Även fast jag gråter oftare så är hjärtat lättare. Även om jag känner mig ensam så har jag vänner som lyfter mig till skyarna. Även fast jag äter sämre när jag är ensam så samlas vi som är nära varandra oftare till middag ihop.
Jag behöver ingen att sakna. Ingen som tar min energi när jag behöver den själv som mest. Ingen att överraska och bli överraskad själv med att personen ställde in i sista minuten.
Jag behöver inte känna mig sviken längre. Jag behöver inte känna mig orolig och ligga vaken om nätterna. Jag klarar mig bäst själv. Jag har inget behov av att skriva med någon eller skicka bilder. Fråga hur du mår. Om bilen går bra. Dina nästa resor. Eller vara delaktig i dina drömmar och mål.
I en värld av tvåsamhet föredrar jag ensamhet. Just nu.
Jag intalar mig själv det i alla fall.
