Som en oinbjuden vän.

publicerat i Denise, Sjukdomar;
Jag har ont på hela ryggen. Inte som ont i ryggen efter en skada. Mer som att jag svalt helt fel och det river på insidan av kroppen. Den här känslan av hårt knäckebröd som repar upp mig från insidan. Jag är övertygad om att det är min ångest som kommer krypande, men visst. Det är väl också en skada bara utspridd under längre tid. Hela kroppen känns som ur balans och ur fas. Jag mår illa. Trots att jag ätit en banan till frukost så känner jag ett starkt obehag i magen. Jag är trött. Nej, trött är en underdrift. Jag är rent av utmattad. Men jag sväljer den känslan också. Det är inte tillåtet att känna.

Jag försöker att inte tillåta mig själv att känna någonting. 

Skridskor.

publicerat i Aktiviteter;

Vi drog iväg på äventyr idag, jag och Julie. Hon har blivit en riktig stjärna på att åka skridskor. Och på hennes skola har dem gjort om en fotbollsplan till en skridskobana vilket ungarna får stor användning för.

Så mysigt!

Vi tog med oss varm choklad, lite frukt och ett gott sällskap och tog oss igenom närmare tre timmar i kylan innan vi gav upp och åkte hem. 

Imorgon ska Julie tillbaka till fotbollsträningen efter juluppehållet. Någonting som hon ser fram emot så mycket. Få träffa sina kompisar och springa av sig all sin energi långt innan man egentligen ska vakna en söndagsmorgon. 

Nu är det snart dags för middag. Det blir en färdig lasagne med lättare grönsaker. Efter en halvdag ute så är jag alldeles för seg för att göra något mer avancerat. 

Tack för mig. 


Tio koppar kaffe.

publicerat i Denise, Jobb;
Jag sitter på jobbet. Jag fick ju jobb på den bilskolan som jag tog mitt körkort på. Så typiskt mig att hoppa på saker jag inte har någon aning om - lära mig det och sedan tröttna då alla dagar visar sig vara den samma.

Jag är receptionist i dagsläget. 
Jag jobbar med lärarnas schema, bokar in elever, fakturerar, bokar körprov, läser och svarar på mail och dricker tio koppar kaffe om dagen. Eller, tio koppar idag för att jag bryggde för mycket innan det slog mig att jag var ensam hela dagen på kontoret. 
Jag behöver nya utmaningar snart. Jag klarar inte av att bara ha ett jobb. Jag måste ha något mer. 



Vilda hjärtan kan inte brytas

publicerat i
I ett hopplöst försök att finna mig själv så kapade jag av mig håret nu tidigare i november. Jag kände att all min ångest satt i mitt hår istället för att inse att det faktiskt var jag som bar på min ångest. Jag tänkte att en förändring kunde göra mig gott och att jag kunde "bli någon annan och släppa min ångest för ett tag". 

Men ångesten försvann inte när jag klippte mig, vilket vilken vettig människa som helst hade förstått. Men jag var fast besluten i att min ångest kunde klippas bort. Att det skulle bli lättare att andas när håret försvunnit. Att jag inte längre skulle vakna på natten av att det skulle kännas som jag kvävdes. Jag inbillade mig själv att det var mitt hår som kvävde mig. Men min kvävningskänsla fortsatte mitt i natten. Min ångest fanns kvar och jag satt utan hår på mitt huvud. Nåväl, jag hade några centimeter kvar på huvudet, men ingenting som värmde i novemberkylan. 
 
