föräldramötet i skolan vilket uppenbarligen är en stor grej när man samlar vuxenpoäng. Jag har fått lära mig mer om vilken teknik pedagogerna använder sig av vid att lära sig läsa och bokstavera ord, lära sig räkna och multiplicera. Lärt mig en massa om hur deras dagar ser ut mer ingående och i vilka böcker de arbetar i. Och för att inte glömma Bornholmmetoden.

 

Jag fick träffa rektorn som glatt berättade om hur statistiken på skolan ser ut och sett ut under de närmsta åren. Fick vetskap om vilka skolsyster, kurator och elevstödjare var - något som jag inte hade en blekaste aning om tidigare. Om jag är nöjd med val av skola? Eh... ja? Jag har inte upplevt någonting själv eller med Kevin som fått mig att reagera. Även de äldre barnen i högstadiet är mer hjälpsamma än vad jag var i den åldern när jag gick i skolan för några år sedan.

 

Mina vuxenpoäng sjönk dock när jag gick till apoteket och hon i kassan kastade ut orden,
"Jag hade aldrig gissat att du var mamma!"

- Nej du är inte ensam...

 

Idag har jag otroligt ont i korsryggen (eller ländryggen om man föredrar det ordet). Jag har mina aningar om att mitt gymnastikpass i garderoben igår inte gav min rygg rättvisa så den låter mig lida idag istället. Med all rätt. Det tog mig närmare två timmar att hitta en bra possition i sängen och precis när jag lagt mig till rätta så ville hunden ut på en promenad - Isn't it ironic.

 

Så nu när vi kom hem så blev det piller till mellis. En alvedon, lite järntabletter och några tabletter för min halsbränna. Inte så illa som det kan låta eller se ut med andra ord.  Nu när jag har ont och familjen är borta, hunden är ute och alla papper som ska ha blivit lämnade till jobbet är lämnade så är det bra om jag passar på att vila.

 

Jag har sedan Kevin börjat skolan hämtat honom vid ett absolut senast halv två. Mest för att jag själv minns hur långa mina dagar kändes när jag gick på fritids och väntade på att min pappa skulle komma på svarta riddaren (hans cykel) och hämta mig. Han som oftast slutade jobbet klockan fyra i ena änden av Nynäs kom först en halvtimma senare. Och på vintern var det extra jobbigt då ljuset försvann så tidigt så då satt jag alltid i fönstret på fritids och förväntade mig att varje cykelljus som kom åkande var min pappa.

 

Kevin å andra sidan trivs jättebra på fritids och det har känt mer som att jag har gjort honom en otjänst i att hämta honom så tidigt. Nu har vi inte bara gjort tråkiga saker när han kommit hem utan oftast har vi fått tiden att gå ganska snabbt fram till kvällstid.

Men igår sa Andreas att han ville hämta Kevin vid tre på eftermiddagen. Och oj vad svårt det kommer vara för mig att låta honom hålla den tiden. Men det är väl som han säger - jag gör bara Kevin en otjänst i att hämta honom så tidigt som jag gör med tanke på att han trivs på fritids. Tillock med fritidspersonalen har anmärkt på min tidiga hämtning och bekräftat att det faktiskt är helt okej att han stannar "en stund extra".

 

 

... är inte när man försover sig - vilket jag givetvis gjorde i morse. Tio minuter hit eller dit kanske inte gör så mycket men man känner sig stressad och arg på sig själv för att man inte satte igång larmet. Men petitesser egentligen. Nu äter vi frukost och myser i alla fall. Disa kom för några minuter sedan och ligger bredvid oss i soffan.

 

Idag är det föräldramöte på skolan klockan sex. Kul att få veta lite mer om verksamheten men också att träffa alla föräldrar.Mötet tros hålla på till halv åtta ikväll. Jag kommer sitta med ögonen i kors den sista tiden - det är en sak som är säker, haha.

 

... ännu en Disneybok.

I fjorton dagar i sträck har jag läst om Musse, Mimmi, Aristocats, Pocahontas, De 101 dalmatinerna, Aladin, Kalle, Farbror Joakim, Knattarna, Kajsa, Långben, Pluto, Mårten Gås och gud vet vad. Alla böcker man kan tänka sig i Disneyserien som plötsligt gått och blivit Kevins favorit. Tur att vi har drygt fyrtio böcker kvar i serien trots att vi läst säkert lika många tidigare under dessa två veckor.

