http://familyportrait.blogg.se/

Här om dagen försökte jag mig på att fotografera Kevin i sin tomtedräkt som han på egen vilja faktiskt satte på sig. Han önskade att få vara tomte i år så då kommer den tomtedräkten till hands, trots att det är storleken mindre än vad han egentligen ska ha. Jag var helt säker på att han hade velat vara julgran i år igen, men icke sa nicke. Och tack och lov för det egentligen för att den dräckten har en del jobb på sig för att få den att funka som en gran igen, haha. Den har legat inträngd i vår garderob detta år så den ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig.

Men att fotografera någon liten Nisse som inte alls vill bli fotograferad är inte så lätt som det låter. Tillslut gick han med på att jag fick ta EN bild och med motljus mot kameran och med ett fejkat leende från hans sida så blev detta resultatet...

 

Andreas jobbar som bartender halva kvällen ikväll så jag gjorde ingen fancy middag åt mig och barnen. Orkade verkligen inte stå vid spisen idag, så det blev något så simpelt som blodpudding och potatisbullar. Men ungarna vräkte i sig detta och vi hade långa diskussioner om hur och var ifrån man fick blodpudding. Jag kände inte för att gå så långt in på detaljerna för ungarnas skull dock, haha.

 

Efter maten blev det tummelisa och en väldigt udda tecknad barnserie som ungarna roade sig med att se. Det är konstigt men all typ av modern tecknad känns så himla B på något sätt. Det känns som handlingen blir värre och värre och samma sak gäller animeringen. Jag som trodde att utvecklingen gick framåt och inte bakåt. Tacka vet jag smurfarna. Nog för att det är konstigt med små blåa svamp-liknande gubbar, men det är enormt mycket bättre än dagens fantasilösa barnserier.


Nu ska jag slänga barnen i säng.
De får somna till en film ikväll om de orkar.

 

På Kevins skola har dem fått en ny inlärningsmetod för barnen att lära sig läsa och skriva. Det handlar om att använda sig av datorer. Och detta är första gången som sexåringarna blir introducerade för dessa verktyg under skoltid. Själva inlärandet eller metoden kallas för tragetonmetoden.

Idag finns det ju datorer och denna typ av teknik var man än vänder sig. En treåring sitter med sina föräldrars telefoner och spelar ett spel, även yngre åldrar hittar utan problem fram till bolibompas hemsida för att kolla in klipp på datorn. Kevin var väl två eller strax efter två när han för första genom min förstasida på internet (google) kunde söka sig fram genom att skriva SVT i sökrutan och på så sätt hitta till bolibompas hemsida.

Men jag är lite kluven i frågan om huruvida jag tycker det är bra att låta en sexåring lära sig genom en dator. Jag menar, det är inte det att jag är emot datorn, alls. Men skolan är ändå en liten fristad från datorn och tv-spel i den åldern han befinner sig i just nu. Och de har annars obegränsad tillgång till dator, mobil och tv-spel, vem eller var dem än befinner sig.

Men som sagt, barnen uppskattar denna inlärningsmetod och funkar den så ska inte jag sitta här och vara negativ, även fast jag tycker det är oroväckande för barnen att använda sig av bärbara datorer i den här åldern.

Jag somnade om efter att Kevin lämnats på skolan och sov till klockan blev halv tolv. Då fick jag smått panik och slängde i mig en snabb lunch i form av två äpplen och tre klementiner innan jag stack iväg och hämtade honom. Nu har jag dock fått i mig en macka med svampstuvning. Omnom!

När jag somnade om så sov jag så "ytligt" att alla drömmar kändes verkliga och det var som att jag själv kunde styra drömmens händelser men ändå inte... sjukt mysko. Så den här gången i drömmen så hade vår dotter fötts och jag la henne på ett skötbord som vi inte ens har och skulle byta på henne. Men i drömmen så fastnar jag i lampsladden som jag har tänd intill skötbordet och samtidigt har jag dottern i famnen och faller handlöst över lilltjejen varav hon hysteriskt börjar skratta...? I drömmen får jag inte se hennes ansikte, men jag upprepar om och om igen att hon bara är tre dagar gammal och inte ska kunna skratta på det här sättet. Det måste blivit något fel på BB när de tillverkade bebisen på huddinge påstår jag. Och så frågar jag Andreas om vi har kvittot kvar, för vi måste lämna tillbaka henne på en gång!

Hahaha. Det var en obehaglig men ändå roande dröm måste jag också tillägga. 
Hellre drömma såna här drömmar än förlossningar med kattungar och hundvalpar som jag drömt vid tidigare tillfällen
Hjärnan är bra rolig ibland.

 

 

I morse var jag jättenära på att låta Kevin skolka från skolan. Han bara vägrade komma upp ur sängen och min energi fanns inte över till att låta honom bli buren ut till soffan. Men några minuter i sju så kom han upp, trött som en potatissäck och placerade sig framför barnkanalen. Yoghurten han fick till frukost åkte motvilligt ner i magen efter massa tjat från min sida och kläderna satt verkligen inte som de brukade, enligt honom själv.

Men när vi väl kom ut i snön så for han runt som en ivrig  hundvalp och lät kramsnön yra åt höger och vänster. Han sprang nästan hela vägen till skolan och var exalterad över att få komma in och leka med sina kompisar nu sista dagen i veckan, plus att han visste att december börjar i morgon så då får man börja öppna sin chokladkalender. Så det var nog tur att jag inte lät honom skolka, för han hade betydligt mycket mer energi i kroppen än vad jag orkat med idag.

Jag skojade med min mamma och sa att min nedräkning också börjar imorgon. Jag för göra en egen julkalender för denna månad helt enkelt.

 

Här är en bild från samma vecka 35 eller 36 när jag väntade Kevin för snart sju år sedan.

 

Vi hade precis bäddat rent i vår säng sedan helgen och tar hem en hund som vi vet kan hålla sitt behov nummer ett och behov nummer två utanför sängen och ute i naturen. Men vad vi inte tänkte på var att hunden hade behov nummer tre just precis nu. Så ja, det var fullt av blodfläckar på vårat lakan som givetvis trängt sig genom till madrassen... F - a - i - l.

Här är anledningen till att man inte ska ha djur i sovrummet.

 

• Att jag inte packar Kevins gymnastikpåse dagen innan han ska ha gymnastik. Jag tror jag alltid stressar samma dag med att packa den där jävla gympapåsen.
• Att jag inte fixar i ordning kläder till Kevin dagen innan och lägger det i soffan så att han kan vara med på klädracet på bolibompa. Istället skyndar jag att plocka fram kläder åt honom samma sekund som klädracet börjar.
• Att jag inte packar ner frukt till Kevin dagen innan i skolväskan. Istället så kommer jag på fruktjäveln minuten (ibland sekunden efter vi gått) innan vi går till skolan.
• Att jag inte lägger mig i tid så att jag kommer upp i tid på morgonen  dagen där på.
• Att jag inte sätter igång med sysslorna här hemma innan jag gör något annat.
  
  Typ det bara.
  Jag avskyr faktiskt inte så mycket i livet. Ärligt alltså!
  Bara allt sånt jag inte gör - avskyr jag. Typical Swede.

Det var skönt att lunka iväg och fika med Anita idag. Det tog sin beskärda tid att gå de trehundra meterna från skolan men när man väl satte sig ner på fiket och fikade och snackade skit så var det som luften gick ur mig. Vi satt och snackade en kort stund på fiket innan vi gick tjugo meter till hem till Anita och satte oss. Väl där ringde jag min barnmorska och förhoppningsvis löser det sig nu med försäkringskassan. Så jävla skönt. Hon skulle tala med doktorn när hon kommer in på tisdag och reda ut det hela.

Vi bokade även in en läkartid ut i fall att - om läkaren kräver att jag närvarar när läkarintyget skrivs. Men de skulle dra ut sjukgymnastens utlåtande också så just nu känns det som jag har alla på min sida, förutom försäkringskassan då. Men nu jävla är det krig.

En gammal fikabild.

 

 

 

Jag hade hoppats på att det inte var sant i natt. Att snön hade kommit alltså. Jag hade hoppats på att den skulle vänta med att komma till mars. Men inte då, jag får helt enkelt finna mig i att det är snö och slask ute. Huwanemig.

 

Jag somnade vid tio igårkväll och sov till halv sju. Kan verkligen inte minnas när det hände mig sist. Helt jävla underbart.

 

Disa kom hit för några minuter sedan så hon springer runt och nosar och letar efter en boll att roa sig med. Hon lär få leta en stund dock, jag tror alla bollar är slängda nämligen. Förutom golfbollen under soffan, undrar om jag ska säga det till henne, haha.

Snart ska jag ta en fika med Kevins- bästakompis- mamma. Efter jag lämnat krabban på skolan ska jag promenera ner på centrum och möta henne. Härligt att få prata av sig. Samtidigt måste jag ringa alla jobbiga samtal nu på morgonen också. Men det är lugnt, det här fixar jag...!

Bebis håller på och kickar runt som om att det är en fotbollsmatch i magen och jag har inte så mycket att säga till om. Ju mer jag buffar och puttar på henne desto mer buffar hon tillbaka så jag har gett upp nu, så länge hon inte trycker upp rumpan eller fötterna till revbenen så är det ju helt okej... typ.

 

Skaffade fram e-legitimation idag, for the first time ever. Har även startat upp föräldrapenningen för lilla ofödda "Mini" (tusen tack bästa Sandra för tipset) och tar föräldrapenning för Kevin under helgerna. Så det känns toppen att vi i alla fall kommer få pengar under december nu. Men herregud vilket puzzel det var att starta igång e-legitimationen. Fick tillslut ringa nordeas tekniska avdelning för att få hjälp. Och misstaget låg i att jag skrivit i ett tretton-teckenslösen när max antal på lösenordet var tolv tecken.  Så då var det bara att göra om - göra rätt. Tur att tjejen jag pratade med på Nordea var så himla trevlig, hade lätt till skratt och förstod mitt problem utan att jag behövde förklara mig mer än nödvändigt.

Men ingenting ska komma gratis, eller vad säger man?

 

 

Kärmor ringde mig idag, men med tanke på att jag har haft fullt upp med annat näst intill hela dagen så ringde jag tillbaka först nu. Och imorgon kommer Disa hit och jag blir hundvakt. Det kanske låter konstigt men jag uppskattar Disas sällskap betydligt mycket mer nu när jag vet att hon håller tätt och klarar av att vara ensam under tiden som jag går och hämtar / lämnar Kevin vid skolan och om jag skulle behöva gå ett ärende. Så det känns jätteskönt att veta att vi kan ta hand om henne utan att behöva gå ut och rasta henne varannan timme, kolla så att hon inte bajsat och kissat inne och samtidigt veta att hon gör ljud av sig om det krisar.

Plus att jag behöver sällskap, och komma ut och gå, även fast det bara är en kort promenad några gånger per dag så kommer det nog göra en hel del med min stress och min oro.
Älskade Disa, du kunde inte komma mer lägligt. ♥

 

Jag är alldeles svettig och stressade upp mig lite för mycket över försäkringskassans idiotiska utlåtande idag tror jag. Har fått enorm kramp i benen, precis som jag legat på gym och med benpress och kämpat i över en timme, känns som världens träningsvärk nu, helmysko. Och sen har jag fått förvärkar också. Så nu blir det till att ta det lugnt resten av kvällen. Jag har ingen tid att föda nu när jag har massa att stå i.

 

Jag har som ett alternativ imorgon att ringa min barnmorska och få en läkartid till som kan intyga att jag faktiskt inte kan jobba på något annat jobb heller. Kan jag få en läkare att skriva det utlåtandet så står det i breven från försäkringskassan att jag har rätt till all ersättning för perioden retroaktivt. För nummer ett, det är inte jobbet i sig som är problemet - problemet ligger i att ta sig till jobbet för mig som inte har bil och körkort. Så hur man än trixar och fixar så kommer jag ha problem med att ta mig till och från jobbet och det kan mina tidigare sjukskrivningar faktiskt intyga om.

 

Just nu ligger jag dränkt i papper, blanketter och era fina kommentarer på bloggen så som på facebook som faktiskt hjälpt mig en hel del inför nästa månad. Det är tur att ni finns, kommer med råd, hjälper och stöttar. Så ikväll ska jag sätta igång min föräldrapenning så jag i alla fall får in lite pengar itll nästa månad annat än barnbidrag och underhållsbidrag. Just nu känns det förjävligt att "leva" på barnbidraget. Tur att jag har en dygnet runt - arbetande man som kan få ut till alla räkningar, annars hade vi varit körda.

 

 

 

Ska man skratta eller gråta?

Idag har jag gjort både och faktiskt, mest i brist på ork och brist på energi.
Här är lite av utdraget från försäkringskassans beslut som jag fick idag...:

"Av dina läkarintyg framgår det att du inte klarar av ditt arbete alls på grund av belastningsrelaterade smärtor och sömnbesvär. Försäkringskassan dömmer dock att du skulle kunna ta ett lättare arbete som inte är belastande eller rörligt. Försäkringskassan dömmer därför att din arbetsförmåga inte kan vara nedsatt till alla typer av arbeten."

Så därför anser försäkringskassan att min sjukperiod 26 september - 29:e december inte kommer betalas ut. Femton dagars ersättning har jag dock rätt till. UNDERBARA JÄVLA FÖRNEDRINGSKASSAN. Det är ju inte så att de haft tid på sig att komma med detta beslut och ge mig rådet att söka ett lugnare arbete... Så jag har ringt arbetsförmedlingen för att rådfråga med dem angående att bli inskriven under denna månad som jag är fortsatt gravid, ringt alfakassan för att fråga om ersättning, men med tanke på att jag i tron varit sjukskriven och i själva verket inte varit det annat än femton dagar enligt försäkringskassan så anser alfakassan att jag inte jobbat tillräckligt för att uppnå kriterierna för att få Alfakassa.

 

Så himla skönt att i alla fall få känna sig lite utvilad idag. Idag ska jag nämligen bli av med ett par av Kevins gamla stövlar som en gammal granne ska köpa så hon kommer förbi här vid kvart i tio. Sen nästan direkt efteråt så ska jag göra mig i ordning för att gå till min tandhygenist. Världens bästa brud, trots att jag ser misshandlad ut i munnen efter varje besök med blod som rinner ur mungiporna likt en vampyr.

 

Kevin var otroligt svårväckt imorse, först nu har han slagit upp sina ögon och fick frukosten placerad i handen direkt stackaren. Men mamma är tidspessimist och tror (vet) att han inte kommer hinna med allt om allt inte går på ett löpande band.

 

Idag ska Kevin och hans kompisar rita en gubbe i skolan som ska visas på sexårskontrollen i början på nästa år hos skolsköterskan. Och har Kevin ärvt min konstnärliga sida så ska vi vara glada om han kan placera ut ögon, näsa och mun på rätta platser, haha. Jag suger nämligen på att teckna och har egentligen aldrig tecknat tillsammans med Kevin förutom när han var jätteliten, (dålig mamma-varning), haha. Så han har noll i intresse gällande att teckna och vill oftast bara få det överstökat när han väl har börjat.

 

Det har varit sjukt jobbigt de senaste dagarna. Det är som ett hårt tryck nedåt blygdbenet och det känns som att vattnet skulle gå om jag skulle nysa. Tänk vilket roligt sätt att komma ut i världen - genom en nysning, haha. Nej skämt å sido. Det är tur att jag har spjälsängen ståendes mot min sida av sängen. Jag använder mig nämligen av spjälen till att hiva mig upp ur sängen när jag ska kissa om nätterna. Magen är så himla hård så jag vet inte hur jag skulle kunnat komma upp annars.

Kevin somnade jättesnabbt ikväll, inte så konstigt med tanke på att han var uppe redan klockan sex imorse. En halvtimma gör uppenbarligen mycket för en liten grabb. I vanliga fall brukar han "läsa" i sängen i en halvtimma till nämligen. Hmm, kanske ska få upp honom klockan sex nu i fortsättningen? Haha.

Inte nog med att han kom upp och åt frukost, klädde på sig och tog en snabbdusch utan protester imorse. Han sprang även hela vägen till skolan också.
Så himla duktig kille. ♥

 

Låg i ett varmt bad och skulle för en gångs skull raka mina kärringben som har varit täckta med hår hela hösten fram tills idag. Anledningen till att jag inte rakat dem tidigare är enkel. DET GÅR FAN INTE.
Eller själva rakningen går väl på känn och måfå, det känns för tillfället som jag går på cellgifter, för här och där är det fläckvist med hår... Jag som inte är ett dugg vig i vanliga fall är verkligen inte vig nu med en mage ivägen och det fick jag känna av idag när jag pågrund av bristande kännedom av min nya kroppsstorlek skar ett hack på baksidan av låret med rakbladet. Otroligt skönt. Jag är lite suicidbenägen av mig...

Så mina planer på att gå i kortkort gick i stöpet nu, typiskt. Vädret som är perfekt för att gå i en kortkort klänning...

När Kevin kom hem vid halv två så stod jag här utanför vid bussen och väntade på honom, och herregud va blöt han var, stackaren - trots att jag hade lager på lager med regnoverallen ytterst. Han klagade också på att han frusit trots att jag tog på honom fodrade byxor - misstaget kanske låg i att inte ha så himla mycket kläder på honom, haha. Så han slängde jag ner i ett varmt bad direkt när vi kom hem några minuter efter halv två. Men han hade haft det jätteroligt och fått se ormar och ödlor, lärt sig mer om ekorren och ätit fisk till lunch. Massa kul helt enkelt.

Det första han frågade var om vi kunde åka tillbaka till Naturskolan någondag, för Mats han var där varje dag faktiskt för att titta till djuren. Haha, gullungen.

Jag städade klart här hemma idag, fan va underbart att ligga i ett rent hem. Trots att jag egentligen inte hade energi över till att städa så tog jag mig i kragen och gjorde det ändå. Och nu känns det mycket bättre.

