En bekant, en granne, någons bästa vän, syster och nu änglamamma. Hon förlorade sin fyra månader gamla son och hennes man fick direkt på sig skulden. Jag får ont i magen. Jag såg deras fina son första gången bara timmar gammal. Fortfarande skrynklig efter att ha legat inne i nio månader. Hon visade stolt upp honom inlindad i vagnen bland filtar. Jag minns detta som igår och att jag var förkyld så jag ville inte närma mig honom annat än att kika från avstånd.
Pappan pratade jag med bara dagar innan dagens händelse skett. Ont i magen. Läser på Flashback, står bara massa skit som vanligt om hur mamman, hur hon är white trash. Det är inte alls den mamman jag träffat. Hon var social och trevlig och vill passa in, liksom vi andra som är klassade som outsiders. Hon är ung, 21 och trebarnsmamma, änglamamma till lilla hjärtat som så olyckligt fått avsluta sitt liv. Jag var precis som henne - då, innan mitt liv fick en vacker vändning då jag träffade Andreas. Jag var osäker och ville vara alla till lags, precis som hon är nu. Vi var väl i samma ålder när hon fick sitt första barn, så jag känner med henne lite extra.
Pappan tror jag är oskyldig. Men även han kommer ha problem med att få tillbaka sitt liv nu när folk stämplat honom som mördare. Media, tv, radio. Allt. Hans liv är förstört hur som helst, vad jag än väljer tro och hur folk väljer att lita på media eller inte så kommer han aldrig mer vara anonym i den här staden.
Läser på Facebook. Kommer in på mammans profil där hon skriver hur hennes son precis dött bara timmar efter händelsen. Jag tänker att hon måste vara i djup chock, då Facebook är det sista jag skulle bry mig om då mitt barn gått bort. Minuter senare kommer en till statusuppdatering där hon uppmanar oss att inte tro på det media skriver, hon vet - det är hennes son som gått bort.
Alla följer med spänning vad som händer, på Facebook, på tidningarna och på Flashback. Själv har jag ont i magen av allt som skett och kan inte riktigt smälta att det stod så många utanför hennes dörr idag när jag och min mamma gick förbi, bara sekunder från mina föräldrar. Poliser, tekniker och likbil. Herregud.
Tänk om det är sant. Tänk om han faktiskt gjort detta.
Jag lekte i deras lägenhet som barn. Jag tältade på den där tomten, hoppade studsmatta på deras baksida, hade filmkvällar i deras vardagsrum. Fårpanikavallaminnen.
Jag kommer gå och lägga mig intill Julie ikväll, be en bön för fina Theodor och krama om mina vackra barn ordentligt innan jag somnar.
Mammahjärtat värker. Vila i frid.
