Ett öppet brev till min syster.

publicerat i Vill du bli ung förälder, klicka här!;

Jag har två systrar. Den ena är min pappas dotter. Den andra är min mammas dotter. Och tjugo år senare kom jag till världen. 


När jag var femton blev jag gravid. På den här tiden fanns MSN på varje dator i varenda hem. Jag hade min ena syster i chatrutan, redo att säga som det var - att jag var gravid. 

Minuterna gick, och jag såg hur hon formulerade ett svar. Ett svar som fått mig att sätta i halsen många gånger. "Gör abort! Jag ska anmäla dig till socialstyrelsen om du behåller ditt barn i magen." 

Jag, femton år gammal. Hon, 40 och fyrabarnsmamma. 

Åren gick och vi hade otroligt sporadisk kontakt. Ingen anmälan från soc kom från hennes sida, tack och lov. Men oron att hon skulle få för sig att anmäla mig låg kvar. När min son var närmare tre år så fick dem träffa honom för första gången. Mina syskonbarn flockades runt honom och tittade snopet när en av dem utbrister "men han ser ju helt normal ut?". 

Jag, som var runt sjutton, arton för tillfället log och frågade undrande varför han inte skulle se normal ut. 
"Men mamma säger att alla som får barn så ung som du är bara får utvecklingsstörda barn." 

Mitt hjärta gick itu än en gång. Hur hade hon mage att säga så om min son. Jag valde att bita mig i tungan och att svälja min stolthet och fortsätta försöka på en fortsatt kontakt. 

Men åren har gått. Hon har sagt upp kontakten med min mamma. Skrivit ett meddelande till min sons pappa nu innan jul om hur han är anledningen till att hon och jag inte har kontakt med varandra längre. Hon har aldrig, och kommer aldrig få träffa min dotter. Det här är en människa som stått mig så nära en gång i tiden men som blivit en total främling för mig. 

Bör det tilläggas att min mamma var femton när min syster kom till livet. Och bör det tilläggas att hon troligtvis ser sig själv som vanskapt med tanke på att femtonåriga mödrar inte kan få friska barn? 

Blod är inte alltid starkast.
Tack för att du stöttade mig en gång i tiden. Men jag har gjort mitt val, och du finns inte med i mitt liv längre. Det känns som vi blev främlingar för varandra redan för 11 år sedan. 

Det här är ett öppet brev till dig, du falska, manipulativa människa. 

Idag har jag bara en syster. Ingen som jag har så nära kontakt med som jag skulle vilja. Men hon är en förebild och någon jag ser upp till och som jag vill efterlikna. Hennes hjärta är lika stort som hennes sjuka humor och jag är så otroligt tacksam att hon finns i mitt liv, bland mina sociala medier. 

Det var en liten förkortad version av vad som hänt nyligen och för ett tag tillbaka. Men det som göms i snö, kommer upp i tö. 

Med det vill jag väl ha sagt, tänk på vad ni säger så det inte slår tillbaka mot er. 

För det är dumt att vara blyg.

publicerat i Denise, Vill du bli ung förälder, klicka här!;
Jag har aldrig riktigt haft problem med att prata öppet om min kropp för mina vänner. Jag menar, det är typ det största samtalsämnet på tjejmiddagarna - speciellt efter man har ammat ett barn, det är alla vänner intresserade av att veta hur brösten blir efter det.

Jag rensade lite i lådorna här hemma nu på kvällen och fann den här mammatidningen från våren 2011 då jag bloggade på mama.nu och redaktionen frågade om man kunde skicka in en berättelse om sin mammakropp och en bild på sitt barn... och ja, jag var helt enkelt lite för ärlig nu i efterhand känner jag.

Men ärlighet varar längst och det här lär vara jag igen om ca två år...
Jag längtar, typ.

Alla är inte lika lyckligt lottade.

publicerat i Vill du bli ung förälder, klicka här!;
När jag var femton (alltså bara barnet själv) så satt jag öga mot öga med två blåa streck på ett graviditetstest i vårt badrum. Detta betydde att testet var positivt, men i mitt huvud kändes det allt annat än positivt. Jag gick i nionde klass och hade då inte ens fått vetskap om vilket program jag skulle få komma in i gymasiet. Jag hade inte världens bästa betyg i grundskolan och kände mig inte heller helt motiverad till att sitta i skolbänken under yttligare tre år. Men jag kunde inte förmå mig själv att sluta tänka på framtiden.