Min tandläkare ringde idag också, eller hennes assistent snarare, och frågade om jag kunde komma in på en tid imorgon vid elva istället för den 3:e december. Det var inga som helst problem för min del då jag (som ni alla vet) inte har något liv för stunden, haha. Skönt att ha mindre planer i december uppbokade också.

Jag somnade, trots att jag bara sov i tre timmar (själv-valt) så fick jag sova ut den tiden ordentligt. Inga kisspauser, ingen som snurrade runt och inget som störde annat än regnet utanför. Helt underbart. Nog för att jag fortfarande är ordentligt trött men det känns som att jag får lida lite och förhoppningsvis somna tidigt ikväll.

Minns när jag i augusti undertiden som jag fortfarande jobbade då jag gick och la mig vid halv åtta och sov till sju dagen efter. Där kunde vi snacka trött tjej efter jobbet. Idag kan jag inte ens minnas när jag somnade och fick sova så länge. Jävla spökhormoner som intalar mig att fyra till sex timmars sömn räcker gott och väl... så man inte orkar städa och fixa, och pyssla här hemma.

Jag tycker himla synd om Kevin och hans kompisar idag. Regnet verkligen öser ner och har gjort sedan igår kväll. Och där ska dem stå ute i naturen och leta insekter, äta lunch och lyssna på läraren som är otroligt duktig på sitt jobb (han pysslade med Naturskolan när jag var liten också) men som troligtvis inte kommer få till sig barnens fulla uppmärksamhet i regnet...

 

Nu ska jag äta en ordentlig brunch och diska samt städa upp  här hemma för att jag har lite energi kvar.
Och den räcker troligtvis bara till det.

Jag börjar nästan gråta.

Min sömn är det viktigaste jag har för tillfället och i natt är absolut ingen natt jag vill minnas. Herregud.
Det började med att jag inte kunde somna förrän vid tolv. Men sex timmars sömn skulle lätt räcka för min del om jag bara skulle få iväg Kevin till skolan och fixa frukost och picknick åt honom. Men mina sex timmar krympte snabbt då jag vid ett - tiden behövde kissa och hade svårt att somna om. Då jag vid två-tiden behövde kissa och hade större problem att somna om. Då jag vid tre-tiden behövde kissa och inte somnade om förrän kvart i fyra. Från kvart i fyra fick jag sova ostört till klockan var 04.58 då jag än en gång behövde kissa. Nu har jag gett upp hoppet om att sova den sista timmen innan min klocka ringer.

Det gjorde inte saken bättre att Andreas legat vaken hela natten även han. Så jag har varit stressad över att snart behöva gå upp och över att Andreas legat vaken hela natten. F a i l.
Jag kommer sätta på mig stora magsår om jag fortsätter så här. Plus att dvärgen i magen kommer ändra sin sömnrytm efter min - för ni ska inte tro att hon sovit speciellt mycket under natten, alls. Hon är vaken nu också. Toppen, verkligen.

Men nu ska jag i alla fall upp och fixa varm choklad till Kevin. Smörgåsar och frukt, lite ombyteskläder, samt frukost på det.

Behöver jag nämna att jag ska hem och sova sen när han är dumpad på skolan?

Det spöregnar ute för tillfället, som det säkert gör på många andra platser i Sverige ikväll.

Jag blir smått konfundersam över morgondagen då Kevin ska vara ute med skolan hela dagen, på Naturskolan. Själva grejen att han är ute är inte det som gör mig konfundersam, utan det handlar om kläderna han ska ha på sig. Då de troligtvis kommer vara ute i alla fall femtio procent av dagen så är det bra om han har sin regnoverall utanför sina termobyxor och sin dunjacka. Men frågan är om han kommer acceptera att se ut som en michelingubbe. Som barn lyssnar man inte alltid till vad föräldrarna tycker är bäst, utan mer till hur man ser ut. Och Kevin börjar redan nu bli "fåfäng" och accepterar inte alltid de klädförslag jag kommer med. Vilket i sin tur resulterar i en förkylning med all säkerhet.

Hur som helst, imorgon blir det en tidig dag till skolan vilket betyder tidig dag i säng för min del också. Redan klockan sex måste jag ställa mig och koka varm oboy till Kevin, förbereda mackor och frukt i ryggsäcken och se till att han i alla fall får i sig lite frukost innan skolan.

Fullt ös, medvetslös direkt på morgonkvisten.
But I like it.

 

Jag är kluven i frågan om napp.
Det är otroligt bekvämt att stoppa in ljuddämparen i ett barns mun men kruxet är att det lätt blir ett beroende - för barnets del alltså. Med Kevin hade jag det otroligt bekvämt med att ta bort nappen då han vid ett års ålder fick kräksjukan. Han tog helt enkelt inte mot nappen då han fick kräkreflexer varje gång han stoppade den i munnen, så jag tvingade honom aldrig till att fortsätta med napp efter ett års ålder. Han hade tack och lov knappt fått några tänder då - så dem hann inte bli lidande.

Hur lite jag än vill använda mig av napp så kommer jag troligtvis göra det i alla fall. Mest för bekvämlighetens skull. Mest för mig och mitt brösts skull. Åh, jag är så himla kluven i frågan om napp. Jag vill använda mig av det, men ändå inte då jag vet hur svårt det är att få bort beroende från barn...

Tight är ordet här hemma just nu.
Med tanke på att vi har saker i varenda hörn här hemma så har vi beslutat oss för att sälja av endel av skräpet som skräpar. Så idag sålde jag några wiispel (nog för att dem var det minsta problemet och som inte alls tog "massa plats" här hemma, men de gav mig ångest då det var träningsspel, haha)... sen nu håller vi på att sälja av en soffa (den som står olämpligt i hallen). Nu har vi har tryckt in spjälsängen mellan vår säng och vår byrå som för tillfället inte går att öppna (och alla mina trosor är där inne, panik!), men förhoppningsvis blir vi av med soffan i veckan så att vi kan stuva om för att få mer plats här hemma.

 

Känner mig alldeles svettig för tillfället - det är jobbigt att ta kort, mäta och prissätta varor, haha. Men förhoppningsvis försvinner det mesta snabbt.

 

Förhoppningsvis säger vi farväl till denna soffa i veckan så vi kan sätta ut byrån i hallen istället...

 

Idag var vi på mödravårdscentralen som sagt.
Jag väger för tillfället 67,2 så vikten går uppåt väldigt sakta men säkert nu i slutet. Me like, då blir det inte lika mycket ångest sen när man väl fött barn, haha. Jag trodde nästan med all säkerhet att jag skulle väga över sjuttiobläcket nu. Kollade på kurvan idag också, för första gången under hela graviditeten, och den ligger strax under mittenlinjen. Tack gode gud för det. Jag var mest nervös över att behöva föda en dunderklump.

Sen lyssnade jag på vad hjärtljuden låg på, och de ligger runt och strax över 150 och har gjort hela tiden, vilket ändå tyder på att det är en tös i magen. Så nu kan jag snart börja koppla av de tankarna helt på att det mot förmodan skulle vara en kille. Kevins hjärtljud låg som sagt på 136-139 genom hela graviditeten. Så där visste jag med säkerhet näst intill att det var en pojke.

Skönt att få det bekräftat lite mer i alla fall.

 

Nu ska jag tillbaka till mödravårdscentralen igen den 10:e december... kan inte fatta att det är december redan nu i helgen.

 

Måndag. Äntligen underbara måndag som jag längtat efter dig.
Okej, nu var jag ironisk faktiskt. Kevin kom knappt upp ur sängen imorse. Han åt knappt någon frukost och ville nästan inte klä på sig. Så underbar måndag kan jag inte precis påstå att det är idag.

Jag har tid på Mödravårdscentralen idag. Snälla gode Gud, låt henne ge mig goda besked om att jag är tjugofyra centimeter öppen och slipper denna mage alldeles strax. Chansen är dock inte så stor att hon använder sig av just de orden, med tanke på att jag skulle tycka synd om den som var öppen tjugofyra centimeter. Men ni fattar principen. 

 

Nu ska jag sova i någon timme, kanske två innan jag ska göra mig redo för att gå på mitt möte på MVC.

Sen ska jag även fika med mormor om hon kommer ihåg det och är hemma vid lunchtid. Det får vi se då helt enkelt.

Men nu...

 

Sov gott!

 

 

Det blev familjemys kväll med i alla fall halva familjen. Jag och Andreas placerade oss i soffan i vardagsrummet och kollade in filmen (som fanns under kategorin komedi) Take This Waltz. Men herregud, det var den drygaste komedin ever. Den var mer klassad som en melodramatisk film än som en komedi om jag får säga mitt. Djupa diskussioner om kärlek och otrohet lämnade i alla fall mig som åskådare till filmen mer med en klump i magen än ett lyckorus.

Hur som helst. Filmen var skit, men Andreas gjorde sig ganska bra som sällskap ikväll. Vi försökte istället planera hur vi ska fixa i ordning och få plats här hemma med en möbelfylld lägenhet istället för att fokusera hundra procent på filmen. Vi körde också "jag har aldrig" i brist på annat, samt åt en väldigt sen middag. Andreas åt kycklinggryta och ris sedan några dagar tillbaka och jag käkade en burk vita bönor, kalla givetvis... min mage kommer nog göra uppror i natt så att täcket flyger. Men en sak i taget nu, haha.

Bilden har ingenting med inlägget att göra. Den är bara gammal som gatan.

Den här veckan har jag haft riktigt jobbiga förvärkar näst intill samma tid, varje kväll, dessa värkar avtar bäst genom att dränka dem i ett varmt bad. Bebis har bevisat att hon visst kan vända rumpan från höger till vänster sida av magen och sparka både på höger och vänster sida av magen med sina hårda bentag.

Andningen har blivit betydligt lättare och jag sover bättre om nätterna när jag väl somnat in. Känner mig piggare på mornarna nu men tröttare på kvällarna och tidigare har det varit mer tvärt om. Magen känns som den står i siltje för tillfället i växtväg, men det är ingenting jag klagar över för tillfället. Det känns som det är lugnet före stormen just nu. En dag kommer jag säkert vakna med världens mage igen och ha samma klädproblem som tidigare.

Alla förberedelser som blöjor, salvor, filtar, BB-packning och möbler åt bebisen och så vidare, är färdighandlade. Det känns avkopplande även fast allt inte står på sin rätta plats än så vet vi att det finns och kan användas om det skulle behövas.

På önskelistan till bebisen under jul (om man nu får ha en sån om hon inte hinner födas till jul) så står väl babygym och lite skallror eller leksaker för övrigt som är spännande för en liten och nyfödd samt massa blöjpaket, haha.. Annars känns det som vi har det mesta färdighandlat.

Det krävdes mer än enbart en flytt av en byrå för att få in sängen i sovrummet. Och varken jag och Andreas har ork till att hålla på med det idag, så det får vänta till i morgon bitti när jag fått iväg Kevin till skolan. Just nu står sängen i vardagsrummet i väntan på att vi burit upp en del saker och möbler på vinden (sex trappor upp utan hiss, wippi!)

Jag har i alla fall tvättat spjälskyddet som åkte med sängen och skrubbat rent samt bäddad sängen lite. Det är otroligt svårt att bädda sängen när den är fastskruvad i läget längst ned, och ha en stor mage ivägen, haha. Men tillslut funkade även det.

 

Killarna har på förmiddagen, med en kort paus under tiden som jag och Andreas sprang över vägen för att köpa sängen, spelat poker. Andreas är i full fart med att lära Kevin hur man spelar och Kevin kom ganska snabbt in i spelet och vann storslaget över Andreas i slutet med mest marker. Duktig kille.

 

Så nu vet jag vad grabbarna kommer underhålla sig med så fort de får tråkigt i framtiden.

Po-po-po-pokerface.

 

Spjälsängen är hur fin som helst och jag kan inte vara mer nöjd.
Ni får se den lite senare då den för tillfället står i hallen och väntar på plats i sovrummet. Men först måste vi äta lite lunch innan vi orkar möblera om igen.

 

Vaknade pigg och utvilad redan kvart i nio imorse, herregud kan inte minnas när det hände sist. Trots att jag var uppe flera gånger under natten och kissade så var jag ordentligt utvilad nu på morgonkvisten. Och då hade jag somnat runt ett i natt till råga på det.

Idag har vi planerat in att kolla på en barnsäng hos grannarna mitt emot, spännande. För trehundra kronor säljer dem sin barnsäng, madrass och vyssan lull tassar. Kan ju inte bli bättre. Vi slipper resekostnaderna till IKEA som troligtvis ligger på precis lika mycket i pris som hela barnsängen och tillbehören gör. Plus att det var en otroligt fin barnsäng (modellen Hensvik alltså, då jag inte sett denna än), så det kan inte bli bättre.

Ska även möta upp mamma idag för att låna en termos av henne tills på tisdag (tomten jag önskar mig en termos i julklapp och en mat-termos). Kevin ska ju iväg med skolan till Naturskolan på tisdag och då var rådet att ta med något varmt att dricka åt barnen. Så han får en termos full av varm choklad helt enkelt. Förhoppningsvis blir det inte för tungt för honom att bära.

Det tar sin beskärda tid för grabben att köra med högläsning men han är i alla fall jätteduktig, och här får ni ett smakprov på i alla fall några meningar av ord som han kan läsa. Han kämpar på riktigt bra även fast vissa ord och meningar är lite klurigare än andra. Avskyr dock att jag hela tiden ligger bredvid och "mimar" alla ord som han försöker uttala... får försöka avvänja mig den dåliga vanan, haha!

Denna sidan läser han ifrån i alla fall.

Jag har aldrig riktigt haft problem med att prata öppet om min kropp för mina vänner. Jag menar, det är typ det största samtalsämnet på tjejmiddagarna - speciellt efter man har ammat ett barn, det är alla vänner intresserade av att veta hur brösten blir efter det.

Jag rensade lite i lådorna här hemma nu på kvällen och fann den här mammatidningen från våren 2011 då jag bloggade på mama.nu och redaktionen frågade om man kunde skicka in en berättelse om sin mammakropp och en bild på sitt barn... och ja, jag var helt enkelt lite för ärlig nu i efterhand känner jag.

Men ärlighet varar längst och det här lär vara jag igen om ca två år...
Jag längtar, typ.

Det har inte hänt så mycket idag. Andreas har äntligen tagit sitt förnuft till fånga och städat ur sovrummet. Så ikväll om sängen hinner torka (då han tvättat den med textilrent och parfym sedan den läckande hundvalpen Tezzie kissat i den) så kommer jag äntligen sova i sovrummet igen. Nu luktar det faktiskt väldoftande citrus i sovrummet så nu kan jag inte längre skylla på att det är ett ungkarlsrum längre.

Jag har ju som sagt sovit i en IKEA dagsbädd sedan augusti. Mest för att jag i början skulle få bukt på Kevins kisseri, men sedan blev det så bekvämt att sova ensam att jag inte tagit mig tillbaka. Men just nu saknar jag sovsällskap, och Andreas också så klart.

Idag på förmiddagen kröp jag och Kevin upp i sängen och mös tillsammans med hans läsbok. Och tro det eller ej, men nu har han verkligen fått in flytet. Han kan läsa nästan hur långa ord som helst om man delar in dem i stycken åt honom. Så himla duktig kille. Och jag kan inte vara mer stolt som mamma.

 

Det känns alltid lika magiskt när man räknar ner tiotalen nu innan bebis är här hos oss. Tanken är ju att hon ska komma till oss om trettio dagar, men för hennes skull så hoppas jag på trettiotre. Några dagar kan jag väl få gå över den här graviditeten även om det i kroppen känns som pest och pina. Men inte för att jag tror att jag kommer få gå över tiden då jag varje kväll har otroligt jobbiga förvärkar. Ibland får de mig att tro att det verkligen är på gång - på riktigt och jag gör mig redo med att slå in mammas nummer om något skulle hända.

Nu kan det ju trots allt hända precis när som helst. Imorgon går jag in  i vecka 36. Det känns givetvis helt underbart men samtidigt skrämmande att tiden får för sig att rusa förbi så fort. Jag är mest orolig att jag kommer känna som med Kevin när bebisen väl är född, att tiden springer iväg alldeles för fort. Jag menar, i februari fyller min minsta älskade son sju år. SJU ÅR. Förstår ni min frustration när jag först nu väljer att ta in ett syskon i hans liv och inser att han vuxit upp alldeles för snabbt.

Fördelen med att ha en "stor" son är väl att han kan vara mer närvarande och själv vara med och uppleva alla framsteg som bebisen gör och lära henne allt han vet. Men det kommer nog också vara lätt att glömma bort att han faktiskt också är ett barn fortfarande och har sina egna "mamma och pappa behov" trots att han troligtvis inte kommer kräva det av oss.

 

Tänk att ett så litet nytt liv kan kännas så läskigt och nervöst att få in i livet.
Jag har väntat i snart nio månader på den här dagen, längtat och saknat och för varje dag blir jag mer och mer nervös.

Jag önskar ibland att jag var sexton och odödlig igen. Sexton var ett bra år.

 

Kevin somnade olagligt sent igår. Först när klockan slog över till lördag beslutade han sig för att släcka sina blå. Han gav mig en otroligt lång sovmorgon i alla fall, så jag har väl som regel ingen rätt att klaga egentligen. Nu på morgonen var det någon som oavbrutet sparkade mig i magen - troligtvis för att bebis inte vill att jag ska sova bort hela dagen. Är det inte den ena så är det den andra som man så fint säger, haha.

Jag är fortfarande jättetrött trots att jag sovit fram till halv tio nästan. Men med massa kisspauser under natten så klart. Snart ska jag resa mig upp för att fixa frukost. Har bara inte energi över till att göra det riktigt än.

Men snart...!

