http://familyportrait.blogg.se/

I ett hopplöst försök att finna mig själv så kapade jag av mig håret nu tidigare i november. Jag kände att all min ångest satt i mitt hår istället för att inse att det faktiskt var jag som bar på min ångest. Jag tänkte att en förändring kunde göra mig gott och att jag kunde "bli någon annan och släppa min ångest för ett tag". 

Men ångesten försvann inte när jag klippte mig, vilket vilken vettig människa som helst hade förstått. Men jag var fast besluten i att min ångest kunde klippas bort. Att det skulle bli lättare att andas när håret försvunnit. Att jag inte längre skulle vakna på natten av att det skulle kännas som jag kvävdes. Jag inbillade mig själv att det var mitt hår som kvävde mig. Men min kvävningskänsla fortsatte mitt i natten. Min ångest fanns kvar och jag satt utan hår på mitt huvud. Nåväl, jag hade några centimeter kvar på huvudet, men ingenting som värmde i novemberkylan. 

 

Jag gick alltid runt med känslan av att göra allt fort. Hämta barn på förskolan skulle gå fort, klä på henne var alltid en tävling mot klockan och ut från dagis, snabbt som attan skulle jag stänga dörren. Jag orkade inte ens fråga vad som hänt eller hur hon haft det. Jag ville inte få någon information om något från dagis längre. Oftast gav det mig bara ångest. 
"Hon har inga extrakläder"

"Vantar och overallen måste tvättas"
"Hon har ätit ganska dåligt idag, hon som annars brukar äta så bra"
"Hon är inte riktigt sig själv längre, hon brukar alltid vara så glad - men upplevs som ängslig och orolig"

Den sista meningen fick jag höra när jag och mitt ex separerat och vi tvingats flytta tillbaka hem. Två dagar efter att mannen dött på mitt jobb under mitt arbetspass och samma dag som det kändes som hela mitt liv vänts upp och ned. Jag bröt ihop och grät ute på dagisgården med barnen runt mig. Jag ville bara hem, tappa upp ett bad, tända ljus och aldrig gå upp ur badkaret mer. 

 

Så såg hon glad och nöjd ut när vi gick från förskolan så dög det, annars skulle jag säkert få höra om det vid matbordet senare på kvällen. Att handla middag eller frukost ska vi inte tala om. Jag kunde gå in i en affär med hörlurarna i öronen för att undvika kontakt med människor. Jag var fullt fokuserad på att titta bort när jag såg någon jag kände att jag glömde bort vad jag skulle handla. Att bo i en småstad där man känner så pass många - och leva med ångest när man inte har lust att känna någon är inte lätt. Så som oftast greppade jag tag i de första bästa råvarorna, det kunde vara allt från vitkål, kaviar och en köttbit - utan den minsta tanke på kobinationen. Och så sprang jag till kassan för att få betala så snabbt som möjligt. 

När jag kommit innanför dörren för att börja laga mat så satte jag mig ner på en stol i köket och grät, detta hände inte bara en gång - utan flera gånger under flera veckor i flera månader. Jag hade ingen kontroll på mitt liv längre. Och en dag i december bestämde jag mig för att ta kontrollen på mitt liv igen.  

 

Att jag gått in i väggen var inte direkt någon nyhet. Jag fick hjärtklappning för minsta lilla men körde över mig själv. Jag mådde inte bra och vid varje ledig dag från arbete så sov jag mig förbi den, och vaknade upp nästa dag som om att den aldrig existerat och på så sätt kände jag mig aldrig ledig.