 

 

Jag har sån himla ångest och har haft i några dagar då jag insett hur lite kläder jag kan använda mig av nu under graviditeten. Jag rotar runt i garderoben som en galning varje morgon och har känt för att dö - samt satt på mig kläderna jag hade dagen innan för att minska min ångest. Nu har jag gått i samma byxor i tre dagar så nu kände jag att det fick vara nog. Så nu ikväll stod jag och rev ut samt rensade ut hela garderoben på kläder att spara till senare - kläder att skänka bort och - kläder som jag kan använda mig av nu.

 

Här är resultatet...
Två överfulla IKEA-kassar med kläder förvaras i förrådet tills jag gått ner mina gravidkilon.

En liten hög av kläder skänks bort till röda korset på fredag.
Samt tio procent av mina kläder sparas och används under förhoppningsvis hela graviditeten.

Nu vet jag i alla fall vad jag kan använda och inte.

 

Jag har plockat bort lite för hand men inser att det är meningslöst då vi får tillbaka henne i morgon igen. Måste dock säga att hon är världens mest förtjusande sällskap som morrar så fort någon öppnar porten och närmar sig vår ytterdörr. Ibland blir hon så förbannad att hon skakar för jag tvingar henne hålla sina aggressioner inne. Men hon är hur bra som helst med Kevin som för övrigt tror att Disa är hans nu. Jag kan utan att bli orolig koppla henne utanför Kevins skola och gå in och hämta Kevin, trots att massa barn samlar sig runt henne. Hon är verkligen jättelugn och otroligt barnkär.

Om jag någongång i framtiden (troligtvis inte) ska skaffa hund så ska det vara en Disa ras.
Någon som vet vad det är för ras?
Jag får nämligen massa frågor om det hela tiden... och vet inte riktigt vad jag ska svara.

 

 

Fördelar med att låna hunden:
Man kan alltid lämna tillbaka den.

Svenkt skolfoto var och fotograferade F-klassen förra veckan och nu fick jag ett SMS som sa att jag kunde kolla hur bilden på Kevins porträttfoto såg ut. Han är lika söt som alltid min krabba.

 

 

 

Jag kunde bara inte sova i natt.

Det började med att jag låg vaken från tio till halv ett. Jag tänkte att ju mer jag stressar desto mindre sömn kommer jag få. Så jag gav upp tanken på att sova tillslut. Så hela natten har jag istället för att sova legat och blundat. Frustrerande, ja - med tanke på att man hör varenda ljud som utspelar sig i lägenheten och i lägenheterna runt omkring.

 

Snart kommer Disa hit också. Så efter att jag lämnat Kevin på skolan så ska jag hem och mysa med henne i sängen och troligtvis sova ikapp de timmar som gått förlorade. Man får passa på när man kan.

 

Men först nu så blir det en kräm till frukost och någon banan så Kevin håller sig till lunch.
Hörs sen.

Andreas kom hem och vände i dörren efter att ha smällt i sig sin middag. Han och min goda vän Tove som han jobbat tillsammans med i eftermiddags kom över och snackade lite skit. Detta var dock i samma veva som jag skulle natta Kevin så det hann inte bli så mycket snacka utan mer läggdagsläsning och förberedelser för natten för Kevins del och sen stack Tove hem. Men vi bokade in en fika på måndag nästa vecka mellan tio och ett då hon har en håltimme i skolan.

Andreas jobbar på sitt andra jobb för ikväll. Så jag sitter för tillfället och njuter av tystnaden som jag sällan får på kvällstid. Vuxentid är också ett användbart ord då Kevin slocknade på två röda ikväll. Så himla skönt.
Regnet smattrar mot rutan och jag hör bilar som sporadiskt åker här utanför då och då och lillasyster sparkas och har sig. Det kan inte bli bättre än vad det är just nu.

 

Allt finns verkligen på internet. Och det är med skräckblandad förtjusning som man med ett lätt knapptryck kan komma åt precis all information man vill ha.

Jag råkade, dock inte av misstag utan mer nyfikenhet trycka mig in på cyber bully. Det finns jättemånga kändisar som förklarar hur utsatta de blir på grund av deras klädstil, deras sångstil, deras bloggar, deras musik... ni fattar. Och det här är ingenting som förvånar folk. Att människor bakom en skärm, någon helt annan stans i en helt annan delstat eller världsdel kan mobba en person över internet - en person som är helt främmande för den andra. En mer känd, eller mindre okänd människa kan när som helst bli utsatt för denna typ av mobbning och den accepteras av samhället.