Jag visste och kunde själv relatera till hur mina föräldrar skulle reagera när jag hade tillräckligt med mod att berätta att jag var gravid. Dom skulle inte precis ställa sig upp och jubla och inte heller skicka mig till en kvinnoklinik för att låta mig utföra en tvångsabort. Valet skulle istället vara helt och hållet mitt beslut att ta och dom skulle stötta mig i vilket beslut jag än tog. Men alla är inte så lyckligt lottade. Och kanske var inte jag det heller.

Jag förlorade massa nära vänner på vägen in mot vuxenvärlden. Jag fick tillåta mig själv att trampas med blickar och med tissel och tassel bakom min rygg. För det är sånt man får acceptera och ta när man sticker ut och inte är som alla andra. Själv har jag och kommer alltid hata normen "normal". Vem exakt är det som bestämmer var normen för normal ska sträcka sig? Det finns ingen modell, motstock eller mall som förklarar vem av oss som är normala och vem av oss som är utanför.

Jag försökte välja att inte vara onormal. Jag tänkte att om jag valde att tala öppet om det så skulle det kanske bli mer accepterat. Men istället fick jag glåpord som "Du har förstört hela ditt liv!", "Du kommer aldrig att bli någonting", "Jävla socialfall", "Gör en abort och rädda din tånårsperiod" och tillock med en varning om en anmälan till socialkontoret för min ringa ålder.

Redan första veckan som officiellt gravid så hade jag mer att bevisa för folk än vad en nybliven mamma har.

Men vad jag hade - som lyckligt lottad var min familj och mina närmaste vänner som fortfarande stod vid min sida och accepterade mitt val i livet. De som kunde ta det faktum att alla inte är lika, inte tänker lika och inte aggerar lika i alla situationer de ställs inför - de vänner fortsatte vara mina vänner och är än idag!

Jag kunde inte tänka mig en säker framtid med Kevins pappa. Vårt förhållande var rangligt redan från start och jag hade inte fått prova på singellivet innan jag gav mig in i mammalivet. Så att vårt förhållande skulle hålla kändes det aldrig som. Det var mer en tidsfråga när det skulle ta slut. Det hängde på detta, och alla våra fördomar kring den höga åldersskillnaden som gjorde att vi valde gå skilda vägar.

En femtonåring, en niondeklassare har absolut ingenting gemensamt med en tjugoåttaåring, punkt.

Kevins pappa blev mitt största bästa misstag då jag som artonåring frigav mig och gick ut i singellivet. Jag fick stöd från mina föräldrar som gick in som borgenärer åt mig då jag var i akut behov av en egen lägenhet. Och samma höst, några månader senare efter uppbrottet så fick jag flytta in i det som skulle komma att vara mitt hem fram tills dess att jag träffade Andreas. Jag som fortfarande hade ett år kvar på gymnasiet fick kämpa hårt för att få ekonomin att gå ihop. Men det fungerade. Utan mina föräldrars stöd, mina vänners ständiga "sova över"-partyn som de själva annordnade och utan min lilla pigga, glada och lättsamma grabb så hade mitt liv troligtvis sett annorlunda ut - men som jag hade det då var rena drömmen mot vad jag kunde ha haft det.

Men alla är verkligen inte lika lyckligt lottade.


Kevin och Mormor.


Kevin med hans bästa vän, morfar.


Kevin med bruden som bor i Australien nu (hans gudmor).


Kevin med världens snyggaste Brunett, Alexandra.


Världens bästa vän, stöd, syster, bonusmamma - allt man kan tänka sig, Anna!

(Alla bilderna är från 2008!)

Det finns massa fler vänner, massa mer stöd och mängder av kärlek vi fått under åren. Både som gravid och som mamma av en rad olika människor.

Bullshit.

publicerat i Vill du bli ung förälder, klicka här!;
Lite saker jag tycker är dåligt med TV och unga föräldrar.

Kanaler som promotar unga föräldrar. Som 16 and pragnent, unga mödrar och alla såna bullshitprogram. Vad händer? Jo detta program skildrar en "vardag" ur en ung mammas liv. Det ska helst skildras ur ett så puttinuttigt perspektiv som möjligt (bröllop, mys med det nyfödda barnet, aktiviteter med de större barnen och allt ska vara så rosa och sött som det bara går) och de gånger det är caos i den vardagen under inspelningen, den dagen kan man räkna med att det är tio gånger värre när kamerorna är avstängda.

