Det tidigare inlägget skrev jag ihop igår kväll för att meningen var att jag skulle ta sovmorgon. Och visst - sovmorgon blev det minsann, men en speciellt skön natt blev det inte.
Först när jag hade släkt ögonen så började det dåna och ha sig i trapphuset. Det var vår "kära" granne som kom hem klockan ett i natt med en färdstjänstbuss och de använde sig av trappklättraren. En maskin som klättrar på trapporna inte helt ljudlöst om man säger så. *Dsssss, BOM, Dsssss, BOM* något i den stilen låter den när den klättrar ett trappsteg i taget - tre våningar upp. Sen ska den jäveln ner på samma sätt också utan grannen sittandes i maskinen.
Det tog närmare en halvtimma för färdtjänstmannen att ta sig här ifrån och sluta låta - det tog mig en jävla massa tejp för att binda fast mig i sängen och inte gå ut och skälla på idioten... Nog för att han bara sköter sitt jobb, men kom igen!
När jag sedan fick komma till ro så kände jag mig jättekonstig i magen men jag tänkte att jag troligtvis led av sömnbrist och tänkte inte så mycket mer på det. Klockan kvart över tre så hör jag hur Kevin vaknar i hans säng och gnyr. Då inser jag att något är fel och reser mig upp (i gravidtakt - otroligt långsamt) och tar mig bort till honom och ser ganska snabbt att han måste spy - typ nu!
Så jag bär honom i panik in i badrummet och hinner inte mer än att lyfta locket innan han kräks, stackarn. Och jag som tvingas ta hand om det då lite kom utanför toan är inte långt efter med att själv spy. Förhoppningsvis var det i sympati- och gravidsyfte för min del men mitt magproblem blev bättre efteråt. Men Kevin har klagat nu på morgonen att han fortfarande mår illa så något skit är det...
Så - god morgon. Jag vaknade för en halvtimma sedan och har tvingat i Kevin ett glas vispad cola.
Han klagar inte precis på mitt frukostval, haha.
Först när jag hade släkt ögonen så började det dåna och ha sig i trapphuset. Det var vår "kära" granne som kom hem klockan ett i natt med en färdstjänstbuss och de använde sig av trappklättraren. En maskin som klättrar på trapporna inte helt ljudlöst om man säger så. *Dsssss, BOM, Dsssss, BOM* något i den stilen låter den när den klättrar ett trappsteg i taget - tre våningar upp. Sen ska den jäveln ner på samma sätt också utan grannen sittandes i maskinen.
Det tog närmare en halvtimma för färdtjänstmannen att ta sig här ifrån och sluta låta - det tog mig en jävla massa tejp för att binda fast mig i sängen och inte gå ut och skälla på idioten... Nog för att han bara sköter sitt jobb, men kom igen!
När jag sedan fick komma till ro så kände jag mig jättekonstig i magen men jag tänkte att jag troligtvis led av sömnbrist och tänkte inte så mycket mer på det. Klockan kvart över tre så hör jag hur Kevin vaknar i hans säng och gnyr. Då inser jag att något är fel och reser mig upp (i gravidtakt - otroligt långsamt) och tar mig bort till honom och ser ganska snabbt att han måste spy - typ nu!
Så jag bär honom i panik in i badrummet och hinner inte mer än att lyfta locket innan han kräks, stackarn. Och jag som tvingas ta hand om det då lite kom utanför toan är inte långt efter med att själv spy. Förhoppningsvis var det i sympati- och gravidsyfte för min del men mitt magproblem blev bättre efteråt. Men Kevin har klagat nu på morgonen att han fortfarande mår illa så något skit är det...
Så - god morgon. Jag vaknade för en halvtimma sedan och har tvingat i Kevin ett glas vispad cola.
Han klagar inte precis på mitt frukostval, haha.