 

Det är ganska skönt de första timmarna när mannen går iväg på jobb. Men nu fem timmar senare så blir det kanska tråkigt och ensamt. Tur att han bara jobbar i två timmar till så kan man få lite vuxet sällskap sen om jag är vaken då.

Kevin är upptagen med att kolla in youtubeklipp om Minecraft och lyssna på irriterande låtar som tydligen hör till filmerna. Jag förstår inte hur han orkar med att se på dessa filmer, han sitter nämligen helt paralyserad och kan göra i flera minuter - men å andra sidan så lär han sig en hel del om spelet som tydligen är hur stort som helst.

Kevin är nöjd idag också med tanke på att han får vara uppe så länge han vill och orkar en dag under helgen (fredag eller lördag). Så därför är hans sista plan för tillfället att hoppa i säng, vilket egentligen inte gör mig något då jag får sovmorgon... Men jag tror mer på att det är han kommer sitta och ta emot Andreas när han väl kommer hem från jobbet och jag som kommer sova, haha. För tillfället är jag helt slut nämligen men Kevin känner sig absolut inte trött än.

 

Det var otroligt länge sen som jag grät oavbrutet till en film. Men igår hände det. Jag kollade nämligen på filmen Precious från 2009. Och usch, det är ingen film man ska kolla på när man är full med hormoner och är gravid, men fan va bra film det är. Så himla stark handling och för er som tror er ha psyket och styrkan till att se den kan göra det här ! Och den är verkligen sevärd även om det gör sjukt ont i hjärtat när man ser den.

Jag fick komma på en lösning på mitt laxproblem med ett egetkomponerat recept med allt jag gillar i fisksmak, som faktiskt blev otroligt gott. Kevin smaskade enbart i sig "laxgrytan" och åt två portioner, och det ser jag som ett otroligt gott betyg. Potatisen där emot blev lämnad helt orörd, haha. Nu är jag så mätt att jag inte ens orkar tillreda efterrätt i form av fruktkompott och vaniljsås. Det kanske vi kan spara till lite senare ikväll om inte annat.

 

Det är tur att jag aldrig tidigare har varit sjukskriven. Jag blir nämligen sjukt förbannad och frustrerad på systemet som de kör med. Idag ringde jag för att kolla om allt gått rätt till med alla papper. Jag undrade också vad tusan 550 kronor på mitt konto undertecknat "Lön" var för något. Tack och lov var det ingen insättning från förseningskassan utan det var min löneförhöjning som kommit retroaktivt (min mamma påminnde mig om detta), hallelujah.

Förseningskassan då?
Jo - jag får mina pengar så fort handläggaren (handläggarna?) diskuterat mitt fall. Vilket kunde tänkas ta fram till den 5:e december om jag hade otur. Låt oss nu hoppas på att jag inte har otur utan faktiskt får pengarna den 27:e eller 29:e november som hon trodde var mest rimligt. Men de heter ju förseningskassan av en anledning... och det här är den anledningen - tippar jag på. De har ju lite betalningar att betala ut nu som sagt, både för september, oktober och november.

Picknicken ska packas, frukosten ska fram, väskan ska fyllas med en frukt och inga ytterkläder ska lämnas kvar hemma. Det känns enormt skönt att det är fredag idag. Sista dagen som man behöver gå upp halv sju, utan kan ligga och dra sig till tio imorgon om man skulle vilja.

 

Igår somnade jag redan vid elvatiden. Det har jag inte gjort sedan gud vet när. Varje kväll den senaste tiden så har halv tolv, halv ett varit mina standardtider vilket resulterat i en ganska segstartad morgon. Idag är det visserligen också segstartad morgon men bättre än i normala fall.

 

Ikväll ska Andreas åka iväg till en kompis så då blir det laxgryta till middag för min och Kevins del.
Kevin är helt tokig i lax och skaldjur, men jag kan inte hitta något gott recept som jag vill tillaga.
Någon av er som har något supergott recept på laxgryta?

När man är mamma så känner man sig otillräcklig och konstant belastad av samvetskval. Man känner sig nästan aldrig tillräcklig. Antingen tjatar man för mycket. Eller så tjatar man för lite då man inser att inget blir gjort. Eller så skriker man för mycket. Eller så spenderar man alldeles för mycket tid med något man tycker om - så man själv inbillar sig att familjen blir lidande av det. Eller så spenderar man alldeles för mycket tid med familjen så allt runt omkring blir lidande. Det är enormt svårt att hitta en bra balans i livet. Man går ständigt runt med skuldkänslor och försöker intala sig själv att "i morgon blir det bättre, i morgon ska jag "tjata" mindre, skratta mer och bara vara positiv", men så inser man att man fortfarande gnatar på precis som innan...

 

Just nu svär jag mest över min oförmåga till att kunna leka med Kevin. Och jag inser att den första veckan efter jag förhoppningsvis blivit rörlig igen inte direkt kommer dedikeras åt honom utan åt hans nya syskon. Så det ger mig också skuldkänslor. Skönt att kunna bygga på skuldhögen lite extra...

Imorgon ska Kevin iväg ut i skogen med skolan och behöver därför en picknick med sig. Något litet bara då de promenerar ut strax innan lunch och barnen mest gillar tanken på att ha fika med sig i väskan som de kan mysa med. Nästa vecka ska han även åka till Naturskolan. Jag älskade Naturskolan när jag var liten. Speciellt när "farbrorn" som håller i undervisningen visade massa vandrande pinnar och skelett. Det var hur häftigt som helst.

Idag när jag kom och skulle hämta Kevin på skolan så satt han inne i ettornas klassrum och hade mellanmål med dem istället för sina klasskompisar. Lite kul att han hänger mer med ettorna än med sexåringarna. Jag blev alldeles förvånad när de satt ett gäng "stora grabbar" runt ett bord och så lilla Kevin där också. Haha. Man kanske får tänka om och räkna honom som lite "äldre" till sättet. Jag hade ju kompisar som gick i femman när jag själv gick i sexårs minns jag.

Lärarna har noterat att han leker speciellt bra med en kille i ettan, och de frågar alltid efter varandra på raster och vid lunchtid. Fröknarna hade varit helt säkra på att de känt till varandra tidigare - ungefär som de varit grannar vid något tillfälle. Men så var inte fallet, utan Kevin och den här killen kommer bara superbra överrens.

 

Idag är jag enormt lättretlig. Jag har ingen aning om vad det beror på annat än att humörförändringen kom nu på eftermiddagen och alla mina "hålla eftersysslor" har fått bli lidande då jag inte gjort ett smack på hela dagen, annat än att gå ut i regnet och hämtat hem Kevin från skolan. Det spöregnade givetvis när jag gick dit och hade slutat helt när jag gick hem. F a n.

Kevin sprang före mig på hemvägen. Jag sa åt honom att han fick springa hela vägen hem själv OM han kollade ordentligt över vägen (då vi bor vid en väldigt trafikerad väg). Han blev superivrig över att få gå hem själv att han troligtvis tog sig hem på rekordtid. Jag som hönsmamma blev givetvis otroligt nervös när jag såg honom gå över vägen själv. Men han klarade av detta galant och kollade ordentligt till både höger och vänster, tackade bilarna som stannade och promenerade över. Jag inser att det är dags att börja släppa några tyglar om grabben och låta honom bli lite självständig. Han fyller ju trots allt sju i februari och jag har inga minnen om att mina föräldrar hela tiden hjälpte mig över vägen som barn. Jag vill istället minnas att jag bara var åtta när jag gick till skolan själv, och det var en betydligt längre promenadväg än vad Kevin har nu. Vi bor ju bara ca hundra meter från skolan... om ens det.

 

Kollade på filmen "Cockpit" nu på morgonen och herregud vilken fantastiskt rolig film. Skrattade så tårarna sprutade vid vissa tillfällen. Jag älskade handlingen och skådespelarna. Fan, det var en riktig feel-good film. Svenskarna har blivit riktigt bra på att regissera feel-good filmer. Som "Se upp för dårarna", "I rymden finns inga känslor och "Så som i himlen" är några av mina favoritfilmer i Svensk Feel-Good kategori, och nu kan jag även lägga till Cockpit i listan. Se den om ni inte gjort det!

Idag står inte många planer på schemat med tanke på att jag städade, tvättade och diskade upp det mesta som fanns att sysselsätta sig med här hemma redan igår. Så idag får jag väl endast hålla efter vilket inte lär ta allt för många minuter när jag väl sätter igång.

Men just nu vill jag bara ligga här och vila... ett litet tag till bara.

Jag har en känsla av att jag var ganska trött igår kväll.

Det började med att jag som vanligt fyllde upp mina två 0,5 liters läskflaskor med vatten. Efter att ha gjort detta så placerade jag dem på tvättmaskinen, varav jag stöter till den ena så den faller ner på golvet. Givetvis har jag inte hunnit få på locket på den som föll, så mycket av vattnet hinner rinna ut innan jag återfick balansen på flaskan igen. I ren reflex så sträcker jag mig efter papper och ska torka upp den fläck av vatten som samlat sig på golvet till jag inser att vattnet rinner mot avloppet. Just det - jag var inne på toaletten, där får man spilla vatten på golvet om man vill.

Fortsättningsvis så låter jag vattenpölen vara och ska istället borsta tänderna. Kruxet med det hela är bara att jag tar handkräm (dagskräm) på min tandborste istället för tandkräm och får stå i tre minuter och tvätta bort denna minst sagt udda smak från tandborsten. (Det går bra nu...)

Och i natt när jag går upp och kissar krockar jag med toalettdörren så min tå som givetvis har nageltrång slår i dörren varav jag vill ställa mig och böla i ren frustration mitt i natten.

Nej men... jag hade en fantastisk kväll/ natt... typ.

 

 

Jag känner mig otroligt över-gravid för tillfället.
Vid flera tillfällen får jag kommentarer som "är du helt säker på att det bara är en du väntar?" Nog för att man känner sig gravid redan som det är, men en sån kommentar får mig faktiskt att tro att jag är sju gånger större än vad jag är i verkligheten. Vissa människor har verkligen ingen koll på vad man kan vräka ut sig till någon som är känslig på grund av hormoner och smärta i större delarna av kroppen som skapar sömbrist. Nej, de tror man kan vräka ut sig saker hur som helst och att man ska gå där ifrån med ett leende på läpparna.

När jag är på humör inför mina närmaste vänner så skämtar jag givetvis om hur tjock jag är och drar till med säkert värre saker än vad jag har fått höra själv. Ja - som sagt så förstår jag ju att detta kommer försvinna med tiden, och att man tillslut blir rörlig igen. Men det känns inte som att ytligt bekanta kan komma och klämma ur sig vad som helst heller...

Sen får jag givetvis massa snälla kommentarer också och massvis av söta kommentarer från er bloggläsare. Men av någon underlig anledning så är det alla sarkastiska och samvetslösa kommentarerna som sätter sig...

 

 

Vi hamnade på ett kalas nu på eftermiddagen hemma hos min älskade mormor. Det blev alldeles för mycket fika, goda samtal och mycket skratt. En alldeles lagom födelsedag för min numer 89-åriga mormor. Jag hoppas jag är lika frisk och pigg som mormor när jag kommer upp i åldern. Folk tror inte hon är ett år äldre än 80 just för att hon är så pigg och alert. ♥

 

Kevin har precis kommit hem från skolan nu - då vi hämtade upp honom direkt från skolan och åkte direkt till mormor. Stackarn som ville hem direkt, haha efter plugget... haha.

Nu ska jag diska sen blir det pannkakor till middag. Yummie.

 

Nu på morgonen var vi iväg hem till mina päron och hämtade min gamla spjälsäng som stått i deras förråd sedan Hedenhös. Den saknar givetvis madrass, men det är något vi får köpa till när det närmar sig. Vi fick som sagt en "babynest" som vi kan använda oss av den första tiden. Vi måste nämligen åka hela vägen in till IKEA och kungens kurva om vi ska köpa en bra madrass som vi båda vill ha till barnet, så har vi vägarna förbi där så tar vi det då, annars får Andreas smita från BB när vi ligger inne för att köpa en då Huddinge endast ligger ett stenkast bort.

Men grunden kan vi få ihop nu i alla fall, vilket känns toppen.

Igår eftermiddag packade jag om och packade rätt i BB-väskan. Tog alla tips jag hade fått av er tidigare och stuvade om, vilket tillslut blev ganska bra. Nu ligger kameraladdaren i kameraväskan, datorn och mobil, samt laddare ska med och sen så ska givetvis kameran med. Sen är allt klart.

Okej, jag erkänner. En filt och en overall ska med också. SEN är allt klart.

Det blir till att tejpa upp en checklista på ytterdörren så att allt som inte är nedpackat än kommer med.

Kevin och jag sitter för tillfället och äter frukost. Han tycker nog inte att jag är något vidare sällskap, så jag måste helt enkelt återgå till frukosten.

Lider för tillfället av en extrem halsbränna. Det är den största nackdelen med att äta salt och surt godis samtidigt som man är gravid. Känns som jag får stå mitt kast helt enkelt. Ph - balansen i magen är nog inte vad den brukar vara, haha.

 

Kevin ville läsa för mig innan han somnade ikväll. Så han läste på riktigt bra nu. Snart har han flytet. Det vi måste träna lite extra på är "Ch" -ljud, "G" ord som uttalas J "gick" exempelvis och också lite på tempot i vissa ord, som ordet "allvarlig" uttalar han "al-varlig". Men han läste två hela sidor med massa text på strax under tjugo minuter vilket är grymt jobbat om du frågar mig. Och då har dem inte ens börjat med läs och skrivövningar i skolan än, utan lär sig en bokstav i taget från alfabetet i veckan. Kevin har en fördel som kunnat alfabetet sedan han var fyra, men problemet ligger som sagt i att binda ihop bokstäverna fast även där lär han sig med stormsteg nu.

 

Han är så duktig min skrutt!

 

Försöker mig på att gäspa. Flera gånger i rad gäspar jag i hopp om att Kevin ska somna fortare. Utanför väntar nämligen en godispåse på mig med smaskiga saker i. Jag försöker hålla mitt godisätande till en dag i veckan. Men ibland får man fuska... eller ibland och ibland. Varje/varannan vecka sådär kommer det till en extra lördagsdag med godsaker.

 

Egentligen är det dumt att fylla på kroppen med socker och ny energi när jag faktiskt är trött relativt tidigt idag. Men det får bli som det blir helt enkelt. Somnar jag sent så vet jag ju att jag kan somna om igen imorgon efter att ha lämnat Kevin på skolan. Har slutat stressa över min sömn nu. Jag känner att det inte tjänar något till att stressa. Speciellt inte när det inte blir bättre av det. Tvärt om så tror jag mina drömmar och nattliga promenader i halvvaket tillstånd beror på min stress och min oro över sömnbristen.

Men nu... GODIS!

Hon hade varit upptagen sedan halv sex på morgonen med att montera ihop någonting och vägrade till en början berätta vad det var. Men som vanligt, nyfiken som jag är så fick jag tillslut fram vad det var hon hade pysslat med.

Hon har nämligen beställt en barnvagn för att överraska oss med, haha, min fina tokmamma.
Så då har hon spenderat morgonen med att montera ihop den så att den kan komma hit till oss i eftermiddag innan vi ska hämta Kevin på skolan.

Jag har ingen direkt information om vagnen annat än att den är röd och har fyra hjul.
Jag tar kort och visar er så fort jag får tillfälle i eftermiddag, tro mig.

(Och jag som egentligen inte vill ha någon vagn för huvud taget.. jag får helt enkelt tänka om nu.)

Jag hade någon helt sjuk dröm i natt. Den var helt abstrakt så att återberätta den känns näst intill meningslöst. Hur som haver så hamnade jag tillslut i Andreas dotters säng för att min säng blev för "läskig" att sova i. Jag sov i hennes säng under någon timma enbart då jag tvingas ligga med benen ihopvikta och ganksa snabbt framkallade kramp i benen. Efter sovstimmen i hennes säng så återgick jag till min vanliga säng och njöt över att kunna ha benen utvikta igen.

 

Men om någon såg mig byta säng så måste det sett jätteroligt ut. Jag var ju helt groggy och att stå i ett mörkt rum och återfå balansen för att sedan trampa iväg med kudde och täcke till en annan säng måste ha sett jätteroligt ut. Jag minns egentligen inte själva drömscenariot men jag minns att jag tänkte "Okej, jag ska aldrig mer sova i min säng igen!"

Så här sitter jag. Enormt trött med ögonen näst intill i kors och inväntar frukost. Måste säga att jag ser fram emot att lämna Kevin på skolan idag... Zzz...

 

Det känns kanske lite tidigt att börja tänka på förskolor redan nu. Men när Kevin föddes så var det babyboom samma år han föddes vilket resulterade i att jag satt och ansökte om förskoleplats redan när Kevin var någon vecka gammal för att försäkra mig om att jag verkligen skulle kunna komma tillbaka till skolan som planerat och få gå klart de tre resterande åren som jag hade kvar av gymnasiet samtidigt som jag med säkerhet visste att han kom in på en bra förskola.

Redan nu ligger jag och funderar över vilken förskola som skulle passa. Jag älskar förskolan nere vid sjukhuset. Jag älskade Kevins förskola som verkligen bevisat för mig att de anpassar verksamheten efter barnens eller barnets behov. Jag gillar också en förskola som bara ligger ett stenkast här ifrån. Men grejen är den, med tanke på att jag själv jobbar inom en bemanning som rekryterar personal till alla dessa förskolor så vet jag en hel del om förskolorna, om säkerheten och om personalen. Och till saken hör också att många av de i personalen har blivit goda vänner till mig privat på många av de förskolor runt om i kommunen och jag älskar att få komma och jobba på dessa ställen med alla fantastiska barn.

Kruxet är nu alltså att jag måste välja en förskola som jag känner att jag inte behöver arbeta på längre vilket är enormt svårt val, och en förskola som jag känner att vår dotter kommer trivas på bäst.