Vad ger det då tittaren? Låt oss säga att medelåldern för ett sådant program är just i huvudrollsinnehavarnas ålder, runt 16 - 20, 20 - 25. Detta innebär att dom får en skev syn på hur det är att vara ung och förälder och deras tidigare drömmar om att bli ung förälder bres på då det tydligt framgår i programmet att en utsatt grupp människor som unga föräldrar uppenbart får hjälp av människor, rättsystem och familjen runt omkring.

Detta stämmer verkligen inte - inte i alla lägen i alla fall.
Som jag skrivit tidigare så har man som ung mycket mer att bevisa för allmänheten.

Några frågor på det?

image description

 

image description


Nackdelarna med att bli ung förälder.

publicerat i Vill du bli ung förälder, klicka här!;
Mina personliga åsikter:
Man sätter sig i en ekonomisk kris redan från början.
Man blir lillvuxen alldeles för tidigt och måste ha stenkoll på försäkringar, dagisplatser och läkarbesök...
Det blir svårare med spontantitet. En fika med vänner, ta en promenad eller att resa runt jorden.
Planering är din nya bästa vän.
Din ovän har blivit din telefon som aldrig ringer och bjuder ut dig längre.
Ännu en kompis är disktrasan som placerats i din hand och som nu skrubbar hål på diskbänken.

Nackdelar från olika forum på internet:
Folk i ens bekantskapskrets skaffar barn när ditt barn flygit ur boet, typ.
Man får ta emot andras synpunkter.
Man har mindre livserfarenhet.
Man får ducka för blickarna som folk sänder.

Det är stor skillnad på att se possitivt på sin situation - och att se realistiskt på den.
Lär dig skillnaden så blir du nog en toppenförälder.

När jag anser att man är ung förälder.

publicerat i Vill du bli ung förälder, klicka här!;
Jag var nog ingen mogen femtonåring. Jag menar, bara ta beslutet om att behålla ett barn när man har tre år kvar i skolan är ett väldigt omoget beslut. Att inte ha ekonomiska förutsättningar för att ge sitt barn allt man vill ge. Att förlita på att ens egna föräldrar ska stödja, hjälpa, stötta både ekonomiskt och som barnvakt, kräva att de fortfarande vara förälder till dig och fortfarande kräva att de ska ha rollen kvar som mormor och morfar. Så länge man har det så - då är man väldigt ung och naiv förälder enligt mig. 

Men jag växte in i rollen som mamma. Man gör det konstigt nog. Vare sig man är trettiofem eller femton så är det precis samma känsla man får när ens barn placeras på bröstet och man ryms av en så enorm kärlek som man inte trodde fanns, och just den studen tänker man "ingenting är omöjligt". Kunde jag föda detta barn naturlig väg så kunde jag försörja det på egen hand. Även om det skulle ta några år innan jag ansåg att det var möjligt.

Det handlar inte om mognad. Inte till en början i alla fall. Hade jag varit mogen på den tiden så hade jag inte ätit tonvis med godis på rasten i skolan innan jag skulle gå och kolla mitt socker på MVC. Min barnmorska var riktigt orolig över mig och min hälsa. Hade jag inte varit gravid hade jag säkert haft sockersjukan, sa han - om och om igen vid mina återkommande besök.

Hade jag varit mogen så hade jag inte hoppat över datakunskapslektionerna på gymnasiet för jag skyllde på att jag var trött, illamående eller hade ett besök på MVC att passa, pga. att jag hatade allt som hade med datakunskapen att göra. Hade jag varit mogen så hade jag kämpat mer på mattelektionerna, eller på filosofilektionerna, eller psykologilektionerna. Men det är så himla lätt att vara efterklok.

Från den dagen han kom ut och skrek för första gången, från den dagen lovade jag att jag skulle bli världens bästa förälder så fort jag fick möjligheten. Möjligheten låg precis framför mig och andades i en liten plastsäng på BB. Jag hade bara inte förutsättningarna för att visa vad jag verkligen ville. Drömmen som jag ville ha låg allt för långt bort och kändes avlägsen. Drömmen om att ge Kevin precis alla förutsättningar som hans jämnåriga fick.

Idag, hade jag väntat till idag med att skaffa barn så hade jag aldrig haft ekonomisk ångest. Jag hade aldrig tänkt på om mitt beslut var så bra att ta och jag hade aldrig önskat att jag gett Kevin andra förutsättningar. Och vad handlar det om? Sex ynka år. Hade jag väntat sex ynka år så hade Kevin kommit in i en mycket bättre epok av mitt liv. Men utan honom hade jag inte kämpat så hårt för att ge honom exakt det han behövde.


