http://familyportrait.blogg.se/

Äntligen, måste jag medge. Barnen har ätit godis från morgon till kväll sedan skärtorsdagen och folk har kommit förbi och dumpat påskägg på oss. Säkert ett och ett halvt kilo har vi tryckt i oss. 

Vi firade hos mina föräldrar i lördags med påsklunch. Var skapligt varmt i solen trots att snön fått för sig att falla på kvällarna. Nu är det så kallt att vinterjackan fått komma fram ett tag till. Jävla april-april väder vi bjuds på. Ena dagen vårsol, andra dagen snöstorm och iskallt. 

Vi åt middag samma dag hos Sebastians föräldrar. Kevin, Julie och Julia var superglada över att få träffas igen. Det var som sagt ett tag sedan för dem små liven. 

♡

Jag mår mycket bättre nu också. Sover lite konstigt, med tupplurar mitt på dagen, och vaknar lite skeva tider. Men i veckan arbetar jag kväll alla dagar förutom lördag då jag kör en konstig långpanna från 07- 01.. den kommer nog kännas i kroppen men lättförsänta timmar vilket kan generera till mer ledighet med barnen ☆. 

Tiden går ju så fort så jag vill passa på att hänga med barnen så länge som det går och så länge dem vill hänga med mig. 

Hjärtat jobbar och sover på jobbet till söndag eftermiddag. Vi fick i alla fall sova tillsammans inatt, och ta en långpromenad nu på förmiddagen. Natten innan sov vi båda på respektive arbeten, han på sitt hotellrum och jag på mitt. Det är skönt med det alternativet när man jobbar så mycket i alla fall. 

Sen i med buljongtärning, kokosmjölk och efter drygt tjugo minuter så körde jag dem med stavmixern.

Och ja, morotssoppa gick hem hos barnen och kräver bara fyra ingredienser. Lätt som en plätt och lätt käk för Kevin att laga själv när han är ensam hemma. 

Ibland känns det som att jag är för hård mot honom. Nu på vintern så ska han vara hemma från sina vänner runt 17-tiden. Det för att vi ska äta middag ihop och kunna studera direkt efter maten. 

I julklapp fick Kevin nämligen en laptop av min killes familj. Något som jag aldrig hade haft råd att ge honom själv, så jag är evigt tacksam när jag fick se hans ansikte skina upp efter att bara öppnat mjuka paket på julafton. 

Han fick nämligen vänta lite på datorn. Men desto lyckligare blev han, min prins. 

Han sköter sig verkligen exemplariskt i skolan. Jag är förvånad själv med tanke på att mitt intresse för skolan aldrig riktigt fanns. Eller det fanns, men försvann lika fort ju äldre jag blev. Därför är jag noga med att sitta ner med Kevin och nöta in alla engelska ord, alla matematiska formler och alla svenska ord och uttryck som ska formuleras ned på papper. Han måste göra en läxa om dagen innan han sätter sig vid datorn.

Han är sjukt duktig på engelska. Han sitter ju framför youtube varje vaken timme som han får. Matematik är som gjort för honom men det är när det kommer till svenska som hans intresse faller. Han förstår inte vikten av att vara duktig på att formulera sig. "Jag kan ju prata, mamma".

Han kanske har rätt. Men imorgon ska vi öva på en argumenterande text med teser, argument och motargument. Där snackar vi mitt ämne, helt och hållet... 

Världens finaste kille.
Och han är M I N ♥

Hade jag vetat vad det var för väder som väntade bakom rullgardinen i morse så hade jag tryggt legat kvar och dragit täcket över huvudet. Men nu får man väl ha kallat mig för lyckligt ovetande då jag inte hade någon aning om att regnet slog som spön i backen. Men när jag ändå hade gått upp till halv sju, tryckt igång barnkanalen och efter det öppnat mina ögon och tittat ut så kändes det meningslöst att gå tillbaka in i sovrummet och somna om. Plus att Kevin faktiskt ska ta sig ut i regnet för att gå en skogspromenad med skolan. Lucky bastard...

