Jag känner mig vilse. Ibland vet jag inte vem jag är eller hur jag har formats till den jag är. Folk som känner mig säger att jag alltid är glad. Själv känner jag mig så långt från glad man kan komma.
Jag bidrar gärna till att få andra glada. Men så fort jag spenderat en hel dag med att få andra lyckliga så lägger jag mig själv och gråter. Jag har så galet lätt till gråt nu förtiden. Det är lättare att gråta än att vara glad. Jag har haft så flera perioder i mitt liv, så det är kanske inte så konstigt. Men när man väl är i den här perioden så känner man sig så värdelös.
Så liten.
Så ensam.
Jag saknar sällskap i form av vänner också. Jag har insett att jag har det som ett problem och har börjat erkänna det för mig. Jag har ingen jag spontant kan ringa längre. Ingen som jag bekvämt nog kan kalla för min närmaste vän.. hon som hade den platsen har jag gjort slut med. Ironiskt, hur man kan göra slut med någon som bara är en vän. Men hon gav mig ingen positiv energi i slutet av vårt vänskapsförhållande, och därför valde jag att göra detta drastiska val. Hejdå negativitet. Hej positivitet.
Nackdelen är bara att jag känner mig så jävla ensam att jag mer eller mindre andas ensamhet. Att varje andetag känns tunga och att jag måste anstränga mig i sociala sammanhang. Jag har ingen jag kan vara mig själv med längre. Det känns som jag måste "sälja" mig själv för att folk ska tycka om mig. Sounds crazy, i know.
Men så är mitt liv just nu.
Det går mest neråt. Jag har legat i en grop ett tag, försökt tagit mig upp men har bara haft en tesked som hjälpmedel. Mentalt försöker jag byta ut den där teskeden mot en skyffel. Men det tar tid.
Men jag är snart där igen.
Fan, vi går ju mot ljusare tider. Vem har rätt att klaga?