Jag, Kevin, jag, Kevin.

Utan dig min skatt, hade jag aldrig känt mig så rik som när jag var fattigast.


Du gav mig hopp om den framtid som jag inte visste fanns.

Ulligt, gulligt, fluffigt... my ass.

publicerat i Vill du bli ung förälder, klicka här!;
Ibland blir jag trött på vissa unga föräldrar. Dom som får det att låta som att det är så fluffigt, rosa eller babyblått att vara förälder. Men tro mig, det är inte bara ulligt, gulligt, rosa, och fluffigt.

De första månaderna kämpar man med spädbarnets magmun som kräks lika mycket mat som den får i sig. I samband med detta så kommer de första barnsjukdomarna och du oroar dig konstant över ditt barns hälsa.

Ammar du så råkar du garanterat ut för mjölkstockning någon gång - och det är allt annat än ulligt, gulligt och och mysigt. Ditt råd på sjukhuset blir att du måste värma upp brösten och amma för att få bort så mycket av mjölken ur brösten. Den onda cirkeln är igång igen, barnet får i sig alldeles för mycket bröstmjölk och spyr, massor.

Ligger ditt barn efter i utvecklingen så kommer du få veta det. Har ni sett kortfilmen där två föräldrar tävlar om deras barns utveckling? "Mitt barn kan säga väderleksrapport", "- Äsch, mitt barn kan säga nationalencyklopedin".
Har ditt barn vänt sig från mage till rygg och från rygg till mage? Lärt sig krypa innan tremånadersdagen eller lärt sig gå innan det sagt sitt första ord? Who cares? Så länge ditt barn inte bär en utvecklingsstörning, diagnos eller har kromosomfel så har du nog ingenting att oroa dig för.

Du kommer få lära dig att byta bajsblöjor varesig du vill det eller inte. Under amningen så doftar bajset drömmar om man jämnför med hur det luktar när barnet börjat med riktig mat. Ärligt talat kommer du få lära dig allt om bajs. Hur bajset nästan blir svart när barnet fått i sig mycket järn eller blåbär, eller hur det blir rött när det ätit mycket rödbetor. Vissa barn är alldeles för tröga i magen för att kunna bajsa själva och det kommer ta flera sjukhusbesök innan någon läkare tar problemet på allvar. Om man inte har tur förståss.

Barn får utslag och det är upp till dig att gissa vilken salva som behövs. Värme utslag, allergi utslag, klådor, sveda är bara några saker ditt barn kommer gråta över på natten.

När ditt barn börjar på dagis känner du konstant oro över hur det ska gå för ditt barn. Får barnet vänner, tar personalen hand om barnet ordentligt, äter det bra, sover det som det ska.

Gråter ditt barn vid lämningen på morgonen, då kan jag garantera att du också gråter innan du hunnit stänga dagisets grindar. Det är hjärtskärande att höra sitt barn få separationsångest för att du behöver lämna ditt barn!

Tips från coachen.

publicerat i Vill du bli ung förälder, klicka här!;
Det finns "normer" för när man ska bli mamma. Enligt denna svenska "lilla-landet-lagom-norm" så bör man vara mellan 28 och 35 när man skaffar sitt första barn. Det är givetvis vi i de moderna utbildning och arbetar- samhället som har skapat dessa normer, för tvåhundra år sedan såg barnafödandet helt annorlunda ut i samma land.  Å andra sidan så var man gift innan första barnet var fött...

Samhället är idag inställt på att barnafödande är något man bör vänta med. Därför ställs unga föräldrar inför en extra jobbig prövning. Inte nog med att man är förälder, man är även ung och oerfaren, outbildad och har hela samhällets ögon vilandes över en.

Du som ung förälder kommer att påverkas enormt av dessa normer. Då gäller det att se till att du förmedlar vad du vill och hur du vill bli bemött. Som jag skrivit tidigare så är stödet från nära och kära enormt viktigt. Citatet; "Ensam är stark" gäller inte längre. För att vara ensam bryter sakta men säkert ned ens psyke och gör att du tillslut blir en enormt dålig förälder istället.

Se till att skaffa vänner i samma situation som dig i alla fall till du känner dig stark nog att stå på dina egna ben.

Värsta veckan i vårat liv.

publicerat i Vill du bli ung förälder, klicka här!;
Skrivet 2 december 2009.
Utdraget kommer från min andra blogg.

