Skridskor.
Tio koppar kaffe.
Vilda hjärtan kan inte brytas
Men ångesten försvann inte när jag klippte mig, vilket vilken vettig människa som helst hade förstått. Men jag var fast besluten i att min ångest kunde klippas bort. Att det skulle bli lättare att andas när håret försvunnit. Att jag inte längre skulle vakna på natten av att det skulle kännas som jag kvävdes. Jag inbillade mig själv att det var mitt hår som kvävde mig. Men min kvävningskänsla fortsatte mitt i natten. Min ångest fanns kvar och jag satt utan hår på mitt huvud. Nåväl, jag hade några centimeter kvar på huvudet, men ingenting som värmde i novemberkylan.
"Hon har inga extrakläder"
"Hon har ätit ganska dåligt idag, hon som annars brukar äta så bra"
"Hon är inte riktigt sig själv längre, hon brukar alltid vara så glad - men upplevs som ängslig och orolig"
När jag kommit innanför dörren för att börja laga mat så satte jag mig ner på en stol i köket och grät, detta hände inte bara en gång - utan flera gånger under flera veckor i flera månader. Jag hade ingen kontroll på mitt liv längre. Och en dag i december bestämde jag mig för att ta kontrollen på mitt liv igen.
Sex månader.
Sex ibland långa månader. Sex ibland snabba månader. Sex roliga månader. Sex mindre roliga månader. Sex utmattade månader. Sex upplyftande månader. Sex nedstämda månader. Sex underhållande månader...
Jag har tagit mitt körkort. Helt galet hur fort saker gått egentligen, ibland blir jag fundersam själv och behöver tänka efter för att få vissa saker bekräftade. Jag har en egen bil. Så pass ny att den gått under tretusen mil. Jag har skrivit på en femtioprocent tjänst på ett hotell i nynäs och jag börjar nästa vecka. Jag har klippt av mig allt hår och ser ut som ett troll för tillfället. Jag har yogat min kropp friskare och piggare (börjar nå mina tår efter 23 år nu, senaste gången var jag nog fyra). Jag har börjat simma när jag har tid över. Jag har gått på healing för att healas och läkas. Jag har städat upp saker i mitt liv. Jag har lärt mig att säga nej till saker som inte känns bra. Jag har fått verktyg till att jobba med mig själv. Och, att inte förglömmas, jag försöker mig på att gå hos en psykolog vilket jag inte alls känner mig allt för bekväm med för tillfället.
Jag har haft världens bästa stöd och hejarklack runt mig. Jag har sorterat ut allt negativt och energikrävande i mitt liv och börjat omringa mig av folk som ger lika mycket som jag själv ger från mig. Bara det är en sådan befrielse. När jag släppt en person helt så har jag gett plats för en (ibland två, tre...) nya energier att få plats i mitt liv.
Jag har en tolvåring och en femåring! Barnen blir liksom ett år äldre av någon underlig anledning. Jag stannar kvar och är tjugofyra i några år till tror jag.
Jag samlar på harmoni och livsglädje istället för hög puls och stress.
Man är ju inte odödlig.
Jag vet hur det känns.
Jag vet hur det känns när tårarna inte går att stoppa längre. När man söker en folktom plats för att i ensamhet kunna låta paniken ta över kroppen. Jag har stått inlåst på toaletter så många gånger för att paniken kommer över mig. Den går inte att stoppa. Mina känslor går inte att stoppa. Allt sköljer över mig som en flodvåg. Ångest. Depression. Minnen. Sorg. Saknad. Frågor och förundran.
Hon tar efter
Jag är så stolt över Julie. Hur hon inte tar konflikter med andra barn som är mindre än henne, utan hur hon visar respekt och omtankte för dem, eller helt enkelt lämnar platsen om osämja skulle uppstå.
Dream big
Jag kan inte sova.
Rekreationen är över...
Jag har kommit hem nu. Och det har visat sig vara på både gott och ont. Jag har saknat mitt. Längtat efter det självklara. Rena kläder. Mitt badkar. Mitt kylskåp. Men samtidigt har jag levt hur bra som helst. Snålt om inte annat. Under hela juli månad har jag inte gjort av med ett korvöre. Jag tappade bort mitt kort i samband med att jag kom ut till almåsa så det har kanske inte varit så konstigt.
Jag har fått en ny förebild.
Idag har jag mått så dåligt.
Bland paddor och prinsar.
I vår stentrappa som leder ner till receptionsbyggnaden så bor det en padda. Han märks inte av på dagen. Men varje kväll, runt midnatt så tittar han ut och hälsar mig välkommen till mitt rum. Jag är helt övertygad om att han är min blivande prins om jag lyckas kyssa honom.
Mensvärk från helvetet
Vad fan händer?
Flygplansljud, språk-kurs och storstädning
Jag har sovit skitdåligt inatt.
Balladen om ett brustet hjärta.
Det har kommit och gått tre årstider nu. Från vinter till vår och från vår till sommar. Jag har inte kunnat ha någon annan i mina tankar. Jag har försökt - men det har inte fungerat.
Det är okej.
Det är okej. Allt är okej.