Jag gick alltid runt med känslan av att göra allt fort. Hämta barn på förskolan skulle gå fort, klä på henne var alltid en tävling mot klockan och ut från dagis, snabbt som attan skulle jag stänga dörren. Jag orkade inte ens fråga vad som hänt eller hur hon haft det. Jag ville inte få någon information om något från dagis längre. Oftast gav det mig bara ångest. 
"Hon har inga extrakläder"
"Vantar och overallen måste tvättas"
"Hon har ätit ganska dåligt idag, hon som annars brukar äta så bra"
"Hon är inte riktigt sig själv längre, hon brukar alltid vara så glad - men upplevs som ängslig och orolig"
Den sista meningen fick jag höra när jag och mitt ex separerat och vi tvingats flytta tillbaka hem. Två dagar efter att mannen dött på mitt jobb under mitt arbetspass och samma dag som det kändes som hela mitt liv vänts upp och ned. Jag bröt ihop och grät ute på dagisgården med barnen runt mig. Jag ville bara hem, tappa upp ett bad, tända ljus och aldrig gå upp ur badkaret mer. 
 
Så såg hon glad och nöjd ut när vi gick från förskolan så dög det, annars skulle jag säkert få höra om det vid matbordet senare på kvällen. Att handla middag eller frukost ska vi inte tala om. Jag kunde gå in i en affär med hörlurarna i öronen för att undvika kontakt med människor. Jag var fullt fokuserad på att titta bort när jag såg någon jag kände att jag glömde bort vad jag skulle handla. Att bo i en småstad där man känner så pass många - och leva med ångest när man inte har lust att känna någon är inte lätt. Så som oftast greppade jag tag i de första bästa råvarorna, det kunde vara allt från vitkål, kaviar och en köttbit - utan den minsta tanke på kobinationen. Och så sprang jag till kassan för att få betala så snabbt som möjligt. 

När jag kommit innanför dörren för att börja laga mat så satte jag mig ner på en stol i köket och grät, detta hände inte bara en gång - utan flera gånger under flera veckor i flera månader. Jag hade ingen kontroll på mitt liv längre. Och en dag i december bestämde jag mig för att ta kontrollen på mitt liv igen.  
 
Att jag gått in i väggen var inte direkt någon nyhet. Jag fick hjärtklappning för minsta lilla men körde över mig själv. Jag mådde inte bra och vid varje ledig dag från arbete så sov jag mig förbi den, och vaknade upp nästa dag som om att den aldrig existerat och på så sätt kände jag mig aldrig ledig. 

Sex månader.

publicerat i Denise;
Sex månader sedan. 

Sex ibland långa månader. Sex ibland snabba månader. Sex roliga månader. Sex mindre roliga månader. Sex utmattade månader. Sex upplyftande månader. Sex nedstämda månader. Sex underhållande månader...
 
Jag kan fortsätta i all oändlighet. 

Jag har tagit mitt körkort. Helt galet hur fort saker gått egentligen, ibland blir jag fundersam själv och behöver tänka efter för att få vissa saker bekräftade. Jag har en egen bil. Så pass ny att den gått under tretusen mil. Jag har skrivit på en femtioprocent tjänst på ett hotell i nynäs och jag börjar nästa vecka. Jag har klippt av mig allt hår och ser ut som ett troll för tillfället. Jag har yogat min kropp friskare och piggare (börjar nå mina tår efter 23 år nu, senaste gången var jag nog fyra). Jag har börjat simma när jag har tid över. Jag har gått på healing för att healas och läkas. Jag har städat upp saker i mitt liv. Jag har lärt mig att säga nej till saker som inte känns bra. Jag har fått verktyg till att jobba med mig själv. Och, att inte förglömmas, jag försöker mig på att gå hos en psykolog vilket jag inte alls känner mig allt för bekväm med för tillfället. 
 
Jag har gjort allt i min makt för att ta hand om mig själv de senaste året. Ibland förstår jag inte hur jag fått livet att gå ihop. Min kalender har sett ut som ett oläsbart kladd vissa veckor. Men jag har trots det förstått vad jag ska göra för dagen eller för veckan. Jag har sett till att ha saker att se fram emot för att ge mig en morot för att nå dit. Jag har klarat av drömmar och  jag inte trodde jag skulle klara av tidigare. Jag har utmanat mig själv på vägen och tvingat mig själv att ta mig vidare trots motvind och motgångar. 

