Stora tjejen.

publicerat i Minnen;

Nej fel ordval till rubrik. Slarviga ska det stå.. Jag är grymt trött och jag har egentligen bara mig själv att skylla. Jag har tillock med fått en påse under ena ögat (där av min rubrik) så nu känner jag mig lite vuxen faktiskt. Eller inte. Jag borde verkligen ha laggt mig tidigare i sängen och somnat betydligt mycket tidigare än vad jag gjorde. Och att min pappa väckte mig i morse med att ringa två signaler och sedan lägga på gjorde inte saken så mycket bättre. Ha ha ha. Jag måste lägga mig tidigt ikväll - det är ett måste.

Jag och Louise ska mötas nere på stan snart. Jag tänkte köpa henne någoting fint i födelsedagspressent, men schh - säg ingenting till henne. Jag måste bara hitta tillbaka till min fantasi och komma på vad fan jag ska köpa. Vad kan en nittonåring vilja ha egentligen? Fan, jag hatar att köpa pressenter. Eller inte direkt att köpa kanske - men att komma på vad fan man ska köpa.

Malin kom över för en stund sedan och bytte cykel med mig - så nu har jag en extremt femenin cykel vilket jag hoppas passar mig. Ha ha ha. Hon var för van att ha sin cykel att hon ville ha tillbaka den och jag klandrar henne inte! Men den här cykeln är extremt tjusig! Så jag kan inte bli mer nöjd.

Men men. Så här ser min dag ut mer eller mindre idag.

Puss&Kram, julegran.

Minnen...

publicerat i Minnen;
I morgon är det redan midsommar. Tänk vad fort veckan har gått. Detta betyder också att det bara är fredag och lördag kvar innan jag på söndag kväll, (troligtvis) ska lämna över Kevin till R igen. Jag får sån separationsångest så fort han är borta. Men samtidigt så vet jag att veckan går så mycket fortare när man har någon och längta efter. Plus att jag kan passa på att göra en massa som jag längtat efter att få göra; som att gå på allsång på tisdag. Det var senast när gyllene tider hade sitt uppträdande - innan det att Kevin var född som jag var på allsången sist. Jag kanske var fjorton, eller så var det samma år som jag träffade R som femtonåring. Men ändå så känns det så nära - som det var igår jag var där senast och fick se, då min stora idol, Cajsa - Stina Åkerström. Tänk att man faktiskt var lycklig då, fast det var en av mina svåraste tider i livet.

Jag längtar inte tillbaka, samtidigt som jag minns en av de bästa stunderna i mitt liv som barnlös.
Jag är ganska kluven, numer består mitt liv av två faser, innan och efter barn - jag måste ändå säga att jag är mest stolt över mitt nuvarande liv än vad jag var över mitt dåvarande.

För länge sedan.

publicerat i Minnen;

För arton år sedan så föddes jag på min pappas födelsedag. Den 26 juli för att vara exakt. För arton år sedan så döptes jag i ösmo kyrka den 12 november fyra månader gamal - på min mammas födelsedag. Sommaren året efter så tog jag mina första steg samtidigt som jag bekantade mig med mina första vänner. Louise och Max som jag även delade dagis med. När jag blev två år så läste jag ur alla tippenböckerna själv. Vid tre års ålder fick jag hjärnhinnesinflammation och låg inne på sjukhus i några månader. Tänk att man fortfarande känner igen dofter, lukter och personer från den tiden. Skrämmande... Vid fyra års ålder så träffade jag nya vänner som Petra och Anna. Vid fem års ålder så började vi bygga kojor nere i skogen. Vid sex års ålder så blev jag tillsammans med min första pojkvän och vi pussades nästgårds. Han var nio år gamal. Vid sju års ålder så lekte jag alltid med Robin och Roger. Vid åtta års ålder så sjöng alltid jag och Anna till dansband och mimade och körde småstjärnorna med oss själva. Vid nio års ålder så ville jag bli superkändis. Vid tio års ålder så lekte jag alltid med Matilda och sov ofta över hemma hos henne. Vid elva års ålder så blev jag tillsammans med Roger. Vid tolv års ålder så åkte vi till Portugal och var borta i en vecka - det tog slut mellan mig och Roger där någon stans också. Vid tretton års ålder så blev jag jätte depprimerad. Vid fjorton års ålder så förlorade jag det enda man kan förlora en gång. Vid femton års ålder så blev jag gravid. Vid sexton års ålder så fick jag Kevin. Vid sjutton års ålder så började jag i HR 1 igen. Vid arton års ålder så gick jag ut på krogen första gången...

