Igår var han konstig hela eftermiddagen. Han ville liksom komma hemifrån, ensam. Vi som annars spenderar all vår lediga tid tillsammans. Om vi inte umgås med andra på tuman hand. Men han var så kort och disträ.
Vid fem drog han ensam på en långpromenad. Jag vet att promenaden avslutades med en fika hos hans föräldrar. Jag drog mig verkligen från att ringa honom, även fast jag ville veta att han var okej. Men jag gav honom sitt space.
I ren frustration så satte jag mig på träningscykeln och trampade en mil på tretton minuter. Svetten rann som öppet vattenfall längs både panna och rygg när jag var färdig. Trycket över bröstet hade lättat.
Jag hoppade in i duschen och hann inte mer än ut i soffan igen förrän det rycktes i dörrhandtaget och han var hemma.
"Jag vet att vi inte kommer vara hemma imorgon, så jag vill ge dig det här idag." Han sträckte över ett hjärta som var proppat med godis, ansiktsmask, doftljus och en nalle. Jag bröt ihop.
Alla mina spänningar och min ångest försvann.
Vi är tillsammans idag även fast vi inte är hemma. Vi ska iväg med jobbet på ölprovning, lunch och en match i bowling. En trevlig alla hjärtans dag i trevligt sällskap.
