http://familyportrait.blogg.se/

Jag försöker att inte tillåta mig själv att känna någonting. 

Hela helgen har jag varit småkrasslig och i söndags bröt det ut ordentligt med hosta, feber och en slemmig och snorig hals och näsa. På natten till måndagen låg jag och skakade och försökte ta mig under Andreas hud för att värma mig varav han blev sur över att jag brände honom, så framåt fem på morgonen till måndag så la jag mig i soffan tillsammans med Julie innan jag somnade om igen fram till åtta.

Hela dagen igår gick febern upp och ner mellan 38 och 40 grader och jag låg konstant med ett eller två täcken eller låg i ett bad flera gånger under dagen. Andreas var så himla söt och sprang iväg till affären flera gånger, passade upp på barnen och serverade mig allt jag ville ha hela dagen. I natt vid tvåtiden kände jag mig lite halvskum i kroppen och skulle upp och kissa. Jag minns att jag kom bort till toaletten och minns att när jag satt på toan lutade huvudet mot handfatet, jag minns också att jag tänkte att jag troligtvis inte skulle orka gå tillbaka till sängen och tänkte "hoppas att Andreas kan ta hand om Julie när hon vaknar...". Därefter är allt svart och några minuter senare vaknade jag på golvet.

 

Imorse när Andreas vaknade så sa jag att jag trodde att jag svimmade inatt.

"Ja, det lät som en duns i badrummet, men jag tänkte att du säkert var okej och några minuter senare så spolade du och kom in och la dig.."

Haha. Och inte nog med det. Efter svimningsattacken så var jag helt feberfri.

Otroligt mysko. Och idag är jag sjukt pigg, vaknade vid fem imorse med världens energi och kunde ta med Kevin till skolan.

Nu känns slemhostan och snoret i näsan ganska lindrigt mot det jag gått igenom i helgen. Så jag kan nästan friskförklara mig själv nu.

Idag har jag haft en tjej som endast vaknat och ätit en gång i natt. Hon vaknade och åt vid tio i morse nästa gång så jag har ingen anledning till att klaga annat än på mig själv som somnade först vid ett.

 

Kevin vaknade tio-tiden igårkväll av att han kissat i sängen och fick ställa sig i duschen. Sen var han vaken till tolv tiden innan han kunde somna om igen och sov till tio i morse utan att det skett en olycka i sängen. Han var verkligen helt borta av febern igårkväll stackaren trots att han fått febernedsättande. Och att han kissade i sängen var mer mitt än hans fel då jag bar honom direkt från soffan till hans säng istället för att låta honom kissa innan. Men det kändes så taskigt att behöva väcka honom när han var så sjuk.

 

Julie har inte skrikit alls över magont idag eller i natt. Hon sitter nöjd i sin babysitter och kan sitta jättelänge utan att börja gråta och följer nöjt efter mig med blicken. ♥

Och en annan sak som är bra är att intaget av D-droppar blivit lättare att komma ihåg att ta i samband med magdropparna! Så nu glöms ingenting bort längre!

 

 

 

Bara hundra meter från där vi bor har vi nu fått en ny husläkarmottagning. Det kan inte bli bättre då Kevin sällan orkar promenera hela vägen ner på stan de gånger han är så pass dålig att vi behöver söka hjälp. Så idag tog jag med mig Julie och lät Kevin vara hemma och vila upp sig från sin feber så skrev jag in oss på läkarmottagningen. Den var superfin och det satt redan massa människor där trots att jag var där ganska tidigt imorse.

Efter inskrivningen och bytet av mottagning så gick jag vidare till coop där jag köpte grillad kyckling på beställning från Kevin. Han har fortfarande superhög feber och ligger däckad mest hela dagarna. Alvedonen biter knappt på honom längre, stackaren. Han hade verkligen längtat efter att få sätta tänderna i en grillad kyckling i alla fall och minuten när jag kommit hem och placerat kycklingen på en tallrik så går han in och kräks.

Så kycklingen fick vänta och nu ligger han och sover i sin säng i hopp om att bli bättre.

 

Har också köpt på mig av sepmers magdroppar till Julie i hopp om att hon kan få en lugnare mage och sova längre perioder än 20 minuters tupplurar.