Jag har haft världens bästa stöd och hejarklack runt mig. Jag har sorterat ut allt negativt och energikrävande i mitt liv och börjat omringa mig av folk som ger lika mycket som jag själv ger från mig. Bara det är en sådan befrielse. När jag släppt en person helt så har jag gett plats för en (ibland två, tre...) nya energier att få plats i mitt liv. 

Jag har en tolvåring och en femåring! Barnen blir liksom ett år äldre av någon underlig anledning. Jag stannar kvar och är tjugofyra i några år till tror jag. 
 
Jag är ganska lycklig just precis nu. Andas in. Andas ut. Djupa andetag. Nuet är liksom svår att stanna i.
Jag samlar på harmoni och livsglädje istället för hög puls och stress. 

Man är ju inte odödlig. 
 
 

Jag vet hur det känns.

publicerat i

Jag vet hur det känns när tårarna inte går att stoppa längre. När man söker en folktom plats för att i ensamhet kunna låta paniken ta över kroppen. Jag har stått inlåst på toaletter så många gånger för att paniken kommer över mig. Den går inte att stoppa. Mina känslor går inte att stoppa. Allt sköljer över mig som en flodvåg. Ångest. Depression. Minnen. Sorg. Saknad. Frågor och förundran. 


Allt. På. En. Gång. 

Jag kan inte prata om det där och då. När det väl bryter ut. Jag gör allt i min makt för att svälja det. Svälja ångesten och gråten. Tänka på något som gör mig stark, för att sedan begrava allt i mig igen - och vänta på nästa attack, och nästa. Och nästa. 

Jag är rädd för att ta itu med mina problem. Rädd för att belasta dem på någon annan. Rädd för att personer ska ändra uppfattning om mig. För jag har sidor av mig själv som jag inte tycker om. Sidor av mig själv som jag gör allt i min makt för att gömma och glömma. Men ibland dyker dem upp. 

Jag gråter ikväll. 
Inte för att jag är ledsen.
Utan för att förhindra mig från att bli det i framtiden okontrollerat. 

Hon tar efter

publicerat i

Jag är så stolt över Julie. Hur hon inte tar konflikter med andra barn som är mindre än henne, utan hur hon visar respekt och omtankte för dem, eller helt enkelt lämnar platsen om osämja skulle uppstå. 


Hon är vuxen i sitt tänk, i en så liten kropp och jag är så tacksam för sättet hon aggerar i utsatta situationer. Hur hon är omtänksam mot de mindre och tillåter dem att närvara i leken. 

Jag har lärt båda mina barn att hjärtat inte sitter i vilken hudfärg, kroppsform, hårfärg eller valet av kläder någon väljer att bära. Att alla är värd samma chans, till dess att personen visat att den inte förtjänar det. 

Dream big

publicerat i

Jag kan inte sova. 


Vissa nätter känns livet pest och pina. Det känns som dagarna bara går i repris med varandra och att motivationen till att gå upp ur sängen är lika med noll.

Men inte nu. Nu kan jag inte sova på grund av min eufori. Min lycka över att saker går min väg, men med en liten oro över att saker kan vända tvärt. 

Idag fick jag två nya soffor, som jag älskar. Dem står lite malplacerade i mitt vardagsrum för tillfället, då dem blev hitburna vid tio ikväll. Så om-möbleringen sker först imorgon.

Imorgon börjar även Kevin i femte klass. Helt galet så fort tiden rusar. Jag är fortfarande 22, check på den. 

Jag har hittat en ny körskola som jag ska lägga pengar på, 10.000 för tjugo körlektioner. Jag får ett par körskoleböcker av en kompis kille. NU JÄVLAR KÖR VI! 

Jag måste få tummen ur arslet. 
Think outside the box, dream big! 