Från Kevins förskolepärm finns massvis av bilder och bus dem hittat på.
Som den dagen Kevin gick hem från förskolan och på vägen berättade att han hade suttit i en helikopter.
Ni må tro att det är stort för en femåring, att bara få sitta i en så cool uppfinning.

Jag är otroligt intresserad av olika språk och har nog alltid varit. Trots att det är långt från min starka sida att lära mig ett språk flytande (jag räknar inte in engelska bland mina språkkunskaper då det är ett språk man stöter på varje dag). Men som när vi i gymnasiet skulle dra till Barcelona i några dagar på studieresa (läs "fylleresa") så ville jag vara ute i god tid med att lära mig lite nödvändiga fraser. Jag hade nämligen hört att spaniorerna, framför allt de som talade katalanska inte kunde så mycket engelska. För den delen så kan de inte mycket spanska heller utan talar enbart katalanska.

 

Hur som helst, jag övade in ord som

Enkla och nödvändiga ord kan man tycka. Men när man övar in det på en lektion i gymnasiet och övar in det med knackig spanska så inser man inte hur detta låter i verkligheten. Man har ju inte direkt någon spanjor att öva sina språkkunskaper med under lektionstid.

Men vi kom till Barcelona i alla fall. Och dagen efter vi först kommit dit så åt vi på en lokal restaurang, typ kvarterskrog, och mannen som ägde stället kom fram till mig och frågade vad jag hette varav jag på otroligt knackig spanska svarar
"Tjugo. Jag är tjugo!" Han börjar skratta, lika så min gymnasielärare som i grund och botten är från Chile och talar flytande spanska. Sedan den dagen har mitt språkintresse tynat bort lite smått...

 

De språk jag läste i skolan var Italienska och Franska. (Franska försökte jag mig på i fyra år, och italienska under ett år i gymnasiet.)
Sen har jag på egen hand försökt mig på Spanska och Polska. Haha. Hur det gick med den saken ska vi inte ens gå in på.

 

Jag har haft några läsare som kommenterat idag angående att vissa bilder inte går att se. Det är precis samma för mig när jag använder mig av internet explorer, men använder man sig av firefox så fungerar det precis som det ska. Mysko. Jag vet inte alls vad detta beror på dock då jag inte är något datasnille, haha.

 

---

Det blev i alla fall hemmagjorda brunabönor, stekt potatis och falukorv idag till middag. Sen rullade jag bort från köksbordet och direkt ner i ett bad. Det finns nämligen inget bättre än att känna sig lätt som en fjäder i ett badkar fullt av varmt vatten. Enda gången som det känns som att jag inte är gravid och har ont och krämpor i kroppen är när jag badar varmt. Eller nåväl, donnan i magen påminner mig om att jag fortfarande är gravid då hon sprattlar likt en groda varje gång jag försöker koppla av, haha.

Nu är jag otroligt trött. För efter ett varmt bad och varm mat så känns det som John Blund kommit för att däcka mig tidigare än vanligt. Tur att jag är så vuxen att jag trotsar hans ord och tvingar mig själv hålla mig vaken...

 

Fortsätt med era gissningar nu. Det är ju bara några veckor kvar så gissa på ankomstdatum nu.
Vinnaren får en gul traktor i valfri färg. Så kom igen. (Beräknad födsel är alltså den 29:e december)

Nu är snart frukosten uppäten för lillemans del. Han är så fruktansvärt långsam men idag har han i alla fall visat framfötterna med att äta upp frukosten utan massa tjat. Det blir väl kläderna som kommer bli det största problemet idag, för ingenting går problemfritt med en sexåring i huset ska ni veta. Alltid ska det trotsas om något.

Jag vaknade och var pigg som en lärka vid halv sex. Lite väl tidigt för min del då jag somnade framåt halv ett i natt. Jag lyckades komma till ro igen och somna om strax efter sex till klockan sju nu på morgonen då larmet väckte mig till liv igen. Men nu håller tröttheten på att komma smygande tillbaka, så det blir som vanligt en "kort tupplur" på förmiddagen.

Jag har lagt undan mitt bankomatkort på någon strategisk plats nu igen under helgen - det är ett under att jag inte lagt undan det tidigare då jag är extremt snurrig och vimsig av alla hormoner i kroppen. Så det får bli till att söka upp det under dagen och förhoppningsvis få handla lite saker som återstår till BB-väskan. Idag började jag leta under brödrosten där kortet befann sig förra gången, men idag hade jag inte samma tur minsann. Kylskåpet och badrumsskåpet måste jag nog också kika i innan jag ger upp hoppet om att bankomatkortet är borta, haha - men då ska jag ha hunnit kika på alla andra ställen innan jag kollar i kylskåpet, så klart!

// Vimsig mamma 89.

Kvällen spenderade jag först i soffan framför Allt för sverige med Kevin. Klockan nio skickades han i säng med tanke på att han har sovmorgon imorgon till halv nio och därför inte behöver stressa lika mycket till skolan som vanligt. Han somnade nog ganska fort vill jag tro. Själv har jag legat och pinat mig själv med helgens extremt underhållande avsnitt av Gäster med gester på SVT-play.

Låg och verkligen kved över att inte kunna asflabba åt gesterna och orden som kom ut ur deltagarnas munnar. När jag sedan i ren panik inser att jag är så panik-kissnödig och att jag samtidigt gör ett misslyckat försök att pausa programmet på datorn samtidigt inser att jag snurrat in mig i datasladden och mitt försök i att ta mig upp ur sängen ger ett enormt tryck på kissblåsan att paniken blev ett faktum. Som ett barn fick jag hålla mig samtidigt som jag vaknade in i badrummet och tryggt kunde utföra mitt behov.

När jag sedan kissat klart och tittar mig i spegeln så ligger mascaran betydligt längre ner än vad den bör under ögonlocket och än en gång brister jag ut i asgarv då jag minns att Andreas brukar säga att jag liknar bröderna i björnligan så fort mitt smink runnit det minsta.

Ja, det har helt enkelt varit en underhållande kväll, även om jag försökt hålla den underhållande enbart för mig själv då resten av familjen somnade innan nio.

 

Nu börjar den riktiga nedräkningen.
Pratade med Andreas om hur nervös jag faktiskt är inför förlossningen. När man var femton var man så cool och helt odödlig, men livet har på något sätt kommit ikapp mig och jag börjar känna mig rädd över någonting jag inte var rädd för som femtonåring. Helt sjukt egentligen, hur jag kunde vara så cool-lugn vid det tillfället trots att jag inte hade någon aning om vad som skulle hända. Men det var nog allt tack vare min fina barnmorska Bertil som jag hade vid det tillfället. Han förklarade hur bra ålder jag valde att föda i när alla andra förklarade riskerna för mig. Jag valde nog helt enkelt att sätta min tillit i han som hade kunskap i ämnet än de som ville skrämma mig. Så jag var faktiskt inte rädd, då.

Samtidigt hade jag bara mig själv vid det tillfället. Jag hade bara mig själv att tänka på och nu har jag Kevin också. Skulle det ske komplikationer den här gången så blir han lidande. Det är nog mest där min skräck ligger egentligen. Inte alls så mycket i hur själva förlossningen är utan hur det blir efteråt...

Hemska förbannade tankar!

Här kommer i alla fall som utlovat, tjockisbilder från vecka trettiofem också.

 

Idag ska vi åka iväg på världens sötaste treårings kalas. Vi kommer åka nu runt halv tolv och kommer troligtvis komma hem först runt halv sex ikväll, så det blir en heldag inne i huvudstaden helt enkelt. Mysigt.

Jag kommer ta med mig kameran och förhoppningsvis kunna knäppa kort på några energiska barn utan att alla bilder blir helt suddiga, haha.
Barnen har i alla fall klätt upp sig fint nu och är redo att sticka så fort vi sega vuxna är klara.

 

Idag går jag in i vecka 35 också. Galet hur fort tiden faktiskt går, håller ni inte med?! Nu är det "bara" fyrtioen dagar kvar, trots att det känns som en evighet så kommer nog tiden passera förbi ganska snabbt ändå Jag menar, de tio första veckorna gick superfort och lika så de fyra veckorna efter vecka tio då ni fick veta på bloggen att jag var gravid... (tror jag sa det i vecka 13 eller 14.)  Så det kommer garanterat gå jättefort nu också. 

 

Kommer ta kort och framför allt svara på alla era söta kommentarer när jag kommer hem. Tiden har helt enkelt inte funnits över till att hinna med allt sammans. Trots att jag, större delen av dagen är soffliggande så är smärtan för ihållande för att orka ta itu med saker man kanske borde göra...

 

 

 

 

Jag tror jag har kommit fram till det största problemet kring mina sömnproblem. Jag kan helt enkelt inte ligga med duntäcket längre utan får nöja mig med påslakanet och då funkar det ganska bra att sova. En svalare kroppstemperatur gör tydligen mycket för nattsömnen. Nu vet jag varför Kevin gnällde och gnydde hela nätterna när han använde sig av duntäcket för drygt ett halvår sedan, haha. Så nu använder vi båda oss av påslakan när vi sover. 

 

Just nu ligger jag och ungarna och kollar på Samurai Rangers. Eller ja, ungarna tittar i alla fall med spänning och hoppas på att alla monsterrobotar ska dö. Kevin vill vara den blåa rangern och Andreas dotter vill absolut vara den rosa eller gula för dem är faktiskt tjejer. Sötnosar!

 

 

 

 

Julkort. Julkort. Julkort. Fan, jag får ångest bara av att tänka på att det snart är jul och så får man massa mail som påminner en om att man ska vara ute i god tid med framkallning av julkorten. När betyder det att man ska klä upp barnen i julkläder egentligen? I oktober - för att vara ute i riktigt god tid, eller november - eller början av december? För mig känns det mest naturligt att om man ska klä ut och fota barnen göra det i december. Det känns som en acceptabel utklädningsmånad. Å andra sidan så var det en jultomte på ett tomtelotteri under en markknad i centrum redan i oktober.

 

I år känns det meningslöst att ens försöka fotografera Kevin i någon söt tomtedräckt.Han har utvecklat en expertis på att se så fort jag dragit fram kameran och riktar den mot honom. Då åker händerna direkt upp i ansiktet eller så blundar han på varenda bild. Men jag har några söta tomtebilder som jag fått genom åren...

 

 

Vissa tar för givet att barn utan vidare ska kunna säga hejdå till en främling i hallen som är en bekant till familjen. Någon som barnet bara träffat en, eller två gånger som barn. Kan man som förälder förvänta sig sånt av ett barn egentligen?

Kevin har sedan jag och hans pappa bröt upp haft otroligt svårt för avsked. Bara en sådan sak som att säga hejdå till mormor och morfar har tagit flera år att bygga upp. Att krama dem hejdå är något han börjat med först nu det senaste året. Gällande hans pappa så har det tagit upp till ett halvår mellan de gånger han sagt hejdå till de träffats igen. Så jag kan väl förstå varför han har problem med avsked. Som barn varade en vecka i ett helt år så tänk då vad ett halvår är för ett barn.

 

Andreas mamma sken upp en dag i våras tror jag, drygt två år efter att hon och Kevin träffades första gången och hon viskade i mitt öra "Kevin gav mig en kram idag för första gången!". Det är så otroligt skönt att de som känner oss inte tar allt för givet utan låter tiden ha sin gång och framför allt inte tvingar på Kevin att säga hejdå. För jag tror absolut inte att tvång fungerar på barn. I alla fall inte när det gäller deras känslor.

 

Kevin berättar trots detta ofta om vilka han älskar och har berättat det för mig i flera år. Att han älskar mig och Andreas, mormor och morfar och även Andreas mamma jättemycket. Och att han hela tiden tänker på farfar i himlen - Kevins stora förebild. Och plastkusinerna och sina vänner, och givetvis sin pappa och hans syskon hemma hos pappa.

 

Så här liten var Kevin när han första gången behövde säga hejdå till sin pappa

Två tallrikar köttfärs och chiligryta, fyra vitlöksbaguett-bitar med extra vitlökscréme, två glas  julmust, en stor tallrik med ostkaka, grädde och sylt samt en skål med bridgeblandning och gelehallon senare! Om jag mår illa? Please, don't ask!

Ungarna var mer ute än inne även hos mamma och pappa. Nu är dem också helt slut och lyssnar på musik i deras rum. Måste tvinga dem att städa sen... när jag orkar!

För tillfället ligger jag nämligen i någon form av koma. Om det är matkoma för att jag är mätt eller om det är riktig koma för att jag förätit mig och på så sätt förtjänat att hamna i komatillstånd vet jag inte. Jag vet dock att jag är helt oförmögen till att röra mig och om jag nu skulle få för mig att röra mig så kommer jag nog spy och inte sluta spy förrän magsäcken vänt sig ut och in.

Min systerson på tjugotvå och hans brud Louise var över hos mamma och pappa också. Supermysigt att äta middag tillsammans. Vi ses så sällan, även fast vi bör ses oftare. Det är ju inte precis så att vi bor flera år från varandra, utan han bor bara vid skogskyrkogården vilket egentligen är skämmigt nära.

Har precis kommit hem efter flera timmar med barnen i olika lekparker. De hade otroligt roligt i alla fall med sina vänner. Träffade på kärmor och kärfar och kusinerna till ungarna också. Så galet söta. Nu blir det snart nästa kalas hemma hos min mamma klockan två. Och imorgon fyller äldsta kusinen tre så då blir det kalas där också. Mysigt!

Tvingade mig själv att sova till strax efter nio. Men herregud va svårt det är att sova med ett barn som sparkar en i ljumskarna. Eller det känns som hon sparkar mig där i alla fall, men troligtvis sparkar hon mig någon helt annan stans, haha. Idag är hon helt vild i magen i alla fall. De två större ungarna är också helt vilda - men har skött sig själva sedan klockan åtta i morse när de fick för sig att kliva upp. (Netflix is the shit när det kommer till barnvakt på morgonen).

 

Snart är det frukost som står på schemat. Måste bara få vakna till liv innan jag stressar igång med alla vardagsbestyr. Ögonen går praktiskt taget i kors på mig, nyvaken? Jag? Äsch nonsens.

Snart kommer ungarnas kompisar och föräldrar hit också.
Så snart har vi fullt hus.

 

 

 

 Försök att bortse från min extremt håriga mage, haha!

 

Bebisen har roat sig (drivit mig till vansinne) genom att hicka hela kvällen. Drick inte julmust, bara ett hett tips. Ska ni dricka julmust så hiva inte i er två glas inom loppet av några minuter... haha bebisen har fått fyllehicka!

Hon hickar fortfarande by the way och har gjort i snart en timme. Hela datorn hoppar till när den ligger på magen. Haha.

Ungarna har vi slängt i sängen nu. Vi får besök tidigt imorgon och ska hinna äta frukost innan så det blir ingen direkt uppesittarkväll för ungarna. Men det kommer bli massa roligt för dem imorgon istället. Min mamma hade som sagt födelsedag förra helgen och firar den först nu i helgen med en middag. Mysigt. Så vi får äta en tidig middag vid två om allt som vi ska göra imorgon ska hinnas med. Haha.

Just nu ligger jag utslagen i soffan och ska titta på doobidoo (pensionärsvarning). Till middag blev det färdiga köttbullar och pulvermos i brist på tid.. det tog nämligen en hiskligt lång tid att diska, dammsuga, bädda rent och tvätta. Haha. Så tiden över blev middagstiden, vilket var tjugo minuter kvar innan Andreas skulle komma hem med sin dotter.

 

Jag har kört slut på mig själv. Är helt förstörd och har så galet ont i korsryggen. Jag och mamma tog en kort promenad vid tolv-tiden ner till apoteket för att hämta ut lite mer medicin till Kevin och till affären, och jag kom hem först runt halv tre. Phu. Då hade vi fyra mattkassar och en hel rullvagn full med käk att packa in i kyl och frys! Får tacka mina otroligt fina svärföräldrar som körde hem kassarna och mig den korta vägen hem från affären.

Jag bör egentligen diska, laga mat, dammsuga och städa undan här hemma samt sätta på en tvätt, men just nu känns min kropp helt lelös. Såg i ett skyltfönster inne på ett köpcenter idag att magen sjunkit ner en himla massa också - bara under dagen. Den är inte alls lika högt upp som den varit innan. Spännande. Men det är nog troligtvis därför som jag känner av konstiga känningar i kroppen för tillfället. Alla omställningar är inte bra omställningar.

Aj...

 

En bild från nyss...

 

Den här årstiden mellan höst och vinter - "dötiden" som jag kallar den. När det inte finns några färggranna blad på träden och väderleken skiftar mellan regn och gråa tunga moln. Det är nog den allra värsta tiden på året just nu. I väntan på att snön ska komma och lysa upp världen på nytt.

Jag längtar egentligen inte till vintern. I själva verket så avskyr jag allt med kyla och snö, slask och massa kläder. Men man får göra något bra av det hela helt enkelt. En sak jag brukar göra är att fylla lägenheten med levande ljus, dricka varm choklad, och spela hög och härligt peppande musik, och laga god mat så dofterna sprider sig i lägenheten!

Det är i alla fall något som får min höst-depp-period att passera ganska snabbt.

 

Somnade faktiskt runt elva igår, förvånandsvärt nog. Men vaknade tjugofem gånger under natten, dock ingen gång av att jag var kissnödig...Hade massa stressdrömmar istället. För på något sätt hade jag tagit mig från en fest till en annan och lämnat systemkameran och mobilen på den fest där jag inte befann mig och var tvungen att ta mig tillbaka innan någon snodde dem. Så jag vaknade ganska svettig imorse efter den drömmen. Materialist? Jag?

 

 

 

Fick en väldigt underhållande auramigrän idag, undertiden som jag låg i badet. Såg som eldflugor vart jag än tittade. Ganska coolt hur något som inte finns kan spela så stort spratt med en. Vanligtvis brukar jag se härliga vattenfall för ögonen, men det här var mer underhållande med flugorna måste jag säga.