 

Jag, Kevin och Julie ligger isolerade här hemma med världens förkylning.
Värst är det ändå för lilla Julie som varken vet ut eller in när paniken uppstår för att hon inte får luft genom näsan, stackars lilla grodan. Värre är det ändå när det känns som man misshandlar henne då man tvingar ner saltlösning i näsan på henne för bättre luftvägar och illvrålet som uppstår av det, och paniken som strålar ur hennes ögon.

Värsta mamman någonsin, det är jag - jag förtjänar ett pris för det. Trots att jag vet att det är för hennes bästa.

Igår var hon vaken näst intill hela dagen till jag gick och la mig vid elva - och under natten var hon vaken jättemycket så jag är lite mör i kroppen och framför allt mossig i hjärnan. Huvudsaken är att hon blir bättre snabbt. Eller vi alla bör bli bättre, snabbt hoppas jag. Mina trollungar. ♥

Kevins läkare ringde mig idag när jag låg och sov. Hon är verkligen helt fantastisk den kvinnan och har hjälpt och stöttat hela familjen när det var som jobbigast. Det bästa av allt är att hon verkligen vill se ett slut på Kevins nattliga kissproblem och hela tiden sätter upp nya tider för uppföljning. Underbara läkare. Idag förnyade hon Kevins recept över telefonen också så jag slipper gå och förnya det på en läkarklinik.

 

Jag berättade att under hela december månad så har det hänt en ynka olycka till skillnad mot de nätter som det hände upp mot fyra olyckor under en natt och både Kevin och mamma blev frustrerade över bristen på sömn. Första prövomånaden direkt efter läkarbesöket så hände det lite olyckor titt som tätt, men då kissade han ner sängskyddet istället och dem var ju bara att slänga direkt i soporna.

Under slutet av Januari så ska hon höra av sig igen och då ska vi se om det finns möjlighet att sänka dosen på minirin så han tillslut vaknar själv på nätterna. Men hon sa att det är mest lönsamt att vänta till efter jul då man lätt dricker och äter på oregelbundna tider och till man får tillbaka den vanliga rutinen igen.

Men under december har han använt sig av två sängskydd från ett nytt paket istället för ett helt paket som  månaden innan. Och ena gången hände det en olycka och andra gången tog han sönder sängskyddet med fötterna i sömnen så det kom bomull i hela sängen istället, haha.

Så nog sker det framsteg allt!
♥

 

Kevin åkte på en släng av féber nu idag stackarn. Så han har fått vara här hemma medan Andreas och hans dotter stack ner på coop för att möta upp vännerna där istället. Medan Kevin satt och spelade tv-spel och kollade på tv:n så smet jag iväg till affären mötte upp mormor som köpte upp lite isglass och cola, då han även klagat på illamående under dagen och gårdagskvällen. Det är vår vanliga otur gällande alla sjukdomar som sprids. Vi är alltid först med att smittas och sist med att tillfriskna.

 

Just nu ligger febern på trettioåtta grader, så den är inte superhög, men det förhindrar inte honom från att må pyton för tillfället. Lilla krabban. För tillfället sitter han och äter piggelin i hopp om att bli bättre och få ned febern, förhoppningsvis funkar det. ♥

Nu ska jag städa undan lite här hemma och påbörja middagen. Det blir någon kyckling med ris-rätt idag. Har köpt massa godsaker att ha i, så vi får se hur detta slutar när den är klar. Om den blir godkänd av matpanelen här hemma.

Helt ärligt så ligger jag fortfarande och sover nu. Komponerar detta inlägg mitt i natten, nollnoll:nollnoll för att vara exakt. Och anledningen till att jag komponerar ett inlägg så pass sent som jag gör är att jag fått ett mail från en läsare som valt att vara anonym, vilket är helt okej för min del.

"... måste också passa på att fråga varför du väljer att gå ut med att din son är sängvätare? Tror du inte att han kommer skämmas över att få läsa om detta och oxå må dåligt över att andra läst om hans problem?"

 

Mailet fortsätter med några söta rader till men det hör inte till själva inlägget som jag just mitt i natten fick för mig att skriva.

Min son är sängvätare. Vad finns det att skämmas över egentligen? Anledningen till att han är sängvätare är till större delen pg.a att det är genetiskt påbrå. Jag kissade i sängen fram tills att jag fick min första mens, vilket "bara" var tolv år sedan. Kevins pappa hade även han problem med sängvätning vad jag har förstått. Plus att det finns jättemånga barn med samma problem. Det går med all säkerhet några i Kevins klass som har vissa problem på nätterna, även så långt upp i sjätte, sjunde klass kan det uppstå likande problem.