Vad folk inte vet är att varesig man har "råd att köpa vänner" eller inte så har alla fortfarande samma känslor... Det finns ingen som i tid och otid - varesig som känd eller okänd orkar höra på folks taskiga kommentarer om hur de ser ut eller låter, hur de rör sig eller hur de aggerar i en viss situation. Det bryter ner en människa tillslut. 

Jag tänker på Justin Bieber (stavning?) som sedan början av sin karriär som han ändå kämpat sig till att få - fått stå ut med "haters", trots att han egentligen inte gjort någonting för att reta upp människorna. Nu ser jag verkligen inte honom som någon förebild för min del - men många tonårstjejer och killar här i Sverige ser upp till honom och även de blir utsatta för dessa Justin-hatare. Det är på något sätt tabu att säga att man gillar honom. Men låt oss ta ett svenskt exempel. Vi har ju faktiskt Blondinbella som fått stå ut med kommentarer om hur "tjock" hon är. För mig är hon välmående och ingen anorektisk person som man lätt blir när man står i rampljuset som hon gör.

Och det här med internetmobbning. Det är så jävla onödigt och oftast är det den som hoppar på någon som mår dåligast.

Nu tror jag att jag har fått ur mig allt jag behöver innan läggdags, haha.

Och avslutningsvis så vill jag att ni ska följa den gyllene regeln - både i verkliga livet samt i den virituella datavärlden.
"Behandla andra som du själv vill bli behandlad".

 

 

När jag var hos mamma och pappa i morse efter läkarbesöket och snyltade på mammas supergoda köttfärssoppa med bönor till tidig lunch så passade jag även på att ta med en fiskgratäng till mig och Kevin. Vi får nämligen passa på att äta fisk när inte Andreas är hemma - och idag passade utmärkt med tanke på att han jobbat hela eftermiddagen. Och fiskgratängen var så galet god med lax istället för vit fisk. Min mamma är verkligen världens bästa kockerska, och hon föredrar att vi får nyttig fiskgratäng istället för de köpta i butik.

Har jag sagt att min mamma är världens bästa?

Hon är så rolig min mamma. Nämner jag i telefon att jag har något problem som nu - med blämmor (typ finnar) i ansiktet så tar det någon vecka så har jag saker som ska underlätta för detta. Nu fick jag en tub med clearasil daily clear och en Clearasil cover stick för att täcka för de jobbiga rackarna.

 

Jag har spenderat halva dagen i telefonkö känns det som.
Efter att ha suttit i kö hos sjukgymnasten i över en halvtimma så var det skatteverkets tur. Jag har ingen som helst koll på hur mycket jag tjänat under det föregående året och det är tydligen uppgifter som försäkringskassan har som krav när man ska ansöka om föräldraledighet för att kunna basera inkomsten på vad man tjänat. (Bra koll du har Denise). Så nu har jag skickat in inkomstuppgifter efter att ha suttit i kö med skatteverket i över en halvtimme.

 

Lyckost mig.

 

 

Från och med idag och en månad framåt är jag sjukskriven till att börja med. Läkaren kände på min rygg först där smärtan ännu inte satt sig lika illa som vid blygdbenet. Och när hon tröck ihop mina sidor (kan man skriva så?) vid midjan så ilade smärtan hela vägen ut i benet - och tillråga på det så fick jag någon sträckning som nu strålar ut i ryggen. Lagom skönt. Men även hon insåg att man varken kan bära på barn eller bädda sängar och skura toaletter i mitt tillstånd. Så vi ska ses nästa månad igen efter att jag varit hos sjukgymnasten och fått råd av henne vad som kan tänkas göra.

Den 24 klockan 11 ska jag alltså till sjukgymnasten, (skriver det mest för att påminna mig själv om det).

Men nu slipper jag i alla fall ha ångest över att jag bara sitter hemma och känner mig värdelös.
Skönt att någon kan ta mig seriöst för en gångs skull.

... slår till ganska ofta just för tillfället. Det var ganska panikartat de första gångerna som jag låg i sängen och skulle sova och insåg att jag andades allt för lite och nästan andades snabbare för att ta igen min andning. Men det är tydligen något man får stå ut med om man väntar barn. Andnöd är tydligen normalt. Och så länge man inte får panik över det så går det oftast över ganska snabbt.