Det här är bara en bråkdel av vad jag har hunnit med på arton år. Listan kommer garanterat göras längre. Ha ha ha, men ganska kul att läsa om måste jag erkänna. Nostalgi på hög nivå är vad man kan kalla detta.

Jag vill...

publicerat i Minnen;
  • Ha en egen lägenhet
  • Ha gått ut gymnasiet redan i morgon.
  • Flytta bort från nynäshamn.
  • Krama om Linnéa och snacka en massa skit.
  • Vara vän med Ronnie.
  • Vara singel ett tag.
  • Börja sjunga igen.
  • Ha en TV på mitt rum hos mamma och pappa...


Drömma får man. Drömma bör man säger dem. Men några av dem ovanstående alternativen kommer jag faktiskt att hålla. Jag kommer inte gå och träffa någon ny på ett tag, inte kommer jag heller att sluta sjunga... men om det låter bra eller inte är en annan femma.

Saved by the bell.

publicerat i Minnen;

 


 

Nostalgi på hög nivå.
Jag älskade denna serie som barn.
Var det någon mer än jag som satt fastklistrad varje sommarlovsmorgon, framför "pang i plugget"?

Linnéa.

publicerat i Minnen;
Jag har pratat med Linnéa nu i över fyrtiofem minuter. Jag började med att klicka upp hemligt nummer och började samtalet med att säga: "Ja hej! Mitt namn är (kommer inte ihåg vad jag sa) och jag ringer från telenor", med en ganska lustig dialekt. Linnéa blev direkt osäker och sa någonting i stil med: "Jahaa hej..?" Haha, där efter kunde jag inte hålla mig för skratt och jag hörde hur spänningen på hennes röst gick över till någon ironisk ton som sa,  "Men, är det du Denise?".  Vi har inte pratat med varandra på över tre år i telefonen - och tänk så mycket man har att prata om. Vi gick igenom allt från skolan till afrika och australien. Trots att vi inte har ringt eller hört av varandra på så länge så kändes det ändå helt naturligt att komma in i den vardagliga samtalet som vi hade när vi verkligen var bästa, bästa vänner. Jag blev bjuden på hennes student i juni - och det är självklart att jag skall åka ned till Linköping för att se henne gå ut - stolt med mössan på sned! Tack och lov för att hon har veckan efter nynäsfolket så att det inte går ihop sig med dem. Med tanke på att jag har en del att gratta i år så ser mitt schema ganska fullsmockat ut. Vi skall ned till göteborg och gratta Ronnie's systerson som har någongång i slutet av maj, sen i nynäs, och sedan i linköping! Så det är fullt ös den där månaden! Men faaaan va underbart!

Linnéa bräker som ett jävla får i telefonen. Hon har blivit smittad av någon jävla dialekt från linköping. Suck.
MEN JAG ÄLSKAR DIG FÖRBANNAT MYCKET!

Saker jag ångrar i mitt liv.

publicerat i Minnen;

Saker jag ångrar i mitt liv.

Jag tänkte inte bli för personlig i detta inlägg - eller lite personlig kanske.

  • Jag ångrar att jag inte tog fler bilder på min mage under min graividitet.
  • Jag ångrar att jag var en enstöring i högstadiet.
  • Jag ångrar att jag inte släppte in mina vänner på mitt liv just den tiden.
  • Jag ångrar att jag fick mina vänner att lida mer än vad jag gjorde.

Jag fick denna tankeställare av Linnéa och jag insåg verkligen att jag saknat henne massor.
Trots att jag inte känner dig längre så är det aldrig omöjligt att börja om på nytt, för du vet att jag älskar dig.


"Du jag fanns där för dig, o ja ville att du skulle finnas där för mig. men när du tog avstånd från mig så blev jag ensam. Hela 7:an var som att gå ensam i korridorerna, även om ja någon gång va med de andra. Men de brydde sig aldrig. De var som vanligt i sin lilla värld. Ibland var jag arg på dig, men jag förstod också. Du måste ju också tillåtas att ta reda på vad du vill och så, så jag förstod. Men de va svåra tider för både dig och mig, och allt jag ville va att du skulle må bra.. Jag har alltid älskat dig, jag har alltid sett upp till dig, men jag har aldrig riktigt förstått dig till fullo. Men de du har givit mig är så mycket. Du lärde mig var att kunna lita på sig själv, kunna få göra misstag och ändå kunna ta konsekvenserna för det. du gjorde mig tuff, eftersom du var tuff...

Du var min förebild, inget som kunde komma igenom dig, du har en enorm styrka inom dig, och när du väl tar fram den så kan inget