Rekreationen är över...

publicerat i

Jag har kommit hem nu. Och det har visat sig vara på både gott och ont. Jag har saknat mitt. Längtat efter det självklara. Rena kläder. Mitt badkar. Mitt kylskåp. Men samtidigt har jag levt hur bra som helst. Snålt om inte annat. Under hela juli månad har jag inte gjort av med ett korvöre. Jag tappade bort mitt kort i samband med att jag kom ut till almåsa så det har kanske inte varit så konstigt. 


Alla måsten som jag skjutit på behöver jag helt plötsligt ta tag i. Men jag har fått ny energi till att ta hand om det också. Mitt jobb den senaste månaden har varit så givande och så otroligt varierande att det utan tvekan varit värt det. Jag är så glad att jag åkte ut och spenderade sommaren med alla synskadade - trots att det ibland varit emotionellt svårt med vissa avsked. 

Jag är så otroligt tacksam över Almåsa. Det är ett av få ställen som står mig varmt om hjärtat. 

Jag har fått en ny förebild.

publicerat i

Idag har jag mått så dåligt. 

Jag har luckrat upp saker som jag grävt ner alldeles för djupt. Jag har pratat och öppnat mig så djupt jag orkat inför en person som jag känner mig trygg inför. Vissa saker som jag inte nämnt om för någon.

Jag behövde lätta på trycket. Ventilera mig. Tänka på mig själv en kort stund. Det är så lätt att ta emot andras problem och strunta i sina egna behov. 

Jag har fått en ny förebild. En person som jag tänker lite extra på när det känns som jag är ute på djupt vatten och tycker mitt liv känns tufft. En person som berört mig till tårar fast jag knappt känner personen i fråga. 

Jag spenderade eftermiddagen i skogen. Med hörlurarna i öronen, kvällssolen i ansiktet och naturen som omfamnade mig. 

Jag gick i täta snår bland ormbunkar, klättrade i berg och tog mig fram över breda ängar. Tillslut stängde jag av allt ljud och lät skogen och naturen säga sitt. Där satt jag i 45 minuter, mitt i ingenstans innan jag tog mig ner till vägen igen och vidare till strandhuset och bastun. 

Tack livet - för att du finns. 

Bland paddor och prinsar.

publicerat i

I vår stentrappa som leder ner till receptionsbyggnaden så bor det en padda. Han märks inte av på dagen. Men varje kväll, runt midnatt så tittar han ut och hälsar mig välkommen till mitt rum. Jag är helt övertygad om att han är min blivande prins om jag lyckas kyssa honom.


Han är bara skygg. Men jag ger honom tid, han är ju snubbe.. 

Jag har flyttat in i min stuga nu. Igår var första natten här. Jag sov kanske tre timmar i djupsömn och resten låg jag vaken för att ta in alla ljud. Att ligga ensam. I en mörk stuga. I en skog... man är inte kaxig alltså. 

I natt sover Alvin, en sjuttonåring sommarjobbare med mig i ett rum i anslutning till mitt. Jag blev nästan lite lättad av att han behövde sova över, då kanske jag lyckas somna in snabbare. 

Imorgon är det familjevecka på hotellet, vilket innebär sjukt långa dagar. Bara den här veckan ger mig 80 timmar. Nästa vecka lika så, typ. Och den avslutande veckan också. 

- hejdå juli. 
Välkommen utlandssemester. Varsomhelst.  

Mensvärk från helvetet

publicerat i

Vad fan händer?


Jag har fått världens mest ihärdiga mensvärk. Jag har inte känt av någon mensvärk på... ca 12 år. Innan jag fick Kevin. Men idag ska det fan vara riktig pain in the ass. Eller pain in the stomach rättare sagt. 

Jag mår illa och kallsvettas. 

Det är sjukt. Jag har typ aldrig känt så här. Å andra sidan slutade jag med preventivmedel  för två månader sedan. Det är också första gången kroppen är utan hormoner på riktigt - på typ tolv år om man bortser från att jag varit gravid och därför pausat med dem. Så det kanske finns förklarliga skäl till att jag mår som jag gör. 