 

En annan sak jag får av ingen anstängning alls är hjärtklappning. Från noll till hundra slår mitt hjärta tusen slag i minuten istället för åttio. Nåväl - känslan är den i alla fall. Och obehaget sitter kvar en bra stund innan man kan återgå till det man tidigare gjort och alla tänkbara sjukdomar samt symptom hinner sätta sig på näthinnan innan hjärtslagen slår i normal rytm igen. Det är nästan så att man skrev testamentet vid första hjärtrytmsförändringen.

Även där var google till bra hjälp då man söker hjärtklappning och graviditet i sökrutan så finner man att man inte är ensam om problemet och man kan koppla av!

Har jag sagt att jag älskar google?

 

Nu är vi vakna och har fått i oss morgongröten. Kevin sitter och kollar på barnkanalen och jag sitter snällt och väntar på att klädracet ska börja så Kevin kan klä på sig så vi kan gå till skolan. Bolibompas klädrace är nog det bästa som har skapats i tv-historian på flera år. Hade den funnits när jag var barn så hade jag aldrig haft några problem med att klä på mig - det är en sak som är säker.

 

Och ja - jag minns fortfarande min läkartid idag klockan nio. För jag är så bra.

 

Nyss när jag satt och kollade på något 112- på liv och död program så slog det mig att jag skulle till en läkare i morgon. Det hade jag totalt glömt bort och jag hade tänkt sitta uppe ikväll för att jag kan ta "sovmorgon" efter att jag lämnat Kevin på skolan. Men då får jag tänka om helt enkelt. För redan klockan nio så ska jag vara hos läkaren och förhoppningsvis bli sjukskriven.

 

Idag skickade jag in papper om moderskapsbevis till försäkringskassan. Så nu känns det "verkligen" som att jag ska bli mamma igen... haha.

Det här med sallad. Det må vara gott för den som tycker om kaninmat. Jag gillar visserligen kaninmat, men föredrar en stark vinegrett till salladen i såna fall. Jag som tänker på mat minuterna efter jag avslutat middagen blev konstigt nog sugen på sallad och googlade på lite bilder på sallader för att få inspiration till vad man kunde ha i annat än enbart sallad. Det enda jag kunde fokusera på under tiden som jag googlade fram bilderna var hur människorna som åt salladen såg ut. Alla antingen skrattade undertiden de "åt" eller flinade brett.

WTF?

Är det något jag missat?
Är det verkligen så här kul att äta en sallad?

 

För någon timma sedan innan jag börjat med middagen så började det dundra och braka här utanför. Var femte minut så var det någon paparazzi utanför som tog kort på mig... eller så var det bara blixten. Troligtvis det sistnämnda för det kom ett hejdundrande muller efteråt. Minuterna efter att blixten slutat slå ner och regnet slutat smattra så kom solen fram. Liksom magi. Precis som att det aldrig varit storm och oväder bara minuter innan.

 

"Appropå lycktstolpar", nu sitter vi i matkoma. Vi åt benfria kotletter, en snabb potatisgratäng och gräddsås med sparris. Så nu mår jag näst intill illa över att jag tog två portioner med gräddsås. Dumt val kanske, haha. Men det var så gott. Och det bästa av allt var att det inte fanns någonting över, utan allt gick åt till middagen. Det har nog aldrig hänt förut, haha.

 

 

 

De senaste timmarna har jag suttit och asgarvat åt amerikaner som har ätit svenskt godis. Ni vet kanske att vi i Sverige är ensamma om saltlakrits. Och vi är också ganska vana vid smaken att vi inte spottar ut eller spyr om vi nu skulle få en salt godis i munnen. Den senaste tiden har jag nu alltså suttit och kollat in en transvestit som har någon sorts fanclub på youtube där hen bett om godis från sina fans länder. Så, då skickar en Johan massa svenskt godis till denna transvestit.

 

Hen är inget stort fan av laktits alls. Hen spottar och frustar av lakritsen. Hen tycker att smaken efterliknas av de salt som de slänger på vägarna i USA för att snön ska smälta bort. Och vad gör jag?

Jag ligger på soffan dubbelvikt och asgarvar.
Så jävla roligt!

