Jag känner mig som världens sämsta mamma till och från. När man inte orkar vara ute och leka längre utan föredrar sängen eller soffan framför en kort stund i lekparken. Men jag försöker. Jag gör verkligen det. Men jag vet hur mycket det straffar mig i slutändan då jag blir sängliggande i flera dagar istället för några timmar efter en enkel aktivitet.. Favoritaktiviteten just nu är att kolla på film speciellt då han kan njuta med mig av att ligga i soffan eller sängen.
Jag tycker trots det himla synd om Kevin som måste stå ut med mig. Kan inte längta mer efter den dagen jag blir av med magen och Andreas får passa bebisen och låta mig gå ut och SPRINGA och JAGA Kevin på gården. Det saknar jag nog allra mest. Att få känna mig rörlig. Att kunna vara en aktiv mamma och att kunna lyfta upp min son på axeln och "hota" med att kasta ner honom i en buske och invänta panik-skriket och skrattet.
Det är tur att han fortfarande är min allra bästa vän, och att han kommer med helt underbara ord om hur mycket han älskar mig varje dag. Han finns kvar och väntar på mig. Det vet jag. Men det är tur att han ger mig bekräftelse på hur bra mamma han faktiskt tycker att jag är - och som han förtjänar.
Åh, vet precis hur det är. Det är likadant här. Sen på kvällen efter hon somnat får jag så otroligt dåligt samvete. Några kvällar har jag till och med börjat gråta.
Men snart, snart kan vi vara aktiva igen :)