Tystnad.

publicerat i Vardag.;
Jag får ont i magen varje gång någon nämner hans namn, en klump i halsen varje gång jag nämner det och jag undviker att se honom i ögonen. Idag gick jag inte ut på altanen för att han stod och hade en konversation med Kevin och min pappa. Jag undviker egentligen hela situationen som vi satt oss i. Jag vill inte veta när och hur han flyttar och absolut inte varför. Jag orkar inte diskutera jobbet med honom trots att jag är glad över att det gått så lätt för honom, jag är trots allt inte mer än människa och kan ha medlidande och känna sympati - trots att vissa människor antyder motsatsen. Jag orkar inte prata med honom i telefon och när det väl sker så räknar jag sekunderna tills dess att jag får en chans att lägga på, jag tror att det hörs på mig att jag inte är så pratglad längre. Det ska bli skönt när han flyttar sen, trots att det skär i mig att inte veta hur han planerat framtiden, hur blir det med Kevin och kommer han fortfarande ha en pappa över femtio mil här ifrån - ja så illa är det. Femtio jävla mil från honom. Det är inte precis så att jag kommer ha möjlighet när han fyller sju att sätta honom ensam på en buss och låta honom åka själv, nej inte alls. Därför tycker jag att det ska bli skönt nu, med lite tystnad...

Det har blivit en vardag att höra hans namn i olika samtalsämnen. Men om ett tag är det förbi och jag tänker inte nämna det mer, snart är det över och min oro kan släppa..

Kommentera inlägget här :