 

Det finns massa filmer på youtube av samma slag från Amerikaner.
Se dem och glädjs för det är fan humor på hög nivå.

Förutom att ha lagat mannagrynsgröt till frukost åt mig och Kevin, promenerat med honom till skolan och kommit hem igen så har jag även hunnit med att se gårdagens gråtfest i X-factor. Gråtfest och gråtfest... i ärlighetens namn så gråter jag till allt, så X-factor är uppenbarligen inget undantag.

 

Mitt jobb har bytt inloggningsuppgifter på mig så jag kommer inte in för att sätta mig som otillgänglig. Tack och lov så blir jag förhoppningsvis sjukskriven från och med i morgon så då slipper jag allt som har med mitt jobb att göra då det bara gör mig mer frustrerad än glad för tillfället. Men det är konstigt att de inte har hört av sig på över en och en halv vecka. Inte för  att det gör något för min del alltså...

 

Igårkväll somnade jag som en gris direkt efter att jag läst nattsaga för Kevin. Och i morse var det inte lättare att ta sig upp kvart över sex. Men det är bara att bita ihop. Jag har ju som sagt chansen nu att sova middag till klockan ett... Win.

 

Tänkte ta upp det här med barnvagn.

I ärlighetens namn är jag inget stort fan av barnvagnar, alls. Jag har tänkt mig att bära barnet nära mig den här graviditeten i någon form av bärsjal. Mest för att det är bevisat att barn i Afrika gråter betydligt mycket mindre än barn i europa. Och vad kan detta bero på? Jo - i första hand har det att göra med att barnen konstant blir burna intill en trygg kropp, antingen en förälder eller en familjemedlem från det att de föds till det att de blir "mogna" att släppa taget om mamman. Så jag tror på närhet framför distans.

Samma sak gäller givetvis vid läggdags. För min del med Kevin hade jag inte så mycket att välja på - då personalen redan på BB la Kevin intill mig inlindad i filtar och förklarade att Kevin skulle vara mer trygg där än i plastlådan som de förväntar sig att föräldrarna lägger sina barn i. Så Kevin sov hos mig varje dag från det att han var nyfödd tills dess att han var ungefär tre. Och det märks tydligt på Kevin att han är bekväm med att sova ensam idag, så länge som alla gossedjur får dela plats med honom i sängen så klart. 

 

 

 

 

 

Idag går jag in i vecka 25. Tänk att det var hela fem veckor sedan som jag sist uppdaterade er med en gravidbild med ordentlig kamera. Egentligen tycker jag inte att jag ser någon skillnad från vecka 20 - 25... när jag inte hade båda korten framme alltså. Men nu - när jag satt ihop ett litet collage åt er så ser jag hur mycket jag faktiskt växt.

Och främst märks det på mina kläder (speciellt de i storlek XS som jag tidigare inte hade några som helst problem med att använda mig av).

 

Se själva.

 

Det finns massa omöjliga frågor som inte går att svara på. Exempelvis, finns Gud? För vissa finns han - för andra finns han inte. För vissa är det en plats och för andra är det en tanke. Ni förstår poängen.

För några dagar sedan promenerade jag och min pappa ut i garaget där det stod en stor kasse av mina gamla barnböcker som jag skulle läst till Kevin när han var mindre men som under separationen mellan hans pappa och mig blev stående i mammas och pappas garage under närmare fem år. Jag sollade ut favoriterna som jag själv hade som barn och tog med mig så många jag orkade bära hem till oss. Förutom sångböcker och "kännaböcker" som kommer gynna lillasyster mer än Kevin så fanns det även en bok som var min absoluta favorit, "Så funkar du".

Kevins intresse kring boken tändes också ganska snabbt och nu under några dagar så har vi läst om bland annat kroppsdelar, genetiska drag och om hur allt vi kan ta på är uppbyggt av celler och atomer. Varav Kevin ställer följdfråga kring detta ämne om Atomer och frågar "Är skuggor uppbyggda av atomer?"

Jadu, det finns som sagt frågor som inte går att svara på. Om någon där ute besitter ett svar på frågan får ni jättegärna skriva ett konkret och pedagogiskt svar som jag kan läsa upp för min son. Detta var nämligen en fråga som inte google hade svar på heller. Om inte...

 
Just nu har vi lagt ifrån oss frågeboken och Kevin fokuserar istället på Radioapans uppgifter medan jag har sprungit omkring i lägenheten och gjort något som jag ansett varit städning. Men när jag tänker efter så har jag inte fått så mycket gjort alls faktiskt.

