Jag visste och kunde själv relatera till hur mina föräldrar skulle reagera när jag hade tillräckligt med mod att berätta att jag var gravid. Dom skulle inte precis ställa sig upp och jubla och inte heller skicka mig till en kvinnoklinik för att låta mig utföra en tvångsabort. Valet skulle istället vara helt och hållet mitt beslut att ta och dom skulle stötta mig i vilket beslut jag än tog. Men alla är inte så lyckligt lottade. Och kanske var inte jag det heller.
Jag förlorade massa nära vänner på vägen in mot vuxenvärlden. Jag fick tillåta mig själv att trampas med blickar och med tissel och tassel bakom min rygg. För det är sånt man får acceptera och ta när man sticker ut och inte är som alla andra. Själv har jag och kommer alltid hata normen "normal". Vem exakt är det som bestämmer var normen för normal ska sträcka sig? Det finns ingen modell, motstock eller mall som förklarar vem av oss som är normala och vem av oss som är utanför.
Jag försökte välja att inte vara onormal. Jag tänkte att om jag valde att tala öppet om det så skulle det kanske bli mer accepterat. Men istället fick jag glåpord som "Du har förstört hela ditt liv!", "Du kommer aldrig att bli någonting", "Jävla socialfall", "Gör en abort och rädda din tånårsperiod" och tillock med en varning om en anmälan till socialkontoret för min ringa ålder.
Redan första veckan som officiellt gravid så hade jag mer att bevisa för folk än vad en nybliven mamma har.
Men vad jag hade - som lyckligt lottad var min familj och mina närmaste vänner som fortfarande stod vid min sida och accepterade mitt val i livet. De som kunde ta det faktum att alla inte är lika, inte tänker lika och inte aggerar lika i alla situationer de ställs inför - de vänner fortsatte vara mina vänner och är än idag!
Jag kunde inte tänka mig en säker framtid med Kevins pappa. Vårt förhållande var rangligt redan från start och jag hade inte fått prova på singellivet innan jag gav mig in i mammalivet. Så att vårt förhållande skulle hålla kändes det aldrig som. Det var mer en tidsfråga när det skulle ta slut. Det hängde på detta, och alla våra fördomar kring den höga åldersskillnaden som gjorde att vi valde gå skilda vägar.
En femtonåring, en niondeklassare har absolut ingenting gemensamt med en tjugoåttaåring, punkt.
Kevins pappa blev mitt största bästa misstag då jag som artonåring frigav mig och gick ut i singellivet. Jag fick stöd från mina föräldrar som gick in som borgenärer åt mig då jag var i akut behov av en egen lägenhet. Och samma höst, några månader senare efter uppbrottet så fick jag flytta in i det som skulle komma att vara mitt hem fram tills dess att jag träffade Andreas. Jag som fortfarande hade ett år kvar på gymnasiet fick kämpa hårt för att få ekonomin att gå ihop. Men det fungerade. Utan mina föräldrars stöd, mina vänners ständiga "sova över"-partyn som de själva annordnade och utan min lilla pigga, glada och lättsamma grabb så hade mitt liv troligtvis sett annorlunda ut - men som jag hade det då var rena drömmen mot vad jag kunde ha haft det.
Men alla är verkligen inte lika lyckligt lottade.
Kevin och Mormor.
Kevin med hans bästa vän, morfar.
Kevin med bruden som bor i Australien nu (hans gudmor).
Kevin med världens snyggaste Brunett, Alexandra.
Världens bästa vän, stöd, syster, bonusmamma - allt man kan tänka sig, Anna!
(Alla bilderna är från 2008!)
Det finns massa fler vänner, massa mer stöd och mängder av kärlek vi fått under åren. Både som gravid och som mamma av en rad olika människor.
blir ändå glad av att läsa ditt inlägg för jag känner igen det mesta. jag var ändå 18 när jag fick min dotter men fick höra massor av glåpord och jävlar vad jag fick kämpa. ibland ville jag nästan ge upp men jag har en otroligt fin dotter som jag är väldigt glad och stolt över