Det kanske finns anledning till att ta mina minipiller trots allt. 

♡

Flygplansljud, språk-kurs och storstädning

publicerat i

Jag har sovit skitdåligt inatt. 

Jag vet inte vad det var som orsakade att jag vaknade varje gång ett flygplan flög över mig i natt. Vanligtvis låter det ingenting - men i natt lät det vansinnigt högt. Så att vid två tillfällen var jag tvungen att gå ut på balkongen för att kolla så att planen i fråga inte nuddade trädtopparna utanför min balkong vid ett och kvart i två i natt. Men jag såg inga plan, utan hörde dem bara. 

Kan det vara luftfuktigheten som leder ljudet extra bra? Med tanke på att det var tjocka moln på himlen igårkväll så borde det vara en av anledningarna.

Julie vaknade halv åtta imorse och beslutade sig för att ha språk-kurs via youtube, innefrån Kevins rum hörs nämligen hur hon härmar en youtubefilm med ord som "Yellow... Red... Blue (låter något i stil med bleaw när hon försöker sig på engelsk accent som i filmen - så sött).

Idag SKA jag ta hand om mitt kaos här hemma. Har varit alldeles för trött och för seg för att ens titta på det. Men jag MÅSTE verkligen komma någonstans idag. I alla fall med vardagsrummet och min garderob. Kevins rum är det inte lika akut med. 

Så... nu vet ni vad jag har och göra idag ♡

Balladen om ett brustet hjärta.

publicerat i

Det har kommit och gått tre årstider nu. Från vinter till vår och från vår till sommar. Jag har inte kunnat ha någon annan i mina tankar. Jag har försökt - men det har inte fungerat.


Blodet rusade bokstavligt talat genom min kropp idag när du frågade om jag var hemma. Jag vet inte vad den känslan indikerar på, men den gjorde mig alldeles matt. 

Jag saknar dig ibland. Jag vet inte vad exakt det är jag saknar. Tanken på att det var ett år sedan som vi höll allt hemligt, men spenderade varenda ledig tid tillsammans. Att vi planerade en framtid tillsammans. Att jag kunde luta mig mot dig när allt kändes jobbigt. Att bara ha någon att prata med. Eller känslan att inte behöva prata alls, för jag inte hade något behov av att göra det. 

Förlåt - det blir nog bättre sen, framåt hösten efter att jag fått träffa dig varje dag på jobbet hela sommaren. När jag själv märker att allt har svalnat. När jag ser med egna ögon hur iskall du är mot mig. 

Det blir bättre sen. 

Det är okej.

publicerat i

Det är okej. Allt är okej. 


Jag behöver något att fästa tankarna på bara. Och att gå runt i mitt kaos jag skapat här hemma är kanske inte ultimat, men det funkar. 

Jag har inte betalat räkningarna än. Jag drar ut på det - in i det sista. Trots att jag vet att det är bättre att få det överstökat. Jag brukar alltid ha allt betalat till den tjugofemte varje månad. Så det är väl en stress som ligger och gror i mig att jag inte fått tummen ur..  och gjort det än. Två dagar har jag spenderat med att sova bort mer eller mindre.

Den rena tvätthögen jag skapat blir bara större och större då jag insett att den inte viker ihop sig själv. 




Jag hade en dröm här om natten. Jag drömmer nog mycket mardrömmar generellt. Men det var om mannen som dog på mitt jobb nu tidigare i vår. Det var som att spela upp hela händelseförloppet igen. Som att se ännu en person förlora livet framför ögonen på mig, och jag stod helt handlöst - handfallen. 

Det är kanske inte så konstigt att jag är kroniskt trött. Min kropp håller kanske på att bearbeta allt trauma som har hänt de senaste månaderna. Allt till att ha förlorat en nära vän, en pojkvän, en gäst och lite fler saker som inte ens är värda att nämna här. 

What doesn't kill you makes you stronger. 
Jag väntar med spänning på att bli Sveriges starkaste kvinna.