 

Nog för att jag vet att bebisar har "sitt språk" redan från början och har från bara några minuter gamla börjat kommunicerat med omvärlden. Vad jag där emot inte visste var att alla barn, oavsett var de kommer ifrån - har samma språk som vilket barn som helst i världen. Man kan alltså, med hjälp av sitt eget barn, förstå vilket barn som helst.

Lätt som en plätt, eller hur!

Kolla in filmen så förstår ni precis vad jag menar.

Jag har kollat på bilder som visar hur jag såg ut innan jag blev tio kilo tyngre (typ) och vattenfylld till bredden. Så nu ligger jag och hoppas på att jag ska se ut så igen innan jag dör. Eller i alla fall få tillbaka lite av den tidigare kroppsformen.

 

Igårkväll kom våra vänner över med deras barn som turligt nog är lika gamla som våra barn. Så killarna lekte tillsammans medan tjejerna lekte tillsammans hela kvällen. Sen direkt efter middagen placerades vi alla kring soffan och kollade på film. Med två stora hundar springandes mellan benen, fyra vuxna och fyra barn i samma rum kan det bli ganska varmt. Och förresten - jag och mamman väntar barn samtidigt nu också. Utan att ha planerat det. Eller hon är beräknad till början av mars - så min dotter kommer få en söt killkompis att leka med när de kommer upp i lekåldern.


Här är alla godingar vid ett tidigare tillfälle. ♥

Jag blir galen. Jag ligger ner i sängen och verkligen tvingar mig själv att ta sovmorgon då ungarna får för sig att de ska gå upp strax innan sju på en söndag. Jag somnar tack och lov om en dryg timme då barnen placerar sig själva ute i vardagsrummet framför tv:n. Men ju mer jag verkligen anstränger mig att gå in i djupsömn, desto mer snor tilldelas jag i näsan. Så tillslut kan jag inte andas genom annat håll än munnen vilket resulterar i att jag blir sjukt törstig och torr i munnen som i sin tur resulterar i en halvliter vatten. Och hade det inte varit för att jag var gravid så hade jag kunnat hålla mig längre än två minuter innan jag prompt måste upp på toaletten och kissa.

 

Så nu ligger jag är, irriterad och frustrerad över att jag inte kan somna om med en ärta i magen som sparkar mig på kissblåsan och som tvingar mig på regelbundna toalettbesök som just nu varar mellan var femtonde minut.

Man måste älska att vara gravid.

 

 

 

Haha, tidigt i morse så hade jag faktiskt komponerat ett långt inlägg om vår frukost. Vet inte vad som hände med innehållet i blogginlägget men på något sätt lyckades det hur som helst försvinna. Annas  fråga om vad det blev för frukost fick mig att reagera. Annars hade jag nog aldrig märkt att texten saknades och endast rubriken beskrev vår morgon, haha!

Så Anna: Det blev stekt ägg, bacon och vita bönor. En helt normal frukost, typ.

 

Idag är en sådan dag där det varit full rulle hela dagen. Ganska roligt men ändå välbehövligt att hoppa i säng nästan på en gång. Ungarna har hört en saga var och sover nu tryggt i sina sängar. Jag sitter med tandborsten i min mun och mår näst intill illa över att tandkrämen vill åka ner i halsen på mig. I-landsproblem, i know.

Men i morgon. I morgon kommer mer uppdatering igen. Jag lovar...
Hoppas jag.

I natt hade jag förskräckliga mardrömmar. För en gångs skull hade de inte med graviditeten att göra, utan om mina föräldrar. De hade nämligen beslutat sig för att skilja sig. Och det enda jag tänkte på var att jag inte ville bli ett separationsbarn nu när jag var tjugotre och ändå levde ensam.

Hur många gånger jag än vaknade i natt så kom jag tillbaka in i samma drömscenario vilket var otroligt frustrerande. Jag hade nästan föredragit en förlossningsdröm framför denna dröm utan tvivel.

Så nu snart ska jag och Kevin äta frukost och tala mormor och morfar till rätta. De i sin tur kommer troligtvis inte ha en aning om vad det är jag snackar om, haha. Men i dagens läge kan man inte veta vad som är dröm och vad som är verklighet - så det känns bäst att ta det säkra före det osäkra helt enkelt.