Det började som sagt med en kraftig feber i fredags som höll i sig i allt för många dagar. I måndags drog vi till nynäsakuten där de var rädda för svininfluensan, tog blodprov, en tops i halsen och kände på Kevins mage, resultatet blev ingen svininfluensa och ingen hjälp heller för den delen. I tisdags förmiddag drog jag och Anna till Haninge Närakut. Kevin hade blivit sämre och jag hoppades på att få lite mer hjälp än vad vi fick i nynäs. Men i haninge tog dom inget annat än hans personnummer och tittade inte ens på honom innan dom sa att dom inte kunde göra någonting. Jag och Anna hade slut på Cola vilket var det enda Kevin drack (någolunda) av, så vi drog till donken där det var meningen att vi skulle försöka få i honom lite av ett happy meal och lite cola. Han drack varken Colan eller åt något av sitt Happy Meal.

Vi drog hem med tåget, med en kille som sovit under näst intill hela dagen. Precis när vi kommit hem och satt oss för att vila så ringer min mamma och vill ha en uppdatering av läget. Jag berättar att han inte kan gå, utan vinglar som en onykter gubbe. Han hade alltså ingen energi kvar, febern var lika hög som innan och han hade som sagt sovit hela dagen utan att dricka eller äta glassen som han somnade från hela tiden. Hon drog en hypotes om att han kunde ha hjärnhinnesinflammation och hon bad mig gå över till grannarna för råd.

Sagt och gjort. Jag lindade in Kevin i en filt, promenerade barfota ner för våran trappuppgång och gick in i källaren och över till Ingrid. Hon sa att det var läge att ringa ambulans och åka iväg på direkten om vi inte fått någon hjälp. Så jag gick hem, ringde en ambulans och dom sa att dom var på g redan några minuter senare. Skönt, en sten for ur mitt bröst. Nu gick allt snabbt. Vi packade ner det vi mest behövde under kvällen, för jag var säker på att vi skulle få åka hem på en gång som innan. När jag stod och pratade med mamma i telefonen så kom Ingrid upp och lånade ut femhundrakronor vilket blev min räddning under sjukhusvistelsen, tack snälla, snälla, snälla underbara du.

Sen stod jag och Anna utanför porten med Kevin inlindad i en filt. Han höll på att koka ihjäl så vi såg ingen anledning till att vara kvar inne. Femton minuter senare kom ambulansen och resan mot Sachsska Barnakut började. I ambulansen sov Kevin hela vägen in och hans feber låg på 39,8. Han var väldigt uttorkad och apatisk och öppnade inte så mycket som ögonlocket på vägen in. Anna som satt fram i ambulansen sa inte ett ljud till killen som körde, medan jag och killen bak satt och snackade hela vägen in. Kevin fick även en liten nalle av ambulansföraren som vi döpte till Kari, efter han som vi fick nallen av. 

En halvtimma senare var vi framme. Vi fick gå in på ambulansintaget och blev mötta av tre sköterskor direkt. Alla var redo att rycka i om det skulle behövts. Men Kevin sov ju så gott i min famn. Jag var lika redo på att få gå in i väntrummet och vänta i flera timmar innan något skulle hända, men här blev vi tilldelade ett undersöksrum direkt. Dom kom in, tog tempen och konstaterade att han fortfarande hade närmare 40 grader. 

Nu kom såklart det roliga, vilket var stick i fingret. Han skrek som ett djur stackarn. Sen tog dom alvedon via munnen vilket var lönlöst, såklart. Han spottade ut allt på oss och att få ner febern kändes helt plötsligt omöjligt. Det lilla han alvedon han fick i sig kräktes han upp. Jag ringde till Johanna och Calle som utan dess minsta tvekan kom upp till oss för att köra hem oss när vi blev klara. Tiden gick så långsamt, så sakta och så segt. Runt åtta kom Johanna och Calle. Strax innan dom kom så hade vi satt in en supp för att minska Kevins feber, och självklart kom den reaktion som jag visste skulle komma av supparna, diarré. Så första timmarna var det omöjligt att få ner hans feber. Runt tio kom doktorn in. En jättesnäll  tjej som berättade att vi skulle få stanna över några nätter (otippat till tusen kan jag säga). Jag fick förklara för Johanna och Calle att dom kunde ta med sig Anna hem, bara tjugo minuter efter dom hade åkt så fick vi ett rum på sal 70, isolerade, instängda och ensamma bara han och jag.  

