http://familyportrait.blogg.se/

I morse var jag jättenära på att låta Kevin skolka från skolan. Han bara vägrade komma upp ur sängen och min energi fanns inte över till att låta honom bli buren ut till soffan. Men några minuter i sju så kom han upp, trött som en potatissäck och placerade sig framför barnkanalen. Yoghurten han fick till frukost åkte motvilligt ner i magen efter massa tjat från min sida och kläderna satt verkligen inte som de brukade, enligt honom själv.

Men när vi väl kom ut i snön så for han runt som en ivrig  hundvalp och lät kramsnön yra åt höger och vänster. Han sprang nästan hela vägen till skolan och var exalterad över att få komma in och leka med sina kompisar nu sista dagen i veckan, plus att han visste att december börjar i morgon så då får man börja öppna sin chokladkalender. Så det var nog tur att jag inte lät honom skolka, för han hade betydligt mycket mer energi i kroppen än vad jag orkat med idag.

Jag skojade med min mamma och sa att min nedräkning också börjar imorgon. Jag för göra en egen julkalender för denna månad helt enkelt.

 

Här är en bild från samma vecka 35 eller 36 när jag väntade Kevin för snart sju år sedan.

 

Det har varit sjukt jobbigt de senaste dagarna. Det är som ett hårt tryck nedåt blygdbenet och det känns som att vattnet skulle gå om jag skulle nysa. Tänk vilket roligt sätt att komma ut i världen - genom en nysning, haha. Nej skämt å sido. Det är tur att jag har spjälsängen ståendes mot min sida av sängen. Jag använder mig nämligen av spjälen till att hiva mig upp ur sängen när jag ska kissa om nätterna. Magen är så himla hård så jag vet inte hur jag skulle kunnat komma upp annars.

Kevin somnade jättesnabbt ikväll, inte så konstigt med tanke på att han var uppe redan klockan sex imorse. En halvtimma gör uppenbarligen mycket för en liten grabb. I vanliga fall brukar han "läsa" i sängen i en halvtimma till nämligen. Hmm, kanske ska få upp honom klockan sex nu i fortsättningen? Haha.

Inte nog med att han kom upp och åt frukost, klädde på sig och tog en snabbdusch utan protester imorse. Han sprang även hela vägen till skolan också.
Så himla duktig kille. ♥

 

Idag var vi på mödravårdscentralen som sagt.
Jag väger för tillfället 67,2 så vikten går uppåt väldigt sakta men säkert nu i slutet. Me like, då blir det inte lika mycket ångest sen när man väl fött barn, haha. Jag trodde nästan med all säkerhet att jag skulle väga över sjuttiobläcket nu. Kollade på kurvan idag också, för första gången under hela graviditeten, och den ligger strax under mittenlinjen. Tack gode gud för det. Jag var mest nervös över att behöva föda en dunderklump.

Sen lyssnade jag på vad hjärtljuden låg på, och de ligger runt och strax över 150 och har gjort hela tiden, vilket ändå tyder på att det är en tös i magen. Så nu kan jag snart börja koppla av de tankarna helt på att det mot förmodan skulle vara en kille. Kevins hjärtljud låg som sagt på 136-139 genom hela graviditeten. Så där visste jag med säkerhet näst intill att det var en pojke.

Skönt att få det bekräftat lite mer i alla fall.

 

Nu ska jag tillbaka till mödravårdscentralen igen den 10:e december... kan inte fatta att det är december redan nu i helgen.

 

Den här veckan har jag haft riktigt jobbiga förvärkar näst intill samma tid, varje kväll, dessa värkar avtar bäst genom att dränka dem i ett varmt bad. Bebis har bevisat att hon visst kan vända rumpan från höger till vänster sida av magen och sparka både på höger och vänster sida av magen med sina hårda bentag.

Andningen har blivit betydligt lättare och jag sover bättre om nätterna när jag väl somnat in. Känner mig piggare på mornarna nu men tröttare på kvällarna och tidigare har det varit mer tvärt om. Magen känns som den står i siltje för tillfället i växtväg, men det är ingenting jag klagar över för tillfället. Det känns som det är lugnet före stormen just nu. En dag kommer jag säkert vakna med världens mage igen och ha samma klädproblem som tidigare.