 

Jag är helt förstörd efter dagen. Ändå har jag knappt gjort någonting. Men jag undrar om det inte har att göra med att tiden gått så sakta och lämnat mig med en otrolig ryggvärk.

Idag kände jag första hickningarna i magen också. Mycket mysigare med hickningar än med de sparkar som damen tilldelar mig mellanåt. Vid vissa tillfällen lämnar hon mig näst intill boendes på toalettstolen då hon kickar riktigt bra mot urinblåsan.

Min söta arbetskollega Stina kom över med en mammatröja som hon inhandlat (dock fel) på HM i Handen. Haha, jag tackade artigast för tröjan och den satt som en smeck. Riktigt fin mammatröja faktiskt. Bilder på den kommer senare då mannen precis haft kameran i jobbsyfte och måste föra över bilderna innan mina "mammabilder" kommer upp.

 

Hoppas ni haft en toppendag, och jag lovar - jag ska bli bättre på att blogga.

Vi är hund och barnfria... eller hundfria i alla fall. Kevin är ute på gården och ska in om en halvtimma för att koppla av innan han ska sova igen. Kärmor hämtade Disa nu runt femtiden och man känner hur mycket det tar på krafterna att gå ut och rasta en hund flera gånger per dag. Nåväl, man somnar i alla fall ovaggad ikväll igen.

 

Jag har drabbats av det som hela Sverige snart kommer få också. Förkylning. Så näsan rinner och jag hostar och frustar. Men värst är det ändå varje morgon.

 

Kevins läkarbesök då. Det gick bra. Vi ska få en remiss till Handen där de ska låta Kevin genomgå en ordentlig undersökning för att se om det rör sig om genetiska problem eller om det rör sig om andra faktorer. Så det är skönt att vi får ordning på det så småning om.

 

Ni får en bild från arikvet då jag inte har några bilder på den här datorn. Ni får nöja er med det.

 

Jag har fått ett jättejobbigt handikapp, och det är att jag går runt och tänker på mat, hela-tiden! Just nu tänker jag på hur mycket jag längtar efter att klockan blir halv elva så jag äntligen får sätta tänderna i en fiskgratäng eller min wook och nudel-grej som jag tillagade till middag igår. Jag gjorde nämligen överdrivet mycket för att det skulle bli mat över till lunch idag.

 

Nämnde jag att jag ätit frukost precis men att jag fortfarande är sjukt hungrig?
Inte?

GE MIG MAT!

 

Frukosten jag fick på min födelsedag... ja tack - kan ta en sån frukost igen.

Det var en tuff natt inatt. Större delen av natten spenderade jag bredvid Kevins säng på en liten barnstol med att klappa honom på ryggen så att han skulle koppla av. Han hade verkligen ont i foten. Det är tur att vi har läkartid idag så någon får kolla på foten. Den stora frågan är bara hur vi ska ta oss till sjukhuset... Men det får bli nästa problem.

 

Nu på morgonen kom Disa hem till oss också. Så då blir det massa promenader med världens spralligaste hund. Svärmor kommer och hämtar henne senare ikväll efter möte på jobbet. Men det är mysigt att ha en fyrbent kompis hemma.

 

Kevin och Disa.

Kevin somnade som en gris ikväll. Lika så han var utmattad efter dagens gång, stackaren. Och i morgon blir det inte lättare då vi har läkarbesök som står på schemat. Vi ska följa upp med hans mediciner som han äter kvällstid för att begränsa urinet. De funkar som sagt inte riktigt som vi hoppats på, men förhoppningsvis får vi en bra läkare som tar oss på allvar.

 

Förhoppningsvis kan Kevin gå och stödja på foten i morgon också. Förhoppningsvis. Han fick den inlindad i ett bandage på kvällen men han insåg ganska snabbt att det inte skulle hjälpa varken honom eller klådan som uppkom under bandaget, haha. Så den åkte bort illa kvickt och lämnade honom med massa märken på fötterna.

 

Nej nu börjar jag se dubbelt. Nog för att det är ganska intressant att se saker dubbelt... men jag föredrar det enkla seendet. Natti natt!