Jag fick träffa nattpersonalen som jobbade. Så fort dom kom in och hälsade på så bröt Kevin ihop, vilket fick mig till tårar också. För min del var det mest pg.a utmattning och den oro som jag burit på i flera dagars tid. Dom gjorde ordning så att han fick dropp och lämnade oss med droppmaskinen och ljudet till. Jag somnade knappt den natten. Pippi Långstrump på rymmen gick om och om igen, hela natten. Dom få timmarna jag sov- väcktes jag av hans droppmaskin som larmade när den blev låst. Jag larmade på personal som fick springa fram och tillbaka mellan oss. Stackars Josefin som fick ta de passen när Kevin var som mest vild. Han skrek, bet i bandaget och rev mig hela natten. Jag grät, Kevin grät och personalen tröstade. 

Tillslut blev det morgon. Doktorn kom in lagom till frukosten och tog halsprov på Kevin tills han kräktes. Strax efter kom supparna i rumpan och sedan en slang ner i näsan på Kevin för att ta något annat prov. Han var allt annat än glad måste jag säga. Och jag var allt annat än stark. Varje gång Kevin tittade på mig med panik i ögonen så började jag gråta. Min mobil var minuter från att ladda ut och jag kände mig mer låst på sjukhuset än innan. Vår aptit ville som sagt inte fungera och läkarens ingrepp hjälpte inte till speciellt. 

Som tidigare fick vi beskedet av snabbtestet att streptokockerbakterierna visade negativt fast Kevins hals var svullen till tusen. Han sov större delen och när han inte sov så var det pippi långstrump som gällde. Min mamma kom strax efter läkarens ingrepp och hjälpte mig, detta är alltså dag två på sjukhuset. Med fyra timmars mellanrum så sattes supparna in, och Kevin visste direkt vad som skulle hända, han spännde sig därför som en pilbåge och vägrade låta oss stoppa in den. Sköterskorna kom in med kåvepenin i krita, i en kanyl som vi skulle få i honom genom munnen. Ha-Ha sa jag och lyckoönskade dom. Som sagt, han skrek som ett djur, var taktisk och samlade allt i munnen och när sprutan fördes ut ur munnen så spottade han ut allt på en gång. Dom tippade på att han fick i sig lite. Jag tippade på att han inte fick i sig någonting.

Sköterskorna svor över att dom varken fick i honom vatten eller medicin och deras lugna fina samtalstoner ville inte få Kevin till att lita på dom mer - utan han fortsatte med samma teknik om och om igen, samtidigt som han skrek rakt ut och bad dom sluta. Ikväll kom Kevins pappa också, ett kärt återseende och Kevin lugnade ner sig en aning - jag som inte hade tagit mig utanför rummet på ett dygn fick äntligen resa på mig och gå till pressbyrån för att köpa upp pengar till lite piggelin till Kevin.

Strax efter jag kom tillbaka så kom nattpersonalen (vid detta tillfälle så hade jag nog träffat hela sjukhusstyrkan på personal på barnakuten och mitt namnminne var inte längre okej om ens det...) och dom frågade hur vi ville göra med hans medicin. ÄNTLIGEN någon som rådfrågar med oss. Vi kom överrens om att dom skulle lämna in en spruta till oss och att vi skulle leka bort det läskiga med tanke på att dom tidigare sköterskorna hade gjort en form av övergrepp på Kevin och att han därför visade stor rädsla för sprutor och medicin. Vi försökte, i över fyrtiofem minuter så försökte vi leka med sprutan, men han vägrade.

Dom tvingade därefter i honom den, och samma sak hände som tidigare. Det lilla han fick i sig kräktes han upp och dom sa åt oss att dom skulle be läkaren ordinera en annan medicin till honom. Därefter lämnade dom oss ifred fram tills dess att en ny kanyl skulle sättas. Emla plåster på i en halvtimma, många bandage och mycket skrik senare kom sköterskorna tillbaka och tog bort plåsterna och satte dit en ny nål. Den här natten så gick det mycket lugnare och Kevin sov större delen av natten tack och lov.

På morgonen den tredje sjukhusdagen så vaknade vi av att hans dropplarm sattes igång och sköterskorna fick komma in och fixa till problemet. Ännu en utmattande dag på sjukhuset hade vi framför oss. I morse fick vi frukost ganska tidigt, dom gav oss juice och smörgåsar som utan problem gick ner. Därefter kom doktorn och förklarade hur läget låg till. Ingen infektion var kvar i kroppen vilket var skönt. Kevins värden hade gått från 89 till 23 på bara ett dygn och allt tack vare dropp och iprensuppar, och enligt doktorn ordination kunde vi åka hem och vila istället.