 

Fick ett meddelande från mama.nu på facebook där jag blev ombedd att gå in och bläddra bland alla gamla omslag de haft genom åren och fann nummer 5 från 2011 med Doktor Åsa och hennes söta bebis på omslaget. Det var nämligen den tidiningen som jag och Kevin var med i förra året. Lite kul att se tillbaka, trots att jag inte har inslaget här just nu så vet jag att det fanns en ruta med oss där, och jag som skrev om hur stolt jag var över min nya kropp efter att ha fått barn.

 

Jag har gått förbi halvlek nu med tre veckor när det gäller graviditeten och gud så underbart det känns att det närmar sig med stormsteg. Trots att jag känner mig trött konstant och slarvar med järntabletterna (sch, säg ingenting), så känns det som den här graviditeten gått superfort. Och då ska vi inte tala om vad tiden går när man väl har barnen hos sig.

 

När Kevin var två och ett halvt så kom min moster över med massa kläder för framtida bruk för Kevin. Dessa var alltså i groteska storlekar så som storlek hundratjugo. Min son skulle ju aldrig kunna ta sig i storlek hundratjugo så att det passade. Det trodde jag i alla fall då när han fortfarande drog nittiofyra i storlek. Och när jag tittar på kläderna som Kevin drar idag så är hundratjugo kläderna redan urväxta. Så snabbt går det!

 

Bilderna är från 2010.

Sedan min telefon försvann på Huddinge sjukhus för några veckor sedan så känner jag hur stressen över att "konstant vara uppkopplad" har avtagit och jag faktiskt njuter av att enbart ha en telefon istället för ett "okontrollerat liv". Kevin är också himla nöjd med min nuvarande Walkman som han kan spela roliga spel på (typ från stenåldern), som guitarhero och ett snowboardspel. Han är nöjd helt enkelt, haha.

Jag tror inte att jag är skapt för att ha en Iphone eller liknande telefon i alla fall. Mitt liv är så stressat redan som det är just nu, så det är nog nyttigare om jag avstår från det nöjet.

Kevins största farhåga när han fick veta att han skulle bli storebror var frågan;

"Kommer du älska mig lika mycket även om det kommer en bebis, mamma?"

Nej, jag kommer inte älska honom lika mycket. Jag kommer älska honom mycket mer.
Kevin och jag har gått igenom så otroligt mycket tillsammans att vi alltid kommer ha den där speciella kontakten. Givetvis kommer denna lilla groda få samma möjligheter som Kevin fått förutom att denna groda har världens bästa storebror att växa upp med. En möjlighet som Kevin aldrig fått tillgång till. Och jag är säker på att Kevin kommer lära grodan allt han vet.

Du förstår inte hur älskad du är, lillprinsen.

 

Nu ligger jag och Kevin nerbäddade i varsin säng och ska sova. Vi var uppe klockan sex i morse så att vara uppe länge känns inte som någon vidare idé. I morgon ringer klockan vid halv sju, trots att jag börjar först vid halv nio. Men min takt på morgonen och min matlust är inte vad den brukar som sagt. Plus att det är en fördel om Kevin är påklädd, matad och klar att gå mot dagis när Andreas vaknar på förmiddagen innan jobbet.

Jag får sån otrolig ångest över att behöva låta Kevin gå på dagis så himla sena dagar. Trots att jag VET att jag inte får springa till dagis för fröknarna (dom har sagt att han har det bra nämligen) så kan jag inte låta bli att springa från jobbet nere vid kyrkan i centrum till dagis på under femton minuter. Jag bara måste umgås med Kevin, eller veta att jag har möjlighet till det.

Just nu vill jag att veckan ska gå jättesakta, Kevins pappa vill nog det motsatta. Men jag har liksom inte ställt in mig på att han snart ska vara borta i flera, flera dagar.

Enormt jobbigt är det just nu. Ni förstår verkligen inte, buhu!

Men en rolig sak som jag kom på nu i dag var att vi troligtvis inte kommer vara barnfria på julafton som vi tidigare planerat. Gud så mysigt att ha en liten groda att dela sina dagar med. En groda som vi aldrig behöver dela med någon annan... annat än mormor och morfar, samt farmor och farfar då och då. Men det kan man stå ut med, haha!