Alla förberedelser som blöjor, salvor, filtar, BB-packning och möbler åt bebisen och så vidare, är färdighandlade. Det känns avkopplande även fast allt inte står på sin rätta plats än så vet vi att det finns och kan användas om det skulle behövas.

På önskelistan till bebisen under jul (om man nu får ha en sån om hon inte hinner födas till jul) så står väl babygym och lite skallror eller leksaker för övrigt som är spännande för en liten och nyfödd samt massa blöjpaket, haha.. Annars känns det som vi har det mesta färdighandlat.

Det krävdes mer än enbart en flytt av en byrå för att få in sängen i sovrummet. Och varken jag och Andreas har ork till att hålla på med det idag, så det får vänta till i morgon bitti när jag fått iväg Kevin till skolan. Just nu står sängen i vardagsrummet i väntan på att vi burit upp en del saker och möbler på vinden (sex trappor upp utan hiss, wippi!)

Jag har i alla fall tvättat spjälskyddet som åkte med sängen och skrubbat rent samt bäddad sängen lite. Det är otroligt svårt att bädda sängen när den är fastskruvad i läget längst ned, och ha en stor mage ivägen, haha. Men tillslut funkade även det.

 

Vaknade pigg och utvilad redan kvart i nio imorse, herregud kan inte minnas när det hände sist. Trots att jag var uppe flera gånger under natten och kissade så var jag ordentligt utvilad nu på morgonkvisten. Och då hade jag somnat runt ett i natt till råga på det.

Idag har vi planerat in att kolla på en barnsäng hos grannarna mitt emot, spännande. För trehundra kronor säljer dem sin barnsäng, madrass och vyssan lull tassar. Kan ju inte bli bättre. Vi slipper resekostnaderna till IKEA som troligtvis ligger på precis lika mycket i pris som hela barnsängen och tillbehören gör. Plus att det var en otroligt fin barnsäng (modellen Hensvik alltså, då jag inte sett denna än), så det kan inte bli bättre.

Ska även möta upp mamma idag för att låna en termos av henne tills på tisdag (tomten jag önskar mig en termos i julklapp och en mat-termos). Kevin ska ju iväg med skolan till Naturskolan på tisdag och då var rådet att ta med något varmt att dricka åt barnen. Så han får en termos full av varm choklad helt enkelt. Förhoppningsvis blir det inte för tungt för honom att bära.

Det känns alltid lika magiskt när man räknar ner tiotalen nu innan bebis är här hos oss. Tanken är ju att hon ska komma till oss om trettio dagar, men för hennes skull så hoppas jag på trettiotre. Några dagar kan jag väl få gå över den här graviditeten även om det i kroppen känns som pest och pina. Men inte för att jag tror att jag kommer få gå över tiden då jag varje kväll har otroligt jobbiga förvärkar. Ibland får de mig att tro att det verkligen är på gång - på riktigt och jag gör mig redo med att slå in mammas nummer om något skulle hända.

Nu kan det ju trots allt hända precis när som helst. Imorgon går jag in  i vecka 36. Det känns givetvis helt underbart men samtidigt skrämmande att tiden får för sig att rusa förbi så fort. Jag är mest orolig att jag kommer känna som med Kevin när bebisen väl är född, att tiden springer iväg alldeles för fort. Jag menar, i februari fyller min minsta älskade son sju år. SJU ÅR. Förstår ni min frustration när jag först nu väljer att ta in ett syskon i hans liv och inser att han vuxit upp alldeles för snabbt.

Fördelen med att ha en "stor" son är väl att han kan vara mer närvarande och själv vara med och uppleva alla framsteg som bebisen gör och lära henne allt han vet. Men det kommer nog också vara lätt att glömma bort att han faktiskt också är ett barn fortfarande och har sina egna "mamma och pappa behov" trots att han troligtvis inte kommer kräva det av oss.

