Jag vet hur det känns när tårarna inte går att stoppa längre. När man söker en folktom plats för att i ensamhet kunna låta paniken ta över kroppen. Jag har stått inlåst på toaletter så många gånger för att paniken kommer över mig. Den går inte att stoppa. Mina känslor går inte att stoppa. Allt sköljer över mig som en flodvåg. Ångest. Depression. Minnen. Sorg. Saknad. Frågor och förundran.
Allt. På. En. Gång.
Jag kan inte prata om det där och då. När det väl bryter ut. Jag gör allt i min makt för att svälja det. Svälja ångesten och gråten. Tänka på något som gör mig stark, för att sedan begrava allt i mig igen - och vänta på nästa attack, och nästa. Och nästa.
Jag är rädd för att ta itu med mina problem. Rädd för att belasta dem på någon annan. Rädd för att personer ska ändra uppfattning om mig. För jag har sidor av mig själv som jag inte tycker om. Sidor av mig själv som jag gör allt i min makt för att gömma och glömma. Men ibland dyker dem upp.
Jag gråter ikväll.
Inte för att jag är ledsen.
Utan för att förhindra mig från att bli det i framtiden okontrollerat.