Nu ikväll efter badet har jag packat iordning Kevins skolväska, och gymnastikpåse och ställt dem strategiskt framför dörren så att vi inte kan glömma dem imorgon. Ryggsäcken är ingen risk att vi glömmer men gymnastikpåsen, herregud - jag vet inte hur många gånger som jag halvvägs till skolan fått be Kevin vänta för att jag måste springa tillbaka hem och hämta den där förbannade stadiumpåsen!

 

Sen har jag fixat en matlista så vi kan fylla på kylskåpet, har kollat på en film (kan inte minnas sist jag såg en hel film) med Susan Surandon och Natalie Portman från -99. Sen har jag givetvis gjort klassikern, drukit en halvliter vatten under tio minuter. Finns det något jag är beroende av så är det vatten på kvällarna och toalettbesök på nätterna. Dumma beroende!

 

Nu är det dock dags att slänga in handduken för idag.
Att det blir tidigt i säng är det ingen tvekan om.

 

Jag har en fobi och det är att tacka nej till saker och ting. Ringer dem från exempelvis Model-Lab och frågar om jag vill komma in på en gratis sminkning och plåtning så har jag inte mage att säga nej - om det nu inte råkar vara så att jag faktiskt har en ärlig anledning till att just tacka nej. Av alla gånger jag tackat ja - har jag aldrig dykt upp. Mest för att jag avskyr likheten mellan alla bilder Model-lab och alla liknande "modell"- grejer tar.

 

Modell för en dag, my ass.
Kopia för en dag låter mycket bättre då 99% av alla som ställt upp på deras bilder har lika dana porträtt och modellbilder.

 

Jag har därför kommit upp med en awesome plan. Jag är ju faktiskt höggravid. Eller nåväl, gravid i alla fall. Så nu när dem ringt de senaste gångerna så har jag som artigast tackat för erbjudandet men lika artigt förklarat att jag är höggravid och därför inte vågar mig på att planera in ett sådant möte. För första gången någonsin hör jag hur tjejerna istället för att bli sura över ett nej, börjar sprudla i telefonen och lyckoönskar mig. Så mina funderingar ligger i att jag ska fortsätta vara gravid varje gång dem ringer...Funkar det tror ni?

Det blev en hel eftermiddag hemma hos pappa idag. Kevin hittade ett par kompisar som precis hade kommit hem från skolan när vi kom dit så han spenderade hela eftermiddagen ute på gården med att flyga en radiostyrd helikopter och busade med några killar och tjejer.

Mormor är hemma från och med imorgon och om vi skulle behöva åka in på BB så tar hon gladerligen mot Kevin. Eller om det krävs av henne så kommer hon hit mitt i natten om han skulle sova och sover över här, vilket känns betryggande för mig. Min mamma är bäst helt enkelt. Det blir en sak mindre att tänka på för min del. ♥

 

Jag känner mig fortfarande helt förstörd efter natten. Fem timmars sömn är verkligen inte att rekommendera. Trots det så kan min kropp inte lagra mer sömn verkar det som. I hate it.

 

 

Jag somnade om först vid tio snåret och ställde larmet på halv ett och sov lika ytligt nu som inatt... Ikväll, om jag inte somnar i tid så är stekpannan rakt i huvudet det enda alternativet för jag klarar inte av att vara så här trött på morgonen eller på eftermiddagen. Det känns som allt blir lidande i brist på energi.

Som här omdagen hade Kevin av misstag ner en blomma på golvet. Eller "blomma" och "blomma" det är mer en risbuske omsluten av alldeles för mycket jord som aldrig blir vattnad. Så jorden åkte ur och risbusken sitter fortfarande kvar i krukan som om att inget har hänt. Jorden ligger i alla fall fortfarande kvar på golvet i hans rum. Jag-orkar-inte-ta-fram-dammsugaren.

Lika så disken som har blivit ett riktigt Carina BERG. Och bara tanken på att behöva ställa sig och ta allt för hand gör mig desto mer energilös. Nu tänkte jag ta och hämta krabban på skolan och promenera vidare till mormor och morfar med honom. Vi får se om han gillar tanken på att behöva gå eller om jag måste muta och tvinga honom för att få sällskap dit.

Wish me luck.

För Kevin vill aldrig gå dit men när han och morfar börjar busa så vill han aldrig gå hem i sin tur...!

 

I natt har jag inte sovit någonting knappt utan har tvingat mig blunda och sova så ytligt att jag hört Kevins minsta rörelse hela natten.. Somnade nog in ordentligt första gången vid fem imorse. Efter att ha kissat för femhundratolftegången. Nackdelen då var att mardrömmarna kom till och jag drömde att Kevin föll ned för ett stup och dog när vi var ute och bergsklättrade.

Så hädan efter håller vi oss borta från berg och stup helt enkelt...

 

Jag tror inte ens att jag behöver påpeka för er att mitt nöje denna förmiddag blir att sova ikapp de år jag har missat i sömnväg. För stunden känner jag mig helt död men står trots allt upp och lagar gröt till frukost idag igen.

 

 

Jag har en fobi för hästar.
Just enbart hästar faktiskt... och spindlar då. Djuren är så enormt stora och jag vet inte om det hänt mig något som barn eller om jag bara drömt hemska saker om hästar att fobin har tillkommit av den anlendningen.

Jonas Wahlström från skansen,

kom fram på en djurvisning (insektsvisning, med ormar och reptiler) på utsikten meetings en gång och satte en spindel i handen på mig. Ni vet dessa håriga och stora spindlar med en kropp lika stor som månen. Varav jag förklarade att jag var spindelrädd och han log ett leende mot mig typ som "är du dum i huvudet eller?" och svarade "Men det ser du ju att du inte är!". Sedan den gången så håller jag mig minst fem meter från Jonas Wahlström när jag är på skansen och på andra aktiviteter där han närvarar. Det är nog Jonas jag utvecklat den största fobin mot just nu, haha.

och kan äta fiskbullar i dillsås direkt ur burken, kalla. Som barn åt jag alltid fiskbullar i dillsås till frukost, och en dag hade min pappa kommit hem med fiskbullar i pizzasås - och dem blev mina nya favoriter. Idag finns dem dock inte kvar, någonstans! Idag får jag helt enkelt nöja mig med dillsåsen.

 

Och blir automatiskt klassad som tuppen i hönsgården, typ! Två plast och två biologiska, då Kevins pappa har en dotter som idag är runt tre om jag inte missminner mig.

Han är en riktig Tv-spels och datanörd.
Intresset just nu ligger i minecraft och i skylanders. Han älskar att lära sig allt nytt han kan om spelen och anstränger sig på datorn med att kolla upp tips och råd på youtube. Tack vare det så har han blivit en hejare på japanska, kinesiska, franska, spanska och ryska. För ni ska inte tro att några av filmerna han ser på är på svenska. Men han tycks inte klaga utan fattar allt han behöver veta ändå.

 

fick dem anpassa mycket efter hans behov på förskolan. Han hade nämligen som intresse att lära sig en hel del om bilmärken och kunde genom att enbart titta på bilen säga vilket märke det var på den. Mer än vad jag kunde som jämt svarade "en blå bil" eller "en stor bil" varje gång Kevin frågade vad det var för bil. Så en dag när jag kom och skulle hämta Kevin var hela förskolans avdelning täckt av bilder på bilar och bilmärken.

När Kevin var tre fick han ett 3D puzzel,

med motiv från cars och blixten mc.Queen. Bitarna var små och puzzlet hade drygt 76 bitar om jag inte missminner mig. Och samma dag som han fick det så kunde han lägga hela puzzlet själv. Och i butiken hade dem gett mig rådet att köpa ett puzzel med tjugo bitar efter att ha kollat kunskapen genom med hjälp av en åldersmätare på papper. Är ganska glad över att jag trotsade deras råd och köpte det jag kände var lämpligast. Idag lägger han utan problem puzzel på tvåhundrabitar.

 

Igår suckade jag över min brist på gravidbyxor och direkt efter publicerat inlägg så kilade Andreas bästakompis tjej förbi med ett par som var för små för henne för tillfället. I början av min graviditet fick jag nämligen låna en hel låda gravidkläder av henne... till den dagen då hon insåg att hon var gravid och behövde ha tillbaka dem, haha. Men nu är jag i alla fall ett par byxor rikare och dem bor jag i ska jag tala om - då detta paret nästan är de enda paret jag har i min ägo som är anpassat efter novembervädret.

 

Så tack Maria ♥

 

En annan rolig sak jag upptäckte igår var att jag fortfarande får i min navelpiercing i naveln. Orginalhålet gjorde jag när jag var tolv eller tretton på en tatueringsstudio i stan, givetvis sa jag att jag var femton och tog med mig min pappa som kunde intyga detta. Kan dock omöjligt tro att dem gick på den historien då jag idag ser ut att vara femton enligt många! Men den ska hur som helst åka i direkt när jag kommer hem från BB minsann. Trodde hålet hade växt igen för länge sedan, men icke sa nicke. När jag väntade Kevin tog jag ut piercingen och var utan den i drygt tre år innan jag fick ett infall i min lägenhet och beslutade mig för att göra hål i naveln igen - på egen hand. Så där satt jag och skrek som en skållad råtta samtidigt som nålen gick igenom det gamla hålet och piercingsmycket kunde återfå sin normala plats istället för i översta kökslådan. Men denna gång slipper jag förhoppningsvis den smärtan, haha.

Just nu är Kevin slängd i säng för att sova, varav han utbrister:
"Mamma, jag har ingenting att göra nu när jag ska sova!"
"Men det är väl det som är själva grejen med att du ska sova, Kevin?"
"Ja? Jaha? Och?"

Sitter och zappar på TV:n och verkar uppenbarligen fastna för programmen som jag trycker igång. För bara några minuter in i programmet utan att veta vad det egentligen handlar om så brister jag antingen ut i skratt eller börjar böla, helt utan anledning. Programmet behöver inte ens vara roligt eller sorgligt för att jag ska utföra detta och så fort jag tenderar till att börja asgarva eller gråta så byter jag kanal, haha. Helt normalt, speciellt när jag grät till Americas funniest home videos, och började skratta åt Top Model.

 

Kevin fick vara kvar på skolan till klockan tre idag. Avskyr att behöva vara utan honom så länge men han ville verkligen vara kvar idag så då var det bara att bita ihop och försöka sysselsätta sig med annat. Så jag har passat på att posta alla brev till försäkringskassan, så nu har jag inga brev kvar alls att posta längre, win. Pappret om föräldrapenning som jag gav till jobbet igår kom nämligen ner i brevlådan idag också och var redo på att få min underskrift och skickas tillbaka till försäkringskassan igen, woho. Plus att jag hade en sjukhusenkät om Kevins senaste sjukhusbesök att fylla i. Frågor om hur bra man blev bemött på sjukhuset och hur väl läkaren talade och hur mycket vi som föräldrar förstod hans sjukdomsdiagnos...

Somnade direkt när jag kom innanför dörren från skolan imorse och sov till min mamma ringde och väckte mig nu halv tolv med frågan om vad Kevin önskade sig i julklapp. Med grus i ögonen och med en sprucken morgonröst och en kissblåsa som höll på att sprängas så fick jag komma på någonting snabbt, och jag tror nu att han kommer bli jättelycklig. Det var tur att jag hann iväg på toaletten och hann "öva min röst" för bara några minuter senare ringde dem från försäkringskassan.

Phu.

Tanken var att jag skulle ringt dem lite senare idag, men nu ringde dem mig istället. Skönt att ha alla frågor ur världen och min sjukanmälan är inne på handläggning vilket känns jättebra. Hon som ringde ställde lite frågor om jobbet och undrade om jag ville överklaga mot deras beslut om att neka mig en av dagarna den 11:e september som min sjukskrivning gäller från då min anmälan först hade registrerats den tolfte. Jag skrattade och sa att den elfte september alla redan är en otursdag, så det var inte nödvändigt med en omprövning och en överklagan - då det troligtvis skulle ha försenat försäkringskassans beslut om ersättning.

Det är alltså mycket med sjukskrivningar. Man ska inte tro att man bara kan få en sjukskrivning genom att skicka in alla papper som man ska. Allt måste tydligen vara till punkt och pricka rätt också.

 

Det är ingen tvekan om att man gör allt för sitt / sina barn. Allt man kan i alla fall. Som Kevin, han är så enormt morgontrött och kräver näst intill (dock utan att ställa krav eller att be mig) att man ska bära honom ut till vardagsrummet för att placera honom i soffan framför TV:n. Där tar det inte många minuter innan han piggnar på sig och vaknar till liv med hjälp av barnkanalen på TV:n. Men det är just bär-biten som är den jobbiga. Nu är jag rellativt stark i mina armar så jag låter den största tyngden ligga på dem genom att bära Kevin med ett avstånd från magen. Men tjugokilo på armarna är en hel del vikt.

Och jag vet - jag vet precis vad ni ska säga just nu.
"BÄR INTE BARNET, låt honom gå själv".

- Ja, hade jag haft tiden över till att låta honom "vakna till liv" i sin egen säng medan jag förberedde frukost varje morgon så hade jag lätt som en plätt låtit honom dra sig till halv åtta. Men saken är den att vi nästan går mot skolan den tiden och därför inte har tid.

Står för tillfället och kokar havregrynsgröt till frukost. Tanken var att Kevin troligtvis är "dödshungrig" efter beslutet om att avstå från middagen igår att gröt skulle komma bra till hands. Finner då denna bild från helgen och hade hoppats på att vi haft yoghurt, ananas och juice hemma istället - omnomnom.

 

 

Har fått såna otroligt hemska svettningar om kvällarna förhoppningsvis nu i samband med graviditeten bara. Känns som kroppen upptar fem grader extra och svetten bara dryper om mig. Ni vet som när man har feber och svettas av den anledningen, som när man fortsättningsvis reser sig upp ur sängen så ligger kroppskonturerna kvar i en svättmassa på lakanet? Hur som helst - svettmassan är jag. Städade idag och dammsög ett rum, paus i en kvart, fortsatte med ett rum, paus i en kvart för att jag blev så blöt. Helt sjukt!

 

Duschade kallt ikväll - (så på köpet av det lär jag få stå ut med en hiskligt jobbig förkylning som kommer hålla i sig till beräknad förlossning) men detta enbart för att stoppa svettningarna och få ned kroppstemperaturen. Funkade det? Nix! Ligger i BH och trosor och toksvettas. Letar kalla punkter på kuddar och på täcket men kan inte förstå hur jag ska sluta svettas. Klimakteriekossa AB.

Hade gärna bjudit på en bild från nu om det inte vore så att jag var halvt näck.

Kevin har varit helt omöjlig att ha att göra med idag. Till middag åt han en myrportion varav jag gav honom varning om att han skulle få gå hungrig resten av kvällen om han inte åt mer, vilket han valde att avstå från. Så mellan fem och sju gick det bra att ha skippat middagen (som förövrigt är hans favoritmiddag, spagetti och köttfärssås). Men strax efter sju måste hungerskänslorna ha tagit vid igen och han kände hur magen kurrade och hur ont det faktiskt gjorde att neka mat. Jag - som är värsta mesmamman och absolut inte lever efter citatet "hellre äter jag själv än att se mina barn svälta", sa åt honom att äta ett äpple för att minska hungerskänslorna, OM han lovade att inte skippa middagen något mer. Han lovade givetvis detta. Och direkt efter äpplet skulle han hoppa i säng. Behöver jag ens påpeka att han somnade på två röda. Skönt... för jag hade något som väntade på mig.

(Det är nämligen det jobbigaste med att läsa bloggar, man blir så himla paniksugen på allt gott man ser. Ni kan inte tro att jag kan se någon bild på snask eller god mat utan att vilja stoppa det i munnen - så jag skickade iväg mannen till affären, så därför bjuder både jag och Carro på lite smaskigheter där finnarna ingår! (läs hennes inägg så fattar ni))

 

Hemma igen efter besöket hos barnmorskan.
Fick en positiv överraskning då jag hemma hos päronen vägt mig förra veckan och vågen visade 70-jefla kilon. Men i själva verket är jag "bara" uppe i 66,6 - vilket känns betydligt mycket bättre för psyket. Haha. Det är ju hela fyra kilo kvar innan jag nått det värsta. Och tro mig, jag kommer troligtvis väga mer än sjuttio kilo innan donnan beslutat sig för att kika ut- det är jag säker på.

Allt såg bra ut i alla fall. Hon ligger åt rätt håll, huvud ner och rumpan upp... ungefär. Och järnvärdet ligger på 120 tillskillnad mot 117 förra gången. Vågade dock inte säga att jag inte tagit en enda järntablett på jag vet inte hur länge, men länge i alla fall. Så länge hon inte klagade på mig så ansåg jag att det fick vara osagt. Sockret låg på 7,6 tror jag, vilket förvånade mig markant då jag bara ätit knäckebröd med smör till frukost och drukit ett litet glas juice. Visserligen ljust knäckebröd och säkert dundersockrad apelsinjuice - men kom igen.
Fick sjukskrivning resten av graviditeten också. Läkaren var supertrevlig, vilket är första gången jag fått ett sånt bemötande av läkarna på MVC. Vi kunde skratta och skoja åt allt möjligt - hennes råd var dock att söka upp en till sjukgymnast och fråga om vidare råd om jag ville kunna gå resten av graviditeten. Mitt mål är ju att utföra ett triathlon dagen efter donnan är född... typ. Kanske inte.

 

Och avslutningsvis. Alla papper är inlämnade till jobbet nu så det känns helt underbart. Ett ska retuneras hem till mig och sedan vidare till försäkringskassan bara. Och sjukintyget ska också vidare dit. Feels lovely. Sen är allt klart för anländning av bebis.