 

Tänk att ett så litet nytt liv kan kännas så läskigt och nervöst att få in i livet.
Jag har väntat i snart nio månader på den här dagen, längtat och saknat och för varje dag blir jag mer och mer nervös.

Jag önskar ibland att jag var sexton och odödlig igen. Sexton var ett bra år.

 

Jag känner mig otroligt över-gravid för tillfället.
Vid flera tillfällen får jag kommentarer som "är du helt säker på att det bara är en du väntar?" Nog för att man känner sig gravid redan som det är, men en sån kommentar får mig faktiskt att tro att jag är sju gånger större än vad jag är i verkligheten. Vissa människor har verkligen ingen koll på vad man kan vräka ut sig till någon som är känslig på grund av hormoner och smärta i större delarna av kroppen som skapar sömbrist. Nej, de tror man kan vräka ut sig saker hur som helst och att man ska gå där ifrån med ett leende på läpparna.

När jag är på humör inför mina närmaste vänner så skämtar jag givetvis om hur tjock jag är och drar till med säkert värre saker än vad jag har fått höra själv. Ja - som sagt så förstår jag ju att detta kommer försvinna med tiden, och att man tillslut blir rörlig igen. Men det känns inte som att ytligt bekanta kan komma och klämma ur sig vad som helst heller...

Sen får jag givetvis massa snälla kommentarer också och massvis av söta kommentarer från er bloggläsare. Men av någon underlig anledning så är det alla sarkastiska och samvetslösa kommentarerna som sätter sig...

 

 

Nu på morgonen var vi iväg hem till mina päron och hämtade min gamla spjälsäng som stått i deras förråd sedan Hedenhös. Den saknar givetvis madrass, men det är något vi får köpa till när det närmar sig. Vi fick som sagt en "babynest" som vi kan använda oss av den första tiden. Vi måste nämligen åka hela vägen in till IKEA och kungens kurva om vi ska köpa en bra madrass som vi båda vill ha till barnet, så har vi vägarna förbi där så tar vi det då, annars får Andreas smita från BB när vi ligger inne för att köpa en då Huddinge endast ligger ett stenkast bort.

Men grunden kan vi få ihop nu i alla fall, vilket känns toppen.

Igår eftermiddag packade jag om och packade rätt i BB-väskan. Tog alla tips jag hade fått av er tidigare och stuvade om, vilket tillslut blev ganska bra. Nu ligger kameraladdaren i kameraväskan, datorn och mobil, samt laddare ska med och sen så ska givetvis kameran med. Sen är allt klart.

Okej, jag erkänner. En filt och en overall ska med också. SEN är allt klart.

Det blir till att tejpa upp en checklista på ytterdörren så att allt som inte är nedpackat än kommer med.

Kevin och jag sitter för tillfället och äter frukost. Han tycker nog inte att jag är något vidare sällskap, så jag måste helt enkelt återgå till frukosten.

Nu börjar den riktiga nedräkningen.
Pratade med Andreas om hur nervös jag faktiskt är inför förlossningen. När man var femton var man så cool och helt odödlig, men livet har på något sätt kommit ikapp mig och jag börjar känna mig rädd över någonting jag inte var rädd för som femtonåring. Helt sjukt egentligen, hur jag kunde vara så cool-lugn vid det tillfället trots att jag inte hade någon aning om vad som skulle hända. Men det var nog allt tack vare min fina barnmorska Bertil som jag hade vid det tillfället. Han förklarade hur bra ålder jag valde att föda i när alla andra förklarade riskerna för mig. Jag valde nog helt enkelt att sätta min tillit i han som hade kunskap i ämnet än de som ville skrämma mig. Så jag var faktiskt inte rädd, då.

Samtidigt hade jag bara mig själv vid det tillfället. Jag hade bara mig själv att tänka på och nu har jag Kevin också. Skulle det ske komplikationer den här gången så blir han lidande. Det är nog mest där min skräck ligger egentligen. Inte alls så mycket i hur själva förlossningen är utan hur det blir efteråt...

Hemska förbannade tankar!

Här kommer i alla fall som utlovat, tjockisbilder från vecka trettiofem också.

