Han gråter aldrig.

publicerat i

Kevin. Han visar aldrig känslor. Jo, lycka visar han tydligt. Tillika så besvikelse och förundran. Men han gråter aldrig. Han visar inte såna typer av känslor. Men igår, efter att jag väckt honom för att gå upp och kissa, så hände något. 


Först blev han skrämd, troligtvis av min plötsliga närvaro efter att ha väckt honom ur sin dröm. Han promenerade runt lite förvirrat i sömnen och var lite extra svår att leda rätt till toaletten. Men jag är van och kan tygla hans nattliga äventyr. 

Han gick in mot sitt rum och mot sin säng igen när han var klar, och jag sa att jag skulle komma och stoppa om honom igen om någon minut. 

När jag kom in i rummet så var han långt från sig själv. Han tittade på mig med panik i blicken, och berättade att hans hjärta började rusa snabbare. Han fick en panikångestattack. Jag kände igen symptomen. För jag har själv varit där. Ibland oftare. Ibland mer sällan. 

Jag pratade med honom i lugn ton. Frågade hur han mår, och han började gråta. Han berättade att han känner sig ensam ibland. Han berättade hur han känner sig ledsen och rädd vid vissa tillfällen. Jag började gråta. Jag bet mig verkligen hårt i läppen för att inte göra det. Men det gjorde jag. Sen låg jag vaken till sent för att komma på en lösning. 

Kevin har blivit försummad. Han har fått ta så himla stort ansvar och fått ta hand om både sig själv och sin syster sedan hon föddes. Han har fått alldeles för lite utrymme till att bara få vara barn, få fråga saker. Få utforska. Få busa. 

Kevin har aldrig tagit en svordom i sin mun. Han bryr sig verkligen om alla som står honom nära och även om han aldrig skulle be mig om egentid, bara han och jag - så vet jag innerst inne att det är precis det han behöver. 

Jag klappade på honom. Jag kramade honom. Jag berättade hur mycket jag älskar honom. Hur han aldrig är ensam. Hur han alltid . alltid . alltid kan tala med mig om han undrar något. Eller om han bara vill ha kärlek. 

Om han bara visste vad han har gjort för mig. Utan honom hade jag inte funnits idag. Och hade jag funnits kvar utan honom så är iag säker på att mitt liv gått käpprätt åt H-vete. Ni vet den här magkänslan? Utan min son hade mitt liv varit helt annorlunda. Men tack vare honom så valde jag rätt väg. 

Kommentera inlägget här :