 

 

 

Känner mig som vanligt helt förstörd.
Jag somnade strax efter tolv trots att jag inte sovit under dagen, dagen innan och trots att jag hade sömnproblem igår natt... Förstår verkligen inte varför jag inte kan komma till ro. Det börjar bli smått frustrerande nu. Får ta upp problemet med min barnmorska och se om hon kan komma fram till en lösning på mitt problem idag. Ska som sagt vara hos läkaren först vid tio idag och barnmorskan halv elva. Läkartiden brukar bara ta några minuter så det blir nog en kort väntetid mellan besöken.  

 

Bebis har en hisklig hicka i magen för tillfället. Ibland är det så ytlig hicka att hela jag hoppar till då hickan sträcker sig över till ryggen nu när jag ligger i soffan. Haha.

 

 

 

Ibland känner jag mig som ett vandrande akvarium. Det är helt sjukt men det känns som man har en fisk i magen och titt som tätt låter det "kluck, kluck" innanför magen när bebisen rör sig där inne. Det är ganska magiskt att höra faktiskt - och det känns tryggt att veta att hon har mycket fostervatten att bada runt i.

 

Lite bilder från vecka 34 nu då...!

 

Imorgon ska jag till mödravårdscentralen och på läkartiden. Så det blir full fart hela dagen då jag knappt hinner mer än att lämna Kevin på skolan innan jag ska vidare till sjukhuset. Måste pina förbi jobbet i samma veva då för att lämna in mitt fortsatta sjukintyg som jag förhoppningsvis blir tilldelad av läkaren imorgon, försöka få tag på en Eva som jag aldrig har hört talas om som tydligen har hand om personalfrågor och så har jag som plan att packa BB-väskan. I alla fall börja på packningen...

 

Idag fick jag läkarsamtalet från Kevins läkare. Helt fantastiskt att hon tar sig tid och ringer oss för att höra hur det går. Hon ska ringa mig igen i mitten av december för att följa upp så att allt verkligen fungerar som det ska. Jag är supernöjd med att låta Kevin gå hos henne med hans problem. Skönt att hitta en läkare som försöker hitta en enkel och fungerande väg för barnet istället för att enbart hittar en väg som är enkel. Jag menar, det är Kevin som behöver stå ut med detta i några år framöver, och som det är just nu så kan både han och vi stå ut med tillståndet som det ser ut just nu.

Tandläkarbesöket hade gått jättebra på skolan och Kevin visade stolt upp en ny tandborste och ett informationsblad till oss föräldrar som tandläkaren delat ut.

 

 

Att låna någon annans bebis och vara barnvakt är typ samma sak som att låna någon annas hundvalp och vara hundvakt. Det bästa som finns är att man kan lämna tillbaka dem när det blir för jobbigt eller efter att dagen är slut...

Jag älskar djur och barn, really i do. Men kanske inte djur som man måste passa upp tjugofyrasju så länge inte ägaren är med här hemma och kan avlösa en. Vi fick hit Tezzie halv sex imorse då hennes Husse skulle till jobbet. Jag sov inne i Kevins rum för tillfället så jag stördes tack och lov inte under natten av att hon kom, då jag  redan sover dåligt som det är. Men sen på morgonen så var jag tvungen att gå in i sovrummet och garderoben för att hämta kläder att ha på mig och då blev plötsligt hunden mitt ansvar för att jag väckt henne. Så med hunden på mitt ansvar så gick hon och sket i hallen när vi satt och åt frukost och detta såg jag först efter att jag trampat i skiten och satt på mig skon av bara farten för att gå till skolan med Kevin. Epic fail.

 

Konversation mellan mig och Andreas.
"Hon bajsade inne någonstans. Jag trampade i det och fick skiten i skon".
"Jaha men jag torkade upp det?"
"Uppenbarligen inte allt... eftersom hälften hamnade under min fot".
"Men hon var duktig i alla fall - hon bajsade precis vid dörren"
"Mmmpf... jag måste gå och sätta mig och bajsa vid dörren nu!"

Så himla härligt med hundar, andras bebisar och små kattungar.
Jag måste dock tillägga att jag föredrar bebisar framför djur då dem i alla fall är rumsrena från början med hjälp av blöjor. Okej, dem spyr a lot men hellre spya än att trampa i bajs.
Eller?

 

 

Jag somnade alldeles för sent i natt som vanligt. Klockan tolv stod klockan på sista gången jag kollade. När jag insåg vad klockan var så vände jag bort klockan in mot väggen för att sluta stressa upp mig. Det hjälpte dock inte så mycket... så jag var säkert vaken till halv två och vred och vände mig.

Så direkt efter att jag har lämnat Kevin vid skolan så ska jag som  vanligt hem och vila. Jag får verkligen ångest över att behöva vila på dagen då dagen är den enda tiden jag har på att göra i ordning allt som ska göras iordning. Som att ringa samtal, fixa med papper och fixa allt innan Kevin kommer hem från skolan vid tolv. 

 

Idag kommer det en tandläkare till Kevin skola som ska berätta hur man bäst håller efter sin munhygien. Så det är bäst att vi borstar tänderna lite extra noga idag innan Kevin drar dit, haha.

 

Nu ska jag tvinga i Kevin lite mer frukost och sedan promenera bort till skolan.

 

 

Hur jag känner mig:
Som jag sa tidigare idag till min arbetskamrat så ångrar jag redan mitt beslut om tio ungar innan jag är klar med barnafödandet. Jag tar nog tillbaka allt som har med fler barn än tre att göra. Så max ett barn till i framtiden. Mest för att jag inte vill att den här ska växa upp utan något syskon som är jämngammal. Halsbrännan, och sömnbristen tar över mitt liv just nu tillsammans med en förminskad kissblåsa för tillfället. Foglossningen som man trodde hade nått sin smärtgräns har gång efter gång bevisat hur fel jag haft och gett mig käftsmäll på käftsmäll. Eller mer en hård spark mellan benen sammanfattar nog smärtan bättre. Förvärkarna har också börjat sätta in vilket inte alltid är så bekvämt som man kan tänkas tro. Med Kevin hade jag inte några av de ovanstående problemen, alls. Min vikt ligger för övrigt på ganska precis 70 kilo också, vilket är det mesta jag vägt i hela mitt liv. Feels good? Don't think so.

Bebis:

Det märks att det är ont om plats i magen nu. Fötterna och knäna är näst intill det enda som rör sig fritt i magen och det känns tyngre att andas. Ännu en vecka går vi in i och det närmar sig äntligen sitt slutmål. Hickningar är det enda damen verkar roa sig med i magen om man bortser från att sparka mig när jag är ute på promenad så jag nästan kissar på mig. Hon är fortfarande en envis brud som gärna stoppar upp benen under revbenen på mig och som vägrar ta bort dem så länge hon inte får besluta sig för det själv eller om inte pappa kommer till undsättning med sin basröst och skrämmer livet ur henne så hon kryper tillbaka in i sin tygga livmoder! Det sägs att de sover 95% av tiden i magen just nu men detta kan jag absolut inte tänka mig stämmer. Hon är nog en av de barn som enbart sover bort 5% av det vakna dygnet. Hon är alltid vaken när jag sover vilket börjar bli smått frustrerande just nu...

Ikväll hamnade jag och Kevin framför Allt för Sverige. Det enda som är tråkigt med programmet är att dem enbart visar allt det vackra av Sverige. Västkusten, Småland, Norrland, Stockholm och Göteborg. Man blir ju rädd att de släktforskande amerikanerna kommer hit i tron om att dem tror att Sverige är lite av ett paradis. Och det kan vi ju alla intyga att fallet inte riktigt är så, även fast vi har en enorm tur som får bo i detta land.

 

Men vi har alltså precis förflyttat oss från sovrummet till Kevins rum för att sova och för en gångs skull är jag helt slut. Förhoppningen ligger i att jag snart ska kunna släcka mina gröna ögon och komma till ro.

Snart så...!

Jag och Kevin stack hemifrån strax innan ett idag för att mysa en stund hemma hos mamma och pappa. Jag kände att det var på tiden att gå ut och röra på oss efter en ganska lång och tråkig helg hemma. Så det tog några timmar att ta sig fram och tillbaka, samt äta lunch där. Men det var det lätt värt. Kevin mådde mycket bättre idag än vad han gjorde igår. Inte för att han kräktes mer än den enda gången under natten igår, men hans mage var lite ur balans hela gårdagen.

Mamma stod och bakade så hela huset luktade kardemumma och jäst!

Snacka om att ha problem med att sova om nätterna.

Andreas ringde mig klockan två inatt för att han behövde sällskap hem. Och en timma tidigare hade jag somnat och kommit till ro, trots flera försök i flera timmar innan. Men jag satte mig ute i vardagsrummet och hade honom i telefonen i en halvtimme, till framåt halv tre då jag gick ner till porten och höll upp den åt honom i kylan (snäll som man är).

 

Han tog in allt som skulle in i lägenheten och parkerade bilen och jag somnade om igen framåt halv fyra.
Gissa när jag vaknade?
NYSS.

Helt sinnessjukt. Jag har verkligen rubbningar gällande min sömn. Kevin fick jag tack och lov upp till halv nio placerade honom med en skål yoghurt framför tv:n - allt för att förenkla det för honom ikväll då han ska upp till skolan igen imorgon. Jag älskar tanken på att han har sovmorgon till halv nio på måndagar. Det förenklar det smått för mig med en grinig trött son. Men förhoppningsvis klarar vi oss utan grinigheten och tröttheten.

Men inatt blir det till att släcka lampan klockan tio senast.
Påminn mig om det!

 

Kevin har verkligen beslutat sig för att vara uppe så länge han vill och behagar på "sin" enda uppesittardag. Så därför trotsar han sina ögon som går i kors och trotsar det faktum att klockan slagit elva. Jag ger honom dock fem minuter till, sen är jag ganska bombsäker på att han sover som en gris.

Andreas jobbar som sagt i natt i Tyresö. Stackarn, hans ögon går också bokstavligt talat i kors efter att ha jobbat natt nu i flera nätter i rad och helt plötsligt bryts mönstret av att behöva jobba på dagen - han började nämligen jobba vid klockan fyra i eftermiddags och förväntas jobba till två om det vill sig så illa. Han kom ju intrampandes vid halv åtta imorse efter att ha jobbat natt, så jag förstår att han är ko-ko för tillfället. Jag sa åt honom att köra sakta hem med vindrutan neddragen och musiken på högsta volym. Sömnbrist är verkligen inget man ska leka med!

 

Själv har jag legat och kollat på film hela eftermiddagen. Det började med "Have you heard about the Morgans?" och avslutades med filmen "Wanderlust". Skrattade högt och ljudligt åt båda filmerna, så de får goda betyg från mig! Sen avslutades kvällen med att gråta lite till Så mycket bättre. I alla fall när Magnus Uggla ställde upp med sin tolkning av "I heard of a girl" - alla hans låtar blir så magiska och så tydliga och får fram bilder. Och det är nog som Uggla säger - låten utmärker sig mer på Svenska! Låtar med engelsk sångtext är mer av en vardag these days.

Nu ska jag göra mig redo att hoppa i säng.
PS. Kevin sover som en gris... men jag ska inte säga I told you so...! DS.
Imorgon ska vi dra till Texas jag och Kevin...
Vad det betyder får ni veta först imorgon.

 

Kevins Gudmor Louise - klicka här för att komma till bloggen

21 december.

Michaela (Laura)

26:e december.

 

Camilla - klicka här för att komma till bloggen
27:e december.

 

Memmiis - klicka här för att komma till bloggen
23:e december

 

Angelica - klicka här för att komma till bloggen

24:e december

 

Therese - klicka här för att komma till bloggen

19:e december

 

Sara - klicka här för att komma till bloggen

24:e december

 

Fanny - klicka här för att komma till bloggen

26:e december

 

Jag har fått ett mail från Baluba Television angående om att sitta som publik till en ny storsatsning på TV4. Detta vore givetvis jätteroligt men jag avskyr bara tanken på att jag är gravid. Tänk er själva om kameran sveper över publikhavet och en valross filmas. Ni ska veta att jag redan gått upp femton kilo och om ryktet stämmer så lägger kameran på tio kilo extra, vilket jag aldrig skulle vilja ha som ett TV-minne. Och OM vi nu skulle få för oss att åka så skulle denna inspelning ske först i början av december och det innebär att jag säkert lagt på mig fem kilo till innan dess. Så då är vi uppe i trettio kilo. En tjej på en och femtio centimeter samt en övervikt på trettio kilo är allt annat än charmigt.

Så nej.
Jag kommer inte gå på inspelningen!
Tusen tack för att ni hjälpte mig att komma fram till ett förnuftigt beslut.
Jag uppskattar det - verkligen.

 

Det tidigare inlägget skrev jag ihop igår kväll för att meningen var att jag skulle ta sovmorgon. Och visst - sovmorgon blev det minsann, men en speciellt skön natt blev det inte.

Först när jag hade släkt ögonen så började det dåna och ha sig i trapphuset. Det var vår "kära" granne som kom hem klockan ett i natt med en färdstjänstbuss och de använde sig av trappklättraren. En maskin som klättrar på trapporna inte helt ljudlöst om man säger så. *Dsssss, BOM, Dsssss, BOM* något i den stilen låter den när den klättrar ett trappsteg i taget - tre våningar upp. Sen ska den jäveln ner på samma sätt också utan grannen sittandes i maskinen.

Det tog närmare en halvtimma för färdtjänstmannen att ta sig här ifrån och sluta låta - det tog mig en jävla massa tejp för att binda fast mig i sängen och inte gå ut och skälla på idioten... Nog för att han bara sköter sitt jobb, men kom igen!

När jag sedan fick komma till ro så kände jag mig jättekonstig i magen men jag tänkte att jag troligtvis led av sömnbrist och tänkte inte så mycket mer på det. Klockan kvart över tre så hör jag hur Kevin vaknar i hans säng och gnyr. Då inser jag att något är fel och reser mig upp (i gravidtakt - otroligt långsamt) och tar mig bort till honom och ser ganska snabbt att han måste spy - typ nu!

Så jag bär honom i panik in i badrummet och hinner inte mer än att lyfta locket innan han kräks, stackarn. Och jag som tvingas ta hand om det då lite kom utanför toan är inte långt efter med att själv spy. Förhoppningsvis var det i sympati- och gravidsyfte för min del men mitt magproblem blev bättre efteråt. Men Kevin har klagat nu på morgonen att han fortfarande mår illa så något skit är det...

Så - god morgon. Jag vaknade för en halvtimma sedan och har tvingat i Kevin ett glas vispad cola.
Han klagar inte precis på mitt frukostval, haha.

Andreas kikade in på min blogg igår och påpekade att jag bara hade lagt upp gamla bilder på mig själv.
"Är det för att du är så över-gravid just nu eller?"
"Eh, ja! Jag träffade Kevins gamla dagisfröken idag som inte ens kände igen mig för att jag var så rund i ansiktet, jag kan ju inte publicera bilder på mig där jag ser ut som en kossa heller:"
"Nej, för det är mycket bättre att gå ut med gamla bilder, så folk får ångest över hur smal du är när nu när du är gravid i vecka trettiotre?"
"Japp!"

Så, exakt så här ser jag ut nu - typ! Vad ska jag säga? Bra gener helt enkelt, haha.

Haha fick ett brev från jobbet idag med en "otroligt" glad nyhet. Jag har fått löneförhöjning. Hela fyra kronor i timmen, vilket kommer komma retroaktivt från i april. Så det lutar åt att jag får närmare tvåhundrakronor extra den här månaden, woho. (För er som inte fattar det så är jag ironisk!) Det känns mer eller mindre som jag kan vara utan löneförhöjningen. Mest för att jag inte arbetat sedan i augusti  och inte kommer jobba aktivt igen förrän möjligtvis nästa höst då nästa löneprövning sätts, så att jag kommer inte tjäna ett dugg på denna löneförhöjning. Men det var lite roligt i alla fall.

 

Kevin och jag har mysfredag, en jättetidig mysfredag. Mest för att både han och jag är enormt trötta så det fick bli en tidig film-eftermiddag istället för filmkväll. Så just nu går Avengers på TV:n (tror det heter Avengers i alla fall). Så Kevin är nöjd. Popcornen är framme och godiset har vi bara pillat lite i. Varken han eller jag har aptit nog för att äta godis idag, haha.

Anna.
Tjejen som försvunnit i Göteborg hon är äntligen hittad vid liv efter tjugo timmar.
När man läser om ett sånt fall med en nioårig tjej så hoppas man på att hon fått syn på ett djur och följt efter och gått vilse i en skog, det är det försvinnandet man hoppas på, och givetvis på att allt kommer ordna sig och att hon kommer till rätta. I det här fallet är det en tjugoåring som åkt dit då han mitt i natten försökte dölja Anna under herrkläder och hade inte personen från Missing People varit uppmärksam på detta så hade Anna kanske fortfarande varit försvunnen.

Jag började givetvis gråta när jag läste om artikeln på Aftonbladet. Vad fan har en tjugoåring med en nioåring att göra, och stackars lilla Anna blev funnen först klockan tre på natten. Men tack och lov för organisationen som hjälper och stöttar så många barn och föräldrar, vänner och släktingar i kampen om att finna någon närstående som försvunnit. Och TACK OCH LOV för att lilla Anna kom till rätta.

 

♥

Ärligt talat så vet jag inte vem av oss som hade svårast att komma upp nu på morgonen. Jag vill skylla allt på Kevin men det var ändå han som fick mig att vakna upp igen efter att ha legat och kramat om honom i hans säng i drygt en halvtimma. Hade han inte börjat prata med mig så hade jag fortfarande legat kvar och kramat om honom.