Skönt, tre dagar på ett sjukhus räcker för att man ska bli sjuk i huvudet själv.
Nu mår Kevin bra, hans kroppstemp ligger på 35 och han är pigg och glad idag, nu är det bara aptiten som vi måste få tillbaka!

Nu är Kevin med sin pappa så att jag får vila i några dagar förhoppningsvis! Ska bli skönt att bara kunna tänka på sig själv de närmaste dagarna nu!



Första bilden är tagen samma dag Kevin fick sin feber.
Andra bilden är fjärde dagen, första dagen vi var på sjukhuset och inte fick någon hjälp.
Sista bilden är tagen samma dag ambulansen kom och hämtade oss.


Han hade haft blöja på sig under tre av fem feberdagar hemma, för att jag skulle få se hur mycket han kissade. Och de två sista dagarna hade han samma blöja på sig - som fortfarande var torr.
Kevin var medvetslös när jag ringde ambulansen.
Han återfick medvetandet när vi hade fått dropp i ambulansen och kommit till sjukhuset.

När ett barn blir så sjukt så handlar det inte så mycket om vad barnet vill längre. Man får tvinga i dem allt drickbart endast för att hålla dem vid liv. För endast tre dagar utan vatten och med hög feber sätter livet på prov. Men när jag insåg att Kevin inte fick i sig någonting, varken på egen hand eller via tvång så var jag tvungen att ta till proffesionell hjälp.

Detta var den värsta veckan i vårat liv - hittils för mig och Kevin. Och det är absolut ingenting jag vill återuppleva.

Jag är så otroligt glad att SOS-alarm tog Kevin seriöst. Jag är så otroligt glad att ambulansen kom så snabbt som den gjorde, för grannarnas stöd och jag är så otroligt glad över den hjälp vi fick på SÖS.

Blivande förälder.

publicerat i Vill du bli ung förälder, klicka här!;
Lite tips som du bör ha i baktanke då du planerar att bli gravid som ung. Eller om du är ung och detta är oplanerat.

Börja med att besluta dig för att behålla eller göra abort.
Det beslut du gör är avgörande för de nästa tipsen jag har att bjuda på.

Tänk på hur du ska klara dig.
Ska dina föräldrar försörja dig och barnet tills du är färdigutbildad/hittat ett jobb? Ska du gå på socialbidrag? Ska du jobba och hur ska du ha möjlighet att jobba med ett spädbarn? Ska du bo ensam med barnet eller med barnets pappa? Är du ensam om att ta beslutet om att behålla barnet eller är ni två om det?

Finns det tillräkligt med stöd och hjälp.
Stödjer din familj, pojkvän, vänner och bekanta dig i ditt beslut? Får du ärva saker till barnet eller ska du köpa allt från grunden själv? Har du ekonomiska möjligheter till ditt beslut?

Hur ser framtiden ut.
Gör en plan på vad du har för mål. Ta studenten? Försöka hitta jobb? Vara mammaledig?
Resa? (det är möjligt att resa med barn) Att ha framtidsplaner är otroligt viktigt och att klara av målen är viktigare. Så börja med kortsiktiga mål så att du känner att du klarar av det.

Risken är stor att du kommer känna dig ensam.
Det kommer inte spela någon roll hur många vänner du har omkring dig. Dina vänner kommer sluta bjuda dig på fester för att du hela tiden tackar nej - dom kommer aldrig förstå din situation fullt ut förrän den dagen dom själva siitter i samma situation.

Var aldrig rädd för att be om hjälp.
Även äldre mammor behöver hjälp ibland - det gör dig inte till en sämre mamma.
Troligtvis blir du istället en bättre mamma och får mer energi.



Mina kortsiktiga mål.

Gå ett halvår i gymnasiet för att känna på hur mammalivet och studentlivet går ihop.
När jag kände att det faktiskt fungerade så fortsatte jag gå i gymnasiet.

Skaffa en utbildning. Den sjätte juni tjugohundranio så blev jag utbildad kock/kallskänka/servitris och gick ut med schyssta betyg från Nynäshamns gymnasium.

Flytta till en egen lägenhet. När jag var femton så flyttade jag ihop med Kevins pappa. Vi bodde tillsammans i tre år innan det tog slut och mitt mål då var att jag skulle hitta en egen lägenhet. Svårigheten låg i att jag gick i gymnasiet och att jag inte hade någon egen inkomst. Mina underbara föräldrar gick som borgenärer och samma sommar fick jag en egen lägenhet.