Jag skämdes extremt över min sängvätning när jag var liten. Mest för att mina föräldrar tystade ner det hela. Mamma tog upp mig på nätterna och jag minns än idag att jag ganska lång upp i åldern använde mig av blöjor. Allra mest ville jag vara som alla andra och vakna mitt i natten när jag blev kissnödig. Minns inte exakt när vi tog bort blöjorna helt, men jag minns att mina kompisar var över och att i min garderob så stod ett paket blöjor, vilket jag bortförklarade och sa att de tillhörde mina syskonbarn när de väl sov över. Mina syskonbarn som jag näst intill aldrig träffade i verkligheten.

Jag fick aldrig någon hjälp för mitt problem utan min mamma ansåg att det skulle växa bort av sig själv tids nog. Minns en gång på en klassresa som jag kissade i sovsäcken. Jag förklarade det som att jag svettades intensivt när jag låg och sov, och mina kompisar köpte min förklaring - den gången.

Anledningen till att jag skriver om Kevins problem är för att det finns hjälp att få. Och behandlar man det i tid så kan man få bukt på problemet ganska snabbt. Jag skulle aldrig vilja att Kevin skulle behöva stanna hemma i framtiden då klassen ska göra någon utflykt och övernattningen ses som ett problem. Det ska inte behöva vara ett problem. Anledningen till att det händer olyckor är i första hand pga. genetiken. Men sen finns det även faktorer som - liten blåsa, ett hormon som inte utsöndrats än och även något så lätt som djup sömn. I Kevins fall kan jag tänka mig att tre av dessa faktorer spelar in då han har väldigt liten blåsa, genetiska problemet och att han sover riktigt djupt.

Vissa saker får man helt enkelt finna sig vid att de växer bort medan man kan få hjälp med att pusha andra saker vidare. Ibland behövs positiva besked för att det ska fortsätta vara positivt. Och ja, en natt som torr är ett ganska bra och glädjande besked för en sexåring, vilket stärker självkänslan något enormt.

Därför delar jag med mig av detta om något väldigt lilla "i-landsproblem" som min son fått ärva från mig som mamma.

 

Idag när jag stod och diskade så ringde min mobiltelefon. Egentligen tänkte jag inte så mycket mer på det utan tänkte att jag kunde låta det ringa tills jag diskat klart då jag bara hade några få saker kvar. Sen slog det mig att vi skulle få hemleverens av Kevins lakansskydd. Och så rätt. Sekunden jag ringde upp så hörde jag mobilsignalen från mannen som skulle lämna paketet ute i trappen. Jag skrattade lätt och sa att jag skulle öppna dörren åt honom.

Och vips, så var vi 120 lakansskydd rikare!
Snacka om hemkört.

 

Jag har lite svårt att lägga mitt fulla förtroende på en mecicin som håller urinet kvar i njurarna. Men med en dubbel dos och med en läkares tillsägning att jag inte skulle gå upp med Kevin flera gånger per natt, utan max en gång beroende på när vi la oss så struntade jag helt i det under hela natten, jag såg däremot till att han kissade ordentligt innan läggdags. Jag gick upp med mig själv flera gånger däremot, men lät Kevin ligga kvar. Kollade inte ens om det hade skett en olycka utan lät honom sova vidare.

Och i morse vaknade han av sig själv, gick på toaletten och gav mig den glada nyheten att han var helt torr.

♥

(Varning för stark bild)

Igår eftermiddag började mitt öga läcka en massa tårar. Men bara det ena ögat. Det rann konstant och vi var hemma hos en kompis till Andreas som tittade lite snett på mig, säkert i förundran kring om jag verkligen grät till designerprogrammet som visades på TV3. Igårkväll upptäckte jag att ögat blivit rödare än det andra och kunde då fastställa att jag fått någon typ av ögoninflammation.

 

Efter att jag bara sovit i en halvtimma så klistrades ögat fast av någon gegga som senare under natten stelnade och satt riktigt hårt. Jag lokaliserade mig in till badrummet med ett fungerande öga och baddade försiktigt det sjuka ögat med vatten till ögonlocket gick upp. Nu känns det som någon hällt salt i mitt öga varje gång jag blinkar, och den rosa rodnaden kring ögat har bara blivit starkare.

Det känns som jag får behandla det här i några dagar nu.
Hurra. Precis vad jag ville göra.