http://familyportrait.blogg.se/

Helt ärligt så ligger jag fortfarande och sover nu. Komponerar detta inlägg mitt i natten, nollnoll:nollnoll för att vara exakt. Och anledningen till att jag komponerar ett inlägg så pass sent som jag gör är att jag fått ett mail från en läsare som valt att vara anonym, vilket är helt okej för min del.

"... måste också passa på att fråga varför du väljer att gå ut med att din son är sängvätare? Tror du inte att han kommer skämmas över att få läsa om detta och oxå må dåligt över att andra läst om hans problem?"

 

Mailet fortsätter med några söta rader till men det hör inte till själva inlägget som jag just mitt i natten fick för mig att skriva.

Min son är sängvätare. Vad finns det att skämmas över egentligen? Anledningen till att han är sängvätare är till större delen pg.a att det är genetiskt påbrå. Jag kissade i sängen fram tills att jag fick min första mens, vilket "bara" var tolv år sedan. Kevins pappa hade även han problem med sängvätning vad jag har förstått. Plus att det finns jättemånga barn med samma problem. Det går med all säkerhet några i Kevins klass som har vissa problem på nätterna, även så långt upp i sjätte, sjunde klass kan det uppstå likande problem.

Jag skämdes extremt över min sängvätning när jag var liten. Mest för att mina föräldrar tystade ner det hela. Mamma tog upp mig på nätterna och jag minns än idag att jag ganska lång upp i åldern använde mig av blöjor. Allra mest ville jag vara som alla andra och vakna mitt i natten när jag blev kissnödig. Minns inte exakt när vi tog bort blöjorna helt, men jag minns att mina kompisar var över och att i min garderob så stod ett paket blöjor, vilket jag bortförklarade och sa att de tillhörde mina syskonbarn när de väl sov över. Mina syskonbarn som jag näst intill aldrig träffade i verkligheten.

Jag fick aldrig någon hjälp för mitt problem utan min mamma ansåg att det skulle växa bort av sig själv tids nog. Minns en gång på en klassresa som jag kissade i sovsäcken. Jag förklarade det som att jag svettades intensivt när jag låg och sov, och mina kompisar köpte min förklaring - den gången.

Anledningen till att jag skriver om Kevins problem är för att det finns hjälp att få. Och behandlar man det i tid så kan man få bukt på problemet ganska snabbt. Jag skulle aldrig vilja att Kevin skulle behöva stanna hemma i framtiden då klassen ska göra någon utflykt och övernattningen ses som ett problem. Det ska inte behöva vara ett problem. Anledningen till att det händer olyckor är i första hand pga. genetiken. Men sen finns det även faktorer som - liten blåsa, ett hormon som inte utsöndrats än och även något så lätt som djup sömn. I Kevins fall kan jag tänka mig att tre av dessa faktorer spelar in då han har väldigt liten blåsa, genetiska problemet och att han sover riktigt djupt.

Vissa saker får man helt enkelt finna sig vid att de växer bort medan man kan få hjälp med att pusha andra saker vidare. Ibland behövs positiva besked för att det ska fortsätta vara positivt. Och ja, en natt som torr är ett ganska bra och glädjande besked för en sexåring, vilket stärker självkänslan något enormt.

Därför delar jag med mig av detta om något väldigt lilla "i-landsproblem" som min son fått ärva från mig som mamma.