 

Antingen idag eller i början på nästa vecka förväntas jag få samtalet från läkaren som vi var hos för några dagar sedan. Hon skulle ringa på en uppföljning och höra hur det gick för oss. Och sedan vi kom hem så har jag ju bara tagit upp Kevin en gång per natt, till skillnad mot fem som jag gjorde innan - och han har hållt sig torr hela natten efter ett kisstillfälle. Vissa nätter har det hänt olyckor, men det har varit pga att jag inte orkat ta mig upp, så det har helt och hållet varit mitt fel varje gång och inte Kevins. Så medicinen fungerar utmärkt och tvättmaskinen kan andas lugnt som inte behöver användas varje dag. Så himla underbart.

Fredag idag.
Även det är underbart!

 

Alla som känner till Kevin vet att han är enormt duktig på att lägga mönster och på att forma bilder med hjälp av pärlor och pärlplattor och av fantasin som verktyg. Redan som treåring hade han mönsterkännedom och såg om något mönster utmärkte sig eller låg fel. Jag vet inga andra barn som treåringar kunde peka ut ett avvikande mönster, och de nämnde detta flera gånger på dagis om hur duktig han var.

Så nu har han fått en uppgift, då hans senaste konstverk direkt från huvudet var så himla fint. Så i morgon så ska jag låta Kevin sitta ner och göra massa pärlplattor i detta mönster (jag sköter strykningen, det enda jag är bra på) så ska vi pynta lägenheten när det närmar sig advent.

Mammas duktiga kille.

 

Haha, dog smått när jag såg denna bilden på facebook för någon dag sedan. Jag tänker lite extra på en nära vän som alltid sa "Alltså, jag kan inte ses idag, min mormor har bett mig passa hennes kaktus, så jag måste kolla när den växer" - när hon inte orkade med att umgås. Så det här var en typiskt sån kommentar.

Jag har själv börjat köra med kaktusrepliken när jag inte orkar träffa någon av mina vänner. Alltså, mina närmaste vänner som fattar att jag bara drygar mig men att vi gärna kan ses en annan dag. Med andra ord så kör jag inte med den varianten varje gång. Men funderar starkt på att köra med den som bilden visar i fortsättningen. Som oftast när man har barn skyller man på dem. Men det kan man ju inte göra varje gång man inte orkar göra något, och det genomskådas ganska snabbt...

Har ni någon lam eller rolig ursäkt ni brukar köra med?

Efter skolan så ville jag absolut inte gå hem direkt. Jag tycker så synd om Kevin som måste stå ut med mig som gravid och världens sämsta mamma att jag kunde åtgälda lite av det vi missat pga min orklöshet genom att göra något lite aktivt och kul som passar honom. Så idag drog vi till lekplatsen vid coop där han lekte i närmare en halvtimme. Synd bara att han var ensam i lekparken under hela vistelsen. Men folk har uppenbarligen ett liv och har barnen på dagis och skola om dagarna, och Kevin var ganska nöjd med att vara ensam också.

 

Efter lek och bus ville Kevin givetvis fika. Men fikat på Wayne's coffee är så satans dyrt att vi tillslut valde att gå in på coop och handla fika istället. För nästan samma pris som en kaka och läsk kostar på wayne's fick vi en ordentlig fika för två på coop istället. Och den kunde man tillock med ta hem och fika här hemma. Omnom.

Så nu är vi i full fart med att svulla i oss semlor.

(Det är sjukt - på vägen hem så kallade jag semlan för mussla, nässla och gud vet vad glömde helt och hållet bort vad det riktiga namnet på bakelsen var, haha. Kevin skrattade så han grät åt mina ord, börjar jag bli förvirrad eller?!)

 

Jag fattar verkligen inte varför jag vaknar mitt i natten utan förmågan att kunna somna om efter att enbart ha sovit mig igenom några timmar. I natt vaknade jag halv tre av att jag behövde kissa och det kändes som jag aldrig kom tillbaka in i djupsömnen igen. Jag låg helt enkelt bara och blundade resten av natten, vilket faktiskt är mer frustrerande än vad det låter. Nu måste jag säga att jag längtar ganska mycket till fredag kväll - då får jag i alla fall sova ut utan att behöva gå upp halv sju på morgonen. Och det är ju bara morgondagen kvar.

Det blir en liknande dag som gårdagen.
Komma hem och sova efter att ha lämnat Kevin på skolan, i alla fall i någon timme så att jag återfår energin jag förlorat under natten igen.

 

Kevin somnar verkligen ALDRIG. Och innan han somnat så kan jag inte smyga med att äta min choklad som Andreas nyss köpte åt mig på affären. Så det är bara att vara en snäll mamma och vänta på att han har slocknat så han somnar gott ovetandes istället för att bli suktad och beslutar sig för att tjura över att han inte får smaka.

 

Vi tog ett bad tillsammans nu ikväll jag och Kevin. Han tyckte det var superkul då han fick bada med kalsongerna på. Haha, allt för att locka ungen till att tro att jag är världens bästa mamma, trots att han måste bada mitt i veckan, på en onsdag och till råga på det även bli tvungen att tvätta håret.

Så himla skönt när man kommer på att middagen är klar att värmas istället för att behöva stå och laga till något jobbigt till middag som man får googla fram inspiration till. Så det blev helt enkelt gårdagens spenatsoppa till middag. Lovely. Och i morgon har vi middagen klar i form av plättar som mormor gjort, som vi fick med oss hem där ifrån idag. Kevin kommer älska mig då han tjatat om pannkakor eller plättar jättelänge. Måste bara påminna mig själv om att köpa upp mig på sylt och grädde (för god glass har vi i frysen) så kan vi lyxa till det riktigt i morgon. WIN.

 

Kevin sitter framför datorn och spelar minecraft med några killkompisar i hans ålder i någon timma innan det är dags för läggdags. Fast innan han ska hoppa i säng så ska jag tvinga honom ner i ett bad. Det var som sagt några dagar sedan som han tvättade håret och om han fick bestämma själv så skulle han bara behöva tvätta håret en gång per år...

 

 

En kort promenad... visade sig tillslut ta hur lång tid som helst. Fy, jag är helt förstörd.
Somnade som sagt om imorse efter att ha lämnat Kevin vid skolan och sov som en gris till klockan var halv tolv, då larmet på mobilen väckte mig. Så då var det bara att tvätta gruset ur ögonen och klä på sig för att gå till skolan. Direkt efter skolan gick jag och Kevin hem till farsan och satt och mös en stund och direkt där ifrån till lekparken. (Ångestfull mamma?)

Så hur jag än ligger och vrider och vänder mig för tillfället så gör det satans ont så jag vill dö. Men det var lätt värt att se hur glad Kevin blev när han fick springa själv till lekparken och klättra i nätet medan jag kom lunkande en halv kilometer efter honom.. Haha. Jag behövde bara, tack och lov stå nere på trygg mark medan Kevin sprang runt i "spindelnätet" och lekte apa sju meter upp i luften. Efter tjugo minuter i nätet så tog vi oss vidare (haltande) hemåt igen. Nu ska jag snart laga mat till mannen vaknar och är hungrig.

 

Att sova middag är inte så smart som man kan tro när man har haft sömnbrist natten innan. Man somnar ju automatiskt sent samma natt som man tagit igen sovtimmar. Så i natt somnade jag först klockan ett för att jag sov igen en och en halv timma av förlorad sömn igår... Och nu är jag så förstörd att jag inte ens orkar föra en diskussion med Kevin om att det är dags att vakna. Allra minst orkar jag bära honom ur sängen för att lägga honom framför barnkanalen så han vaknar till liv.

 

 

 

 

... när citronen man beslutat sig för att äta inte är tillräckligt sur.

... när o'boy pulvret är slut då behovet av något sött väger tyngre än det "sura"

... när man kommer på att man satte på en tvätt imorse och den inte hängt sig själv (på torkställningen).

... när favorittandkrämen är slut och man får använda barnens tills en ny är inhandlad.

... när batterierna är slut och man verkligen, verkligen behöver batterier.

... när man sagt åt sig själv att sova innan tio och man tittar på klockan och upptäcker att klockan är tio.

... när man inte ens är trött vid tio fast man borde vara det.

... när man inser hur mycket man saknar sitt gamla, långa hår.

... när man upptäcker att man bara har sex avsnitt kvar innan Grey's säsong 7 är slut.

... när man inte hittar säsong 8 någonstans.

... när citronen man inte alls ansåg vara sur ger sura uppstötningar och halsbränna.

 

 

 

Imorse sprang vi näst intill på varandra i hallen och hann nästan inte mer när en trött man kom hem från jobbet och en trött mamma skulle lämna sonen på skolan. När vi kom hem från skolan vid tolv så la jag mig i sängen för att vila en stund, det blev en och en halv timmes vila, tack och lov. Så jag samlade på mig tillräckligt med energi för att laga middag. Precis när jag började med maten så vaknade mannen till liv och var vrålhungrig.

Efter en spenatsoppa senare (råkade göra tillräckligt för att slippa göra middag imorgon också, WIN) så är jag sjukt mätt, trött och seg igen. Det blir garanterat tidigt i säng ikväll om inget mirakel skulle inträffa och göra mig pigg igen. Näst intill omöjligt..

 

 

Nu har jag kommit hem efter en förmiddag med min kompis och hennes übersöta son.

Vi började med att åka med hennes lillgrabb på snart fem till förskolan. Sen drog vi vidare in till Handen med den minsta lillkillen där vi fikade och åt frukost tillsammans. Känner fortfarande en bismak av min kyckling och aioli wrap och min moussetårta till efterrätt. Kommer nog rapa vitlök hela eftermiddagen nu, haha.

Sen gick vi i Handen centrum en kort stund innan vi drog oss hemåt igen. Men gud så mysigt det var. Hennes lilla kille är så himla social och bubblar hela tiden. Och hela min livmoder drog ihop sig när han log. Åh, ge mig en så söt bebis nu - tack! ♥

 

Jag sov som en stock från klockan halv tolv igår kväll till klockan sex imorse. Men efter klockan sex imorse så var det omöjligt att somna om, trots att jag hade en halvtimma till godo. Men kroppen vägrade gå in i viloläge igen. Så det var bara att gå upp. Kevin håller på att vakna till liv även han. Det tar lite längre tid för honom att vakna dock, men så länge man tar det lugnt med honom så slipper man säkert "bråk" och "diskussioner" så här på morgonkvisten.

I morgon ska jag umgås med en tjej som jag gick i paralellklass med i grundskolan och var jättenära vän med. Vi har knappt setts sedan dess - om man bortser från att vi stött på varandra på stan några gånger, det blir lätt så när man börjar gymnasiet och flyttar. Men undertiden som vi var ifrån varandra från grundskolan så har hon gått och blivit tvåbarnsmamma. Hon har två supersöta små killar. Den yngsta är bara några månader gammal och så gudomligt söt.

Det var i år när jag jobbade som dagisfröken på det dagis som hennes äldsta son går på, som vi fick upp kontakten igen. Så nu, i morgon så ska hon hämta upp mig här utanför klockan åtta på morgonen, direkt efter att jag lämnat Kevin på skolan så ska vi hitta på något mysigt tillsammans.

Ser verkligen fram emot en dag med henne och hennes lille guldklimp.

♥

 

Kevin somnade efter mycket om och men i sin säng först runt niotiden efter en massa klagande ord som "Mamma, jag kan inte sova!". Nu ligger han dock och kronsover tack och lov.
Andreas har precis vaknat. Han har sovit hela kvällen då han börjar jobba nu vid elva och jobbar till sju i morgon bitti uppe på hotellet. Usch, avskyr ensamma nätter och Andreas jobbar natt nu i några dagar. Får ha massa lampor på i lägenheten så går det säkert bra att koppla av, haha. (Mörkrädd? Jag? Inte då!)

För att utöka mitt matschema från tidigare inlägget så har jag nu även fått i mig tre piggelin (för att det var gott, det är ju typ ändå bara vatten...) Ett glas med gurkstavar och en tomat. Yummi.

 

Grannarna håller på att flytta (!!) vid tio på kvällen. Helt galet. Så det dånar och skriks och tjuter utanför på gården. Lite i senaste laget att flytta om du frågar mig. Men det är (blir) deras huvudvärk... när jag slänger ut en stekpanna så fort jag tröttnat på oljudet. Haha, nejdå. Så illa är det inte riktigt än...

Ja, du är vad du äter är ju som sagt ett populärt program. Nåväl, det var poppis för några år sedan i alla fall. Så jag tänkte bjuda på mitt dagsintag av mat för att se om jag behöver hjälp från Anna Skipper (troligtvis behövde jag hjälp om jag inte varit gravid).

Frukost:
En tallrik yoghurt, en banan och en knäckemacka med skinka, och en ostskiva.

Lunch:
En burk vita bönor, två klementiner, ett äpple, ett glas cola, en halvliter vatten, en varm baguette med rödlök, ost, chilisås och tomat, en tallrik med nudel och grönsakssoppa samt lite rester från gårdagens middag (kyckling och ris).

 

Middag:
En liter vatten.

 

Kommer nog käka smörgås snart dock då jag börjar bli lite småsugen på någonting...

Helt normalt!

 

När jag var femton så träffade jag Kevins pappa. Han var betydligt mycket äldre än mig, fjorton år äldre för att vara exakt. Och idag, om jag hade haft möjlighet idag att tala mig själv till rätta som fjorton eller femtonåring så hade jag gjort det. Gud vad jag hade pratat om dåliga val och krossade tonårshjärtan. Om fördomar och om förlorad ungdom och förespråkat hur viktigt det är med utbildning, framtidsplaner och om att vara helt hundra på att man tar rätt beslut innan man utför dem. 

Men det skulle inte räcka. Även fast jag själv diskuterade dessa ämnen med mig själv som tonåring, idag. Som tonåring vet man så mycket. Man har en livserfarenhet så mycket större erfarenhet än någon som levt sjuttio år, tror man. Man kan allt, har svar på allt och argumenterar emot genom onda blickar eller tystnad - för man tror att det är bäst trots att man vet att personen framför en som försöker tala en till rätta oftast har mer rätt än en själv. 

Jag var mogen nog som femtonåring att lämna mitt barndomshem - min enda trygghet i världen. Jag var redo att stå på egna ben och skapa en egen familj, egna erfarenheter och en gedigen utbildning. Mina planer gick inte precis som planerat. Jag blev bara efter några månader gravid och hade inte gått ut grundskolan vid tillfället - mitt första och enda gymnasieval blev Hotell och restaurangprogrammet - då var jag i alla fall säker på att kunna ge mitt barn näringsrik mat och lära mig vad som var ätbart och inte. Som femtonåring hade jag inte haft som intresse att ta reda på vad man skulle äta för att må bra, men det blev ett intresse.

Man tror att den första kärleken ska vara för evigt. Man är naiv, så otroligt naiv som tonåring och man inser först senare i livet vilka vettiga val man kunde gjort. Hade jag väntat några år till... man kan intala sig mycket - men saningen är den att jag hade inte varit här om det inte vore för Kevin, för hans pappa,  eller om människor runt omkring mig försökt tala mig till rätta. Jag hade tagit samma beslut gång på gång för att jag inte visste bättre.

 

Idag vet jag bättre - men älskar det om något trasiga liv jag lyckats bygga upp med ren vilja och en massa jävlaranamma. Och precis nu ska jag gå och hämta hem det finaste jag har från skolan och tänka på

 

 

 

När man tror att man har ett stort barn - ett mer eller mindre "självständigt barn" i alla fall. Ett barn som inte behöver uppassning tjugofyra timmar om dygnet utan klarar av att klä på sig själv, äta sin frukost och gå till skolan, så kommer smällen.

 

Frukosten duger inte.
"Yoghurt? Jag bad inte om yoghurt till frukost, jag ville ju ha en hård smörgås!"
- Anledningen till att du inte  bett om någon yoghurt är för att ingen frågat vad du ville ha till frukost för att du sov.
Kläderna duger inte.
"Men den T-shirten? Jag ville ha den andra med tigern på"
- Kevin, anledningen till att du inte får ha tiger-t-shirten är för att du haft den hela helgen. Jag förstår verkligen att du gillar den, men den måste få gå några varv i tvättmaskinen ibland också.
Skolan duger inte.

"Måste jag gå till skolan? Jag har lite ont i huvudet. Tror jag har jättehög feber! Känner mig snurrig"
- Ja, den ligger på 36,3 - så den är helt och hållet borta och ser inte ut att komma tillbaka, du är nog bara trött.
"Men jag orkar inte gå i skolan idag!"
- Du har varit hemma i en vecka. Det räcker! Du måste träffa alla dina kompisar också.

Kompisarna duger inte.
"Men Alexander kommer nog inte vara där. Han kommer nog han höstlov hela tiden"
- Men det är upp till hans mamma i såna fall, jag kan hämta dig från skolan vid tolv om du vill komma hem tidigt.
"Nej. Jag vill gå hem när Theo går hem!"
- När är det?
"Fyra!"

 

Skjut mig.

Det är en himla tur att Kevin har sovmorgon till halv nio på måndagar...

Kevin var feberfri större delen av eftermiddagen men återfick febern igen nu innan läggdags, det var troligtvis därför han slocknade några minuter över tio, han som trotsat tiden hela lov-veckan och somnat framåt elva, halv tolv näst intill varje kväll. Vissa kvällar var jag nära på att hämta stekpannan för att få honom att somna istället för att ligga och prata, eller vissla i sängen, haha. Nej skämt å sido. Kevin blir nog med största sannorlikhet hemma från skolan imorgon om han inte - på något hokuspokus, mirakulöst sätt blir bättre under natten. Han kanske bara behöver vila ut, vilket är mycket troligt.

Nu ligger han i alla fall i sin säng och snarkar gott. Själv ska jag lägga mig och glo på några avsnitt av Grey's som vanligt. Och inte nog med det så bjuder bruden i magen på halsbränna nu igen... som vanligt vid den här tiden.

Gullig-chey.

