http://familyportrait.blogg.se/

Julie har blivit så stor, och så medveten. Hon vet att handen kommer och kittlar henne när mina ögon spärras upp i ett ganska misslyckat försök att skrämma henne. Hon kurar då ihop sig till en boll och skyddar sig med benen för att min hand inte ska nå hennes mage, och så fnissar hon. När jag slutar ropar hon till sig min uppmärksamhet igen. Sluta inte, sluta inte, sluta inte. Hon är som en hund.

Appropå hund så har hon nog blivit korsad med en tax eller golden. Slänger man någon leksak, springer Julie dit, stoppar den i munnen och rusar tillbaka. Klapp, klapp på huvudet. Och så börjar vi om.

Jag behöver aldrig köpa hund på det här sättet.
Och jag kommer alltid älska den vilkorslöst.
Win win situation.

Tänk att tiden går så sjukt äckligt fort.

Det känns som jag tog dessa bilder igår.

JA! Jag ÄTER som en flodhäst.

Det är enormt irriterande när folk kommenterar min vikt. Jag ser på mina kläder att de sitter som stora pösiga tygstycken mer än fasta plagg som de gjorde när jag väl köpte dem. Men jag kan inte rå för att jag har rasat i vikt. Jag är också väl medveten om att jag måste äta oftare speciellt nu när jag ammar, och jag äter onyttigt (extremt onyttigt ibland) för att öka min vikt eller för att enbart behålla min nuvarande. Men trots detta så rasar jag.

För tillfället väger jag fyrtionio. Det är de minsta jag vägt på säkert tio år. Efter min längd (höhö, den som inte existerar den heller) att dömma så bör jag väga runt 55 för att ha ett "normalt BMI." För övrigt så hatar jag ordet BMI. Det är sjukt att det finns rätt och fel och viktmått som bara får folk att må dåligt.

Jag mår precis lika dåligt nu som jag gör när jag gått upp några kilo för mycket.
Så back off.

 

Jag äter.