Kevin stackaren kom hem tidigare ikväll haltande. Han har fått en riktig stukning på foten och kan knappt stödja den. Så vi får se hur pass den svullnar innan svullnaden lägger sig. Det känns som någon i alla fall inte får inviga sina gymnastikskor nu på fredag i alla fall. Åh vad han kommer bli besviken stackaren. ♥

 

Just nu känns det dumt att säga något då han underhåller sig själv med att spela på wii:t.
Plus att vi inte bör dra förhastade slutsatser. Foten kanske inte alls svullnar upp så mycket. Vi kan väl alla hålla tummarna för det i alla fall.

 

Energin har inte kommit tillbaka än, trots att jag sov mellan 10 - 12 så är jag fortfarande helt orkeslös. Har ingen aning om vad det beror på med tanke på att jag somnade och gick upp vanlig tid. Väldigt mysko. Men jag antar att graviditeten tar ut sin rätt. Lika så alla krämpor som jag behöver stå ut med. Först nästa vecka så har jag en läkartid som förhoppningsvis leder in mig på en sjukskrivning fram till att tösen är född. Jag menar, föräldrapenningens lägstanivå är ingenting man kan leva på en längre tid...

 

Måste även ringa och rådfråga med sjukgymnast och se till att få hjälp för min foglossning.

Nu har jag i alla fall fått tag i mina järntabletter och ett par tuggtabletter som tros vara bättre mot min halsbränna än vad samarinen varit. Vi får se om de funkar så småningom.

Så nu är jag i alla fall på rätt bana igen.

 

Snackade med min gamla vän Amna på facebook här om dagen. Sist vi "hängde" (som man sa på den tiden) var nog när den här bilden togs i början på gymnasiet. Massa minnen ploppade upp i huvudet tillsammans med massa roliga händelser vi varit med om. Men det får jag berätta om en annan dag.

 

 

Är precis hemkommen från mödravården. Det var ett snabbt men intensivt möte idag vilket gav mig information om hur viktigt det är att jag tar rätt järntabletter. Mitt järnvärde ligger just nu på 107 och bör ligga på minst 117. Så idag efter mitt tandläkarbesök så ska jag gå direkt ner till apoteket och inhandla rätt tabletter.

 

Kevin är verkligen jättestolt över hur bra hans besök i badhuset gick igår och kan nästan inte prata om något annat. Han som tidigare varit lite rädd för vatten stod igår och tvättade håret alldeles själv utan klagomål. Ibland känner jag mig som en dålig mamma som inte spenderat mer tid i badhuset med Kevin. Hade vi gjort det tidigare så hade säkert vattenfobin övergått tidigare. Men samtidigt så var han dödsrädd för vattnet när vi var vid skara sommarland för några år sedan - så efter det så har vi tagit det lite lugnt på just vattenbiten.

 

Nej. Nu ska jag gå och vila. Det har varit alldeles för mycket att tänka på nu på morgonen att energin har gått ur mig. Så en powernap på det här så är jag fit for fight igen sen. I hope.

Just nu är allt caos i mitt liv känner jag. Jag har ingen kalender vilket fuckar ur mitt liv totalt. Trots detta så har jag nästan allt att hålla reda på åt Kevin i ett veckobrev, samt alla mina sysslor på papper. Men trots detta så trollar jag bort mig själv och tror att det är en annan dag än vad det egentligen är. Mindfuck kallas det också.

Idag var jag HELT hundra på att jag skulle till Mödravårdscentralen. Den tiden var tydligen igår. Så en ny tid fick jag tills i morgon redan, tack och lov. Sen var jag helt säker på att min tid hos tandläkaren var på torsdag och att den skulle krocka med Kevins läkartid som vi fick samma dag. Men min tandläkartid är uppenbarligen imorgon - och krockar tack och lov inte med några andra planer.

 

Idag var Kevin på badhuset och det hade gått jättebra. Sen till råga på det är vi hundvakter åt världens bästa hund. Vi kommer vara hundvakt till ikväll då kärmor kommer hem från jobbet.

Men en sak i taget nu.
I morgon, för att påminna mig själv:
BVC - kl. 8:00

Kevin ska ta skolfoto - ca 8:10

Tandläkaren - någon gång på eftermiddagen, ehe.

Idag blev vi barnvakter åt Kevins kompisar till ikväll, så just nu är huset fullt av barn. Skönt är det att de är så "stora" att de klarar sig själva, men man behöver ändå ha ett passande öga på dem. Plus att vi snart ska iväg till lekparken och leka. Får helt enkelt uppdatera er om dagen senare.

Tjingeling.