Skaffa ett jobb. Arbete har jag aldrig haft svårt för att få. Har man ett jobb är det jättelätt att få fler. Har du ett jobb så är du otroligt eftertraktad på arbetsmarknaden. Därför ska man alltid söka nya arbeten samtidigt som man jobbar. Detta bevisar att du är intresserad av att arbeta, plus att arbetsgivaren ser att du är aktiv på arbetsmarknaden.

Tillåta mig själv att träffa vänner. När jag fick Kevin så stängde jag in mig. Jag blev tillslut socialt handikappad och fungerade inte i sociala sammanhang. Men tillslut, speciellt när jag bodde ensam - så såg jag till att jag träffade mina vänner. Det började med att jag tog hem tjejkompisar i klassen på middag och när jag kände att jag kunde hänga med dem privat så började jag söka mig nya kontakter över internet som jag började träffa irl. Sociala nätverk som Familjeliv, och blogg.se har gett mig möjlighet att träffa massa nya vänner från bland annat min egna hemstad.






Att vara mamma och vän.

publicerat i Vill du bli ung förälder, klicka här!;
När jag var fjorton, innan jag blev gravid eller hade någon aning om hur mitt liv skulle förändras året senare, så hade jag massa vänner. Det var speciellt ett kompisgäng på runt tio- tjugo pers som jag hängde med året runt. Var vi inte hemma hos någon så gick vi runt och lallade på stan. Var vi inte på stan så var vi på olika fester. Var vi inte på olika fester så var vi och käkade på olika restauranger. Ja, vi gjorde allt tillsammans helt enkelt.

Men när jag blev gravid så fanns det nästan inga vänner kvar. Nästan ingen. Dom som fanns där var verkligen guldkornen. Dom som jag visste skulle stötta mig.

När jag var gravid och precis nyförlöst så hade jag skapat mig nya kontakter på "ungar med ungar", en ung mamma-grupp som finns i nynäs. Men idag kräks jag på att hänga med mina "föräldravänner".

Man behöver verkligen ha vänner som inte talar om barn 24/7. Man behöver ha vänner som man kan snacka "normala" problem med. För när jag inte är "mamma" så är jag fortfarande Denise. Eller, ärligt talat så är jag alltid Denise. När jag är med mina vänner så är jag bara mamma när den lilla killen kräver min uppmärksamhet.

Man förändras inte för att man har ett barn.
Det som förändras är eran syn på mig.

Varför ni inte bör bli unga föräldrar.

publicerat i Vill du bli ung förälder, klicka här!;
Varför jag inte råder andra till att bli unga föräldrar.

  • Ett barn kräver konstant uppassning de första tre åren. Dom stoppar saker i munnen, pillar på allt man säger "aj-aj" till och kladdar på hemläxan som skolan gett dig.
  • Barnen kostar pengar. Ett barn beräknas kosta en miljon fram till artonårsdagen. Kan du punga ut en miljon, då är du nog redo att bli morsa / farsa minsann. (Månadskostnaden ligger på drygt 4270 kronor). Vissa väljer givetvis att ge barnen mer än "Månadskostnaden".
  • Det blir inte lika lätt att resa, hänga med vänner, festa och mysa med den du älskar på tumanhand. Du har alltid någon som ligger och lyssnar, och precis när du inte vill bli störd så kommer tjutet.
  • Du kommer sova gott igen först när barnet blir 25-30 och själv har blivit förälder.
  • Du måste passa tider, dagistider, skoltider, föräldramöten, tandläkartider, läkartider, BVC-tider och dessa tider gäller inte för dig själv längre, det gäller ditt barn.
  • Blöjor, blöjor, salvor, puder, tvättservetter, blöjor, blöjor, blöjor. Nämnde jag att barn bajsar?


    Nej men seriöst - gå klart skolan, res och se världen, älska livet, älska era vänner, gå på konsert och ta tillvara på er ungdom. Ett barn hinner man med senare i livet, med den man verkligen älskar.

    Skulle du redan ha barn och mot förmodan vara ung (eller äldre), så betyder inte pengar allt. Ge dom massa kärlek. Flera ton, varje dag. Det lever dom länge på - och du också.



    • För att ingen ska missförstå mig nu så måste jag förtydliga vissa saker.

    Nej - Kevin var inget misstag
    och jag vill att det ska framgå i texten.
    Ja - jag älskar honom oändligt mycket.
    Jag gör allt för honom,
    och det är tydligt att vi är själsfränder.