 

Idag ska vi åka iväg på världens sötaste treårings kalas. Vi kommer åka nu runt halv tolv och kommer troligtvis komma hem först runt halv sex ikväll, så det blir en heldag inne i huvudstaden helt enkelt. Mysigt.

Jag kommer ta med mig kameran och förhoppningsvis kunna knäppa kort på några energiska barn utan att alla bilder blir helt suddiga, haha.
Barnen har i alla fall klätt upp sig fint nu och är redo att sticka så fort vi sega vuxna är klara.

 

Idag går jag in i vecka 35 också. Galet hur fort tiden faktiskt går, håller ni inte med?! Nu är det "bara" fyrtioen dagar kvar, trots att det känns som en evighet så kommer nog tiden passera förbi ganska snabbt ändå Jag menar, de tio första veckorna gick superfort och lika så de fyra veckorna efter vecka tio då ni fick veta på bloggen att jag var gravid... (tror jag sa det i vecka 13 eller 14.)  Så det kommer garanterat gå jättefort nu också. 

 

Kommer ta kort och framför allt svara på alla era söta kommentarer när jag kommer hem. Tiden har helt enkelt inte funnits över till att hinna med allt sammans. Trots att jag, större delen av dagen är soffliggande så är smärtan för ihållande för att orka ta itu med saker man kanske borde göra...

 

 

 

 

Tvingade mig själv att sova till strax efter nio. Men herregud va svårt det är att sova med ett barn som sparkar en i ljumskarna. Eller det känns som hon sparkar mig där i alla fall, men troligtvis sparkar hon mig någon helt annan stans, haha. Idag är hon helt vild i magen i alla fall. De två större ungarna är också helt vilda - men har skött sig själva sedan klockan åtta i morse när de fick för sig att kliva upp. (Netflix is the shit när det kommer till barnvakt på morgonen).

 

Snart är det frukost som står på schemat. Måste bara få vakna till liv innan jag stressar igång med alla vardagsbestyr. Ögonen går praktiskt taget i kors på mig, nyvaken? Jag? Äsch nonsens.

Snart kommer ungarnas kompisar och föräldrar hit också.
Så snart har vi fullt hus.

 

 

 

 Försök att bortse från min extremt håriga mage, haha!

 

Bebisen har roat sig (drivit mig till vansinne) genom att hicka hela kvällen. Drick inte julmust, bara ett hett tips. Ska ni dricka julmust så hiva inte i er två glas inom loppet av några minuter... haha bebisen har fått fyllehicka!

Hon hickar fortfarande by the way och har gjort i snart en timme. Hela datorn hoppar till när den ligger på magen. Haha.

Ungarna har vi slängt i sängen nu. Vi får besök tidigt imorgon och ska hinna äta frukost innan så det blir ingen direkt uppesittarkväll för ungarna. Men det kommer bli massa roligt för dem imorgon istället. Min mamma hade som sagt födelsedag förra helgen och firar den först nu i helgen med en middag. Mysigt. Så vi får äta en tidig middag vid två om allt som vi ska göra imorgon ska hinnas med. Haha.

Just nu ligger jag utslagen i soffan och ska titta på doobidoo (pensionärsvarning). Till middag blev det färdiga köttbullar och pulvermos i brist på tid.. det tog nämligen en hiskligt lång tid att diska, dammsuga, bädda rent och tvätta. Haha. Så tiden över blev middagstiden, vilket var tjugo minuter kvar innan Andreas skulle komma hem med sin dotter.

 

Jag har kört slut på mig själv. Är helt förstörd och har så galet ont i korsryggen. Jag och mamma tog en kort promenad vid tolv-tiden ner till apoteket för att hämta ut lite mer medicin till Kevin och till affären, och jag kom hem först runt halv tre. Phu. Då hade vi fyra mattkassar och en hel rullvagn full med käk att packa in i kyl och frys! Får tacka mina otroligt fina svärföräldrar som körde hem kassarna och mig den korta vägen hem från affären.