 

Femtiofem dagar kvar till bebis är beräknad och idag går jag in i vecka trettiotre. Det känns i hela kroppen att jag gått upp strax över tolv kilo nu. Och mer lär det bli innan den här tjejen beslutat sig för att sluta växa. Känner mig som en kossa för tillfället. Men det är okej, alla påstår att det är värt det i slutändan, all smärta, alla sömnlösa nätter och viktuppgången är bara en del av det som försvinner. Som om att sömnlösheten blir bättre, smärtan försvagas och viktuppgången kommer gå ner.

Nej tvärt om. Smärtan kommer inte längre ligga mellan benen utan i famnen när man inte förstår varför bebisen gråter och är otröstlig. Smärtan kommer komma tillbaka varje gång som barnet blir sjuk och varje gång som barnet gör illa sig och skrapar upp benen. Så nej, smärtan blir inte bättre.

Sömnlösheten kommer i samband med att barnet är otröstligt - och det är jag beredd på att det kommer ske mer än en natt under barnets uppväxt. Mardrömmar, trots, vägran och missförstånd kommer bara vara några få faktorer som utlöser ett otröstligt barn.

 

Kevin åkte på en släng av féber nu idag stackarn. Så han har fått vara här hemma medan Andreas och hans dotter stack ner på coop för att möta upp vännerna där istället. Medan Kevin satt och spelade tv-spel och kollade på tv:n så smet jag iväg till affären mötte upp mormor som köpte upp lite isglass och cola, då han även klagat på illamående under dagen och gårdagskvällen. Det är vår vanliga otur gällande alla sjukdomar som sprids. Vi är alltid först med att smittas och sist med att tillfriskna.

 

Just nu ligger febern på trettioåtta grader, så den är inte superhög, men det förhindrar inte honom från att må pyton för tillfället. Lilla krabban. För tillfället sitter han och äter piggelin i hopp om att bli bättre och få ned febern, förhoppningsvis funkar det. ♥

Nu ska jag städa undan lite här hemma och påbörja middagen. Det blir någon kyckling med ris-rätt idag. Har köpt massa godsaker att ha i, så vi får se hur detta slutar när den är klar. Om den blir godkänd av matpanelen här hemma.

Nu har nog sjuttiofem procent av familjen vaknat. Om ganka precis en timma kommer ungarnas kompisar med föräldrar hit och just nu ligger jag halft  påklädd utan en tanke på att orka ta på mig mer kläder. T-shirt och trosor räcker, eller hur?!

Jag har egentligen ingen aning om vad som planerats idag, annat än att de kommer hit alltså.

 

I natt innan jag skulle sova så gav lilltjejen mig världens halsbränna. Hon hickade i säkert en timma, oavbrutet under natten - och vad händer nu det första som sker på morgonen? - Hon börjar hicka... så nu vet jag vad jag har att se fram emot. Kan nästan känna hur magsyran är påväg upp för att sätta sig i halsen.

God morgon.

Kevin har en tendens att haka upp sig på vissa meningar och ord. Just nu, på topp tre ligger:

"What the?!" - ordet fuck är tack och lov uteblivet i hans mening. Han använde dock dessa ord så ofta att Andreas tillslut frågade om Kevin visste vad de betydde, och när han inte fick något svar från Kevin så svarade Andreas själv att orden betyder Ketchup. Så Kevin har lagt ner dessa ord och attityden som tillhör orden ett tag nu.

"Oh my God." Japp, det är ett av Kevins favoritord. När jag frågar om han inte kan säga "Åh min Gud", på svenska istället så skrattar han och säger "Aldrig i livet". Och innerst inne så tror jag inte att han har en susning om vad Oh my God betyder heller.

"Asså, vad det laggar". Kevin är en spelnörd. En nörd. Han är tonåring i förtid och sitter med sina jämnåriga kompisar och snackar skit över skype. Inte varje dag, inte hela tiden men ibland, några kvällar i veckan. Och då är ordet "lagga" ett superpopulärt ord. Allt laggar. Spelet laggar. Datorn laggar. Morsan laggar när hon försöker stamma fram att det är läggdags. Allt laggar!

 

Här är en av tusen anledningar till varför jag älskar dig. För du är inte normal någonstans och det berör mig inte. Hur normalt vore det att bo i en normal familj med normala regler och normala samtalsämnen. Med dig i mitt liv blir allt onormalt, lite roligare och lite bättre. Du är inte bara en tjejtjusare, du är ormtjusare också. Du är fantastisk älskling.

Jag kan nästan svära på att tjejen just nu försöker spräcka hudbarriären som vi har mellan oss. Det gör hur som helst riktigt ont när hon sträcker ut sina ben, vilken sida jag än ligger på så är jag säker på att hon just nu är fast besluten över att bygga en egen nödutgång ut ur livmodern. Go-back-to-sleep!

 

Idag är det alla helgons dag. Vi ska i eftermiddag gå ner till kyrkogården så att barnen får tända ljus för någon de saknar. Tänk, för några år sedan så hade jag ingen jag saknade. Det var ingen i min närhet som hade dött, förutom grannen som kallade mig för prinsessan när jag var liten. Hans sista ord till mig när jag såg honom åka in i ambulansen var; "var inte rädd prinsessan!" då han säkert såg paniken i mina ögon, några dagar senare var han död och hans barn som jag aldrig tidigare hade sett stod och rensade ur dödsboet. 

Idag har jag min morfar att tända ett ljus för. Kevin har sin farmor och farfar.

Det är så otroligt fint på kyrkogården på kvällen. Tusentals ljus och människor som står och tänker på sina vänner, föräldrar, barn och bekanta som av någon anledning gått bort. Man kan nästan känna saknaden i luften på och runt omkring kyrkogården och folk vallfärdar från hela Nynäs för att ta sig dit idag.

Det är kärlek.

 

Sömntutan ligger fortfarande och sover, nu syftar jag på Kevin alltså. Andreas dotter gick upp innan åtta och började kolla på barnprogrammen. Där har hon suttit ensam nu i någon timma medan Kevin sovit vidare. Nyss öppnade jag dörren till sovrummet i hopp om att Kevin skulle vakna till liv av ljudet från TV:n, men icke. Han är en riktig sjusovare idag. Lustigt hur han kan sova så länge, haha.

Själv vaknade jag första gången vid åtta och somnade om till kvart i nio. Men nu väntar jag mest på att Kevin ska vakna och vi kan käka frukost tillsammans.

 

Det var första sommaren som Kevin var borta från mig i en hel månad. Han var hos sin pappa, så det gick uppenbarligen ingen nöd på honom, men på mig gjorde det de. Jag levde med en otrolig saknad och ångest och denna ångest utspelade sig på alla möjliga vis...

En dag den här sommaren mötte jag upp en av mina närmaste vänner för att gå på en Garagefest i som hölls här i stan. Killen som höll i festen hade fått dit Hoffmaestro för en spelning mitt i natten och jag var helt besluten om att se dem. Men saker och ting gick inte riktigt som planerat. Strax efter sista bilden sviktar minnet. Jag minns att jag somnade en kort stund i en saccosäck med en drink i handen, klockan var väl närmare elva på kvällen och vi hade kommit till garagefesten redan vid fem på eftermiddagen. Hela stan var där - näst intill. Och så kom mitt kusinbarn dit med hennes dåvarande sambo....

Dem fick se mig halvt sovande i saccosäcken så deras beslut var att lämna festen, tvåhundra kronor fattigare efter inträdet och jag åkte upp på pojkvännens rygg och blev buren hem till dem, drygt fyra kilometers promenadväg för stackaren som fick bära mig på ryggen. Morgonen därpå vaknade jag i deras soffa i vardagsrummet och jag hade vält hela deras vardagsrumsbord i sömen. Fråga mig inte varför...

Det är allt jag minns från Garagefesten 2009.
Det var en riktigt udda sommar det året... 

 

 

Mätta och belåtna är vi nu. Både efter middagen och efter godiset. Inte nog med att vi hade en skål full med godis, vi var även tvugna att kolla på Kalle och chokladfabriken som gjorde att mättnadskänslan breddes på ytterligare. Nu har vi kastat ungarna i säng och dem ligger och läser en varsin bok i väntan på att John Blund ska komma och släcka dem.

Själv ligger jag helt utslagen i sängen. Ska kolla in ett sista (möjligtvis två, tre) avsnitt av Greys innan jag somnar. Jag har bara tre avsnitt kvar av säsong sex. Helt sjukt. Minns när jag skrev om att jag hade över etthundratjugo avsnitt att kolla igenom. Och det var nog i början av den förra månaden jag nämnde något om det. Och nu, nu har jag bara tjugosex avsnitt kvar. Lycka... eller ångest?

Har inte riktigt beslutat mig för vilket.
En sak vet jag där emot. Jag har en starstruck i Ellen Pompeo.

Eller Meredith Grey... även där har jag svårt för att besluta mig för vilket.

 

Sitter för tillfället och väntar på att la familia ska komma inspringandes och ljudandes i hallen. De har varit långa köer från bromma på hemvägen så anledningen till att de är sena är på grund av dem. Själv har jag roat mig med att ta webcam bilder, lagat en köttfärsgratäng varav idén kom från söta Sandra vars blogg jag kikar in på flera gånger i veckan, diskat, skurat köksgolvet (för typ tredje gången den här veckan), kollat på två avsnitt av Grey's under tiden samt diggat massa musik på spotify.

Har även förberett fredagsmyset i form av alldeles för mycket godis, julmust och apelsinjuice. Nytt på cravinglistan är nämligen juice. Hinkade i mig en halvliter imorse. Och ja, jag vet - det gör ingen nytta med en halvliter apelsinjuice annat än att man får besöka skithuset flera gånger då kissblåsan spricker och all C-vitamin åker ner i reningsverket. Men det är så gott så jag kan inte låta bli.

 

Jag hade lagt ner en tvätt i maskinen för någon dag sedan som väntade på att få bli tvättad och idag - när jag inte hade någon tvätt att tvätta efter den så beslutade jag mig för att få den tvättad på en gång nu på förmiddagen. Nackdelen var bara att det låg en kudde med i maskinen och den kudden gjorde så att trumman kom i obalans under centifugeringen. Så hela tvättmaskinen började hoppa som en gallopperande häst och förde ett himla oväsen. Haha.

Så där fick jag sätta mig under centifugeringsprocessen och läsa en bok ovanpå tvättlocket och lägga all min tyngd på tvättmaskinen. Det hjälpte dock inte så vidare mycket utan tillslut fick jag avbryta centifugeringsprogrammet och ta ut den dygnsura kudden och starta om centifugeringsprocessen med den resterande tvätten i.

Undrar vad grannarna skulle säga om de upptäckte lilla tjocka mig ovanpå en tvättmaskin.

 

Förstå vad skönt det är att slippa starta morgonen med en tvättmaskin. Kevin har nämligen klarat ännu en natt utan att kissa, och vaknade på morgonkvisten av att han var kissnödig och gick in på toaletten. Det är stort! Han är stor! Jag ville verkligen inte hoppas på att detta skulle fungera. Men det fungerar alldeles utmärkt, än så länge! Så länge man kapar intaget av dricka och inte ger honom läsk  eller saft, eller något annat som är vätskedrivande på kvällen så är han torr morgonen där på. Jag har inte behövt starta en tvättmaskin på tre dagar nu och det kan jag tänka mig fortsätta leva med.

 

Idag är det fredag. Andra november och just nu känns inte nedräkningen så himla lång till dess att bebis anländer. Femtiosju dagar kvar! Nedräkningen påminner jättemycket om nedräkningen för treorna i gymnasiet där man räknade ner hur lång tid det var till studenten. Så himla cool känsla när man går från tresiffrigt, till tvåsiffrigt till...

 

 

 

 

Jag stack hem till pappa vid tvåtiden för att sedan möta upp Ani vid tre då hon slutade jobbet. På rekordfart (!!) under graviditeten tog jag mig till mams och paps. Det tog inte längre än tjugo minuter. Som ogravid tar den promenadsträckan drygt åtta minuter, troligtvis mindre.

 

Ani kom ganska snabbt efter att jag kommit till paps i alla fall. Så därifrån promenerade vi vidare till Pizza House där vi vräkte i oss en hel kebabtallrik var. Precis lagom till vi hade ätit upp så åkte Andreas och Kevin förbi på en cykel och skulle hämta upp bilen på Mekonomen som stått och blivit fixad under dagen bakom pizzarestaurangen, - så vi tjejer krävde helt enkelt skjuts hem.

 

När vi väl kommit hem så är det första Ani säger att vi måste köpa fika. WTF. Här spricker min mage efter middagen och hon snackar fika. Så det var bara att ta på sig kläderna igen och promenera mot affären.

Men det var en riktigt mysig eftermiddag med mycket snack, skratt och mat, och nu har hon gått tillbaka till jobbet för ett möte. Så nu är jag all by my self då killarna är hemma hos Andreas kompis och har spelkväll. Lite kul får dem faktiskt ha på höstlovet, eller hur!

 

Hittade en gamal film troligtvis från en frukost eller lunchstund från min gamla lägenhet

(Det förklarar mjölkpaketet som står på bordet och tar plats).
Kevin älskade på den tiden att ge massage, men själva ordet var aningens för svårt att uttala.

Lyssna själva.

Kevin somnade någongång strax innan tio. Så vid tolv i natt tog jag upp honom för att kissa (doktorn sa att vi skulle ta upp honom innan vi somnade) - och i natt var han helt torr igen. Jag som ville se hur bra sängskyddet håller, och om han sparkar bort det när han sover, haha. Men jag antar att vi har all tid i världen att testa det där skyddet.

Jag är jättetrött. I natt så låg jag och inbillade mig saker så först vid halv två, två somnade jag in ordentligt. Jag hade inte ens detta problem med att somna när jag bodde ensam i lägenheten med Kevin. Helt sjukt hur det kan börja nu. Det handlade nog mest om att Andreas inte var hemma i natt skulle jag tro. Men ändå. Sjukt irriterande att ligga och lyssna till ljud mitt i natten.

 

Minns en gång i min förra lägenhet där jag bodde på bottenplan, när Kevin sov borta (hos sin pappa om jag inte minns helt galet) så hade jag min säng ute i vardagsrummet och ett tu tre så stod en person och knackade intensivt på mitt fönster. Nu ska ni veta att jag hade släkt hela huset då klockan var efter ett på natten och hade dragit ned persiennerna. Alla mina vänner hade mitt mobilnummer och jag tänkte att om jag ignorerar knackningarna så försvinner dem säkert då området hade alla typer av människor bed beroendeproblem och lokalkrogen nedanför stängt. Tillslut, fyrtio minuter senare fick jag ringa min kompis på andra sidan stan för att han skulle komma. Och precis när han kom så hade personen försvunnit. Sjukt läskigt.

Behöver jag säga att jag inte sov hemma på några dagar efter det?

Helt ärligt så ligger jag fortfarande och sover nu. Komponerar detta inlägg mitt i natten, nollnoll:nollnoll för att vara exakt. Och anledningen till att jag komponerar ett inlägg så pass sent som jag gör är att jag fått ett mail från en läsare som valt att vara anonym, vilket är helt okej för min del.

"... måste också passa på att fråga varför du väljer att gå ut med att din son är sängvätare? Tror du inte att han kommer skämmas över att få läsa om detta och oxå må dåligt över att andra läst om hans problem?"

 

Mailet fortsätter med några söta rader till men det hör inte till själva inlägget som jag just mitt i natten fick för mig att skriva.

Min son är sängvätare. Vad finns det att skämmas över egentligen? Anledningen till att han är sängvätare är till större delen pg.a att det är genetiskt påbrå. Jag kissade i sängen fram tills att jag fick min första mens, vilket "bara" var tolv år sedan. Kevins pappa hade även han problem med sängvätning vad jag har förstått. Plus att det finns jättemånga barn med samma problem. Det går med all säkerhet några i Kevins klass som har vissa problem på nätterna, även så långt upp i sjätte, sjunde klass kan det uppstå likande problem.

Jag skämdes extremt över min sängvätning när jag var liten. Mest för att mina föräldrar tystade ner det hela. Mamma tog upp mig på nätterna och jag minns än idag att jag ganska lång upp i åldern använde mig av blöjor. Allra mest ville jag vara som alla andra och vakna mitt i natten när jag blev kissnödig. Minns inte exakt när vi tog bort blöjorna helt, men jag minns att mina kompisar var över och att i min garderob så stod ett paket blöjor, vilket jag bortförklarade och sa att de tillhörde mina syskonbarn när de väl sov över. Mina syskonbarn som jag näst intill aldrig träffade i verkligheten.

Jag fick aldrig någon hjälp för mitt problem utan min mamma ansåg att det skulle växa bort av sig själv tids nog. Minns en gång på en klassresa som jag kissade i sovsäcken. Jag förklarade det som att jag svettades intensivt när jag låg och sov, och mina kompisar köpte min förklaring - den gången.

Anledningen till att jag skriver om Kevins problem är för att det finns hjälp att få. Och behandlar man det i tid så kan man få bukt på problemet ganska snabbt. Jag skulle aldrig vilja att Kevin skulle behöva stanna hemma i framtiden då klassen ska göra någon utflykt och övernattningen ses som ett problem. Det ska inte behöva vara ett problem. Anledningen till att det händer olyckor är i första hand pga. genetiken. Men sen finns det även faktorer som - liten blåsa, ett hormon som inte utsöndrats än och även något så lätt som djup sömn. I Kevins fall kan jag tänka mig att tre av dessa faktorer spelar in då han har väldigt liten blåsa, genetiska problemet och att han sover riktigt djupt.

Vissa saker får man helt enkelt finna sig vid att de växer bort medan man kan få hjälp med att pusha andra saker vidare. Ibland behövs positiva besked för att det ska fortsätta vara positivt. Och ja, en natt som torr är ett ganska bra och glädjande besked för en sexåring, vilket stärker självkänslan något enormt.

Därför delar jag med mig av detta om något väldigt lilla "i-landsproblem" som min son fått ärva från mig som mamma.