http://familyportrait.blogg.se/

Vi har fått blomflugor i hela lägenheten för att vi låtit bananer ligga framme en dag extra, jag dör. Jag avskyr blomflugor. Jag avskyr flugor och insekter i allmänhet, så blomflugor är absolut inget undantag. Trots att dem inte har något "gott" att smaska på längre så har dem beslutat sig för att bo kvar i vår lägenhet utan att betala någon hyra. Så nu jävlar ska ohyran ut.

 

Så idag, innan vi åker så har jag legat och planerat i huvudet vad vi ska ha med oss och vad jag ska hinna göra innan vi åker.

 

- Vika tvätt och hänga tvätten jag tvättade igår kväll.

- Äta frukost.

- Diska och gå ut med sopporna.
- Gnida disktrasan mot alla tänkbara ytor som flugorna kan tänkas sätta sig på.

- Bädda sängarna.

- Sätta på en till tvätt som får hängas i morgon när vi tar oss hem.

 

Packa:
- Medicinen till Kevin.

- Plastfrotté och lakan.

- Ögonbindel så jag kan sova ordentligt.

- Alarmklockan som väcker mig femton gånger per natt.
- Potatisgratängen vi gjorde igår + gratängost.

- Gummistövlar, både till mig och barnen.

- Regnponchos & regnkläder.

- Mobil & mobilladdare.

- Varma kläder och underkläder för en övernattning.

- Egna täcken och kuddar.

- Uppblåsbar madrass.

 

Saker vi kommer hem med:
- Svamp.

- Blåbär.

- Lingon.

 

Omnomnom.

Vi ska nämligen hem till svärfar som bor vid kolmården (i skogarna mitt i ingenstans) där ingen kotte går varken skogspromenader eller är ute och promenerar för att plocka svamp. Förra året var Andreas och ungarna ute i skogen medan jag jobbade här hemma i Nynäs och dem fick ihop till en stor pappkasse fullsmockad med kantareller på mindre än en halvtimma. Så det är helt sjuka mängder i skogarna. Sen finns det läskiga saker i skogarna där också, som gamla gravstenar och gravkors mitt i ingenstans. Förhoppningsvis så spökar det inte - så länge det inte gör det så är jag nöjd, haha.

 

 

 

• I juni tog Andreas hand om vattenrutschkanan nere på Nicksta, så där spenderades många timmar av härligt plaskande och åkande i sommarvärmen.
• En av helgerna i juni drog vi till Grönalund och hade superkul tillsammans med Alexander och Anna.
• I slutet på juni drog Kevin även till sin pappa och var borta i en hel månad.
• Jag jobbade lite på Nynäsgården i juli.
• Varit barnvakt åt världens bästa Celvin.
• Firade Andreas som fyllde 29.
• Kollade på OS regattan nere i hamnen och på den nya vågbrytaren/piren.
• Spenderade tid med vänner i skogen med att plocka svamp och blåbär.
• Fick hem min älskade son.
• Grillade och mös med trevliga vänner.
• Firades av familjen på min 23 årsdag.
• Åkte på Ultraljud och fick reda på att vi väntade en tjej.
• Hade besök av Anna & Acke som sov över hos oss i några dagar.
  
  
  
  

Det här med att engagera barnen i graviditeten anser jag vara jätteviktigt. Det är trots allt inte bara ens egen värld och vardag som vänds upp och ned när ett syskon träder in och kräver uppmärksamhet. Därför var jag väldigt noga med att involvera Kevin och Andreas dotter i vad som skulle komma att hända så fort som de kritiska veckorna passerat. Barnen på mitt jobb hade listat ut att jag var gravid långt innan Kevin fick reda på det. Nu finns det olika teorier om när det är bra och lämpligt att berätta för ett barn om när ett syskon kommer till världen. Vissa väntar till efter vecka tjugo för att det annars blir en så lång väntan för barnet som vistas utanför magen. Andra gör som oss, berättar tidigt och förklarar att det ska bli jul och vinter innan syskonet kommer - jag förklarar under graviditetens gång, hur stor bebisen är och hur stor den måste vara innan den får komma ut ur magen. Vi har ett namnförslag som vi använder när vi talar om bebisen och både vi och barnen använder oss av det. Jag skulle aldrig kunna bevara en så stor hemlighet för min son och bästa vän hur länge som helst.

 

 

 

Hundratrettiofyra dagar kvar innan beräknad förlossning. Tänk så fort tiden går egentligen. När jag började "räkna ned" så var det tvåhundra... någonting dagar kvar. Idag går tiden lite snabbare än vid Kevins graviditet. För under den graviditeten så hade jag bara mig själv att ta hand om, nu har jag Kevin också vilket känns toppen. Hade det inte varit för honom så hade min tid verkligen gått i slow motion hela tiden. Sju kilo har jag gått upp under halva graviditeten nu. Ibland känns det som jag inte gör annat än att äta och det är ett under att jag inte blivit en köttbulle än. Förhoppningsvis går jag inte upp så himla mycket mer i vikt, inte för att det är något problem att ta sig ner i vikt senare, utan för att problemen ligger i kläderna. En annan sak som jag roas av är att tösen sprattlar likt en fisk hela tiden. Även mina vänner har kunnat känna tydliga sparkar utanpå magen och faschinerats över hur hårt en så liten brud faktiskt kan sparka trots sin ringa storlek.

 

Det är konstigt men jag minns inte hur det kändes när jag var gravid med Kevin. Jag minns små frekvenser men inte det stora hela. Jag tror aldrig att jag tog mig tiden till att verkligen njuta över graviditeten med honom. När jag väntade honom så handlade det mer om att vara "perfekt" och bevisa för andra att jag faktiskt skulle klara av att ta hand om ett barn trots min unga ålder att jag glömde bort mig själv och själva barnet under graviditeten.