Jag bör egentligen diska, laga mat, dammsuga och städa undan här hemma samt sätta på en tvätt, men just nu känns min kropp helt lelös. Såg i ett skyltfönster inne på ett köpcenter idag att magen sjunkit ner en himla massa också - bara under dagen. Den är inte alls lika högt upp som den varit innan. Spännande. Men det är nog troligtvis därför som jag känner av konstiga känningar i kroppen för tillfället. Alla omställningar är inte bra omställningar.

Aj...

 

En bild från nyss...

 

Jag har en fobi och det är att tacka nej till saker och ting. Ringer dem från exempelvis Model-Lab och frågar om jag vill komma in på en gratis sminkning och plåtning så har jag inte mage att säga nej - om det nu inte råkar vara så att jag faktiskt har en ärlig anledning till att just tacka nej. Av alla gånger jag tackat ja - har jag aldrig dykt upp. Mest för att jag avskyr likheten mellan alla bilder Model-lab och alla liknande "modell"- grejer tar.

 

Modell för en dag, my ass.
Kopia för en dag låter mycket bättre då 99% av alla som ställt upp på deras bilder har lika dana porträtt och modellbilder.

 

Jag har därför kommit upp med en awesome plan. Jag är ju faktiskt höggravid. Eller nåväl, gravid i alla fall. Så nu när dem ringt de senaste gångerna så har jag som artigast tackat för erbjudandet men lika artigt förklarat att jag är höggravid och därför inte vågar mig på att planera in ett sådant möte. För första gången någonsin hör jag hur tjejerna istället för att bli sura över ett nej, börjar sprudla i telefonen och lyckoönskar mig. Så mina funderingar ligger i att jag ska fortsätta vara gravid varje gång dem ringer...Funkar det tror ni?

Sitter och zappar på TV:n och verkar uppenbarligen fastna för programmen som jag trycker igång. För bara några minuter in i programmet utan att veta vad det egentligen handlar om så brister jag antingen ut i skratt eller börjar böla, helt utan anledning. Programmet behöver inte ens vara roligt eller sorgligt för att jag ska utföra detta och så fort jag tenderar till att börja asgarva eller gråta så byter jag kanal, haha. Helt normalt, speciellt när jag grät till Americas funniest home videos, och började skratta åt Top Model.

 

Kevin fick vara kvar på skolan till klockan tre idag. Avskyr att behöva vara utan honom så länge men han ville verkligen vara kvar idag så då var det bara att bita ihop och försöka sysselsätta sig med annat. Så jag har passat på att posta alla brev till försäkringskassan, så nu har jag inga brev kvar alls att posta längre, win. Pappret om föräldrapenning som jag gav till jobbet igår kom nämligen ner i brevlådan idag också och var redo på att få min underskrift och skickas tillbaka till försäkringskassan igen, woho. Plus att jag hade en sjukhusenkät om Kevins senaste sjukhusbesök att fylla i. Frågor om hur bra man blev bemött på sjukhuset och hur väl läkaren talade och hur mycket vi som föräldrar förstod hans sjukdomsdiagnos...

Har fått såna otroligt hemska svettningar om kvällarna förhoppningsvis nu i samband med graviditeten bara. Känns som kroppen upptar fem grader extra och svetten bara dryper om mig. Ni vet som när man har feber och svettas av den anledningen, som när man fortsättningsvis reser sig upp ur sängen så ligger kroppskonturerna kvar i en svättmassa på lakanet? Hur som helst - svettmassan är jag. Städade idag och dammsög ett rum, paus i en kvart, fortsatte med ett rum, paus i en kvart för att jag blev så blöt. Helt sjukt!

 

Duschade kallt ikväll - (så på köpet av det lär jag få stå ut med en hiskligt jobbig förkylning som kommer hålla i sig till beräknad förlossning) men detta enbart för att stoppa svettningarna och få ned kroppstemperaturen. Funkade det? Nix! Ligger i BH och trosor och toksvettas. Letar kalla punkter på kuddar och på täcket men kan inte förstå hur jag ska sluta svettas. Klimakteriekossa AB.

Hade gärna bjudit på en bild från nu om det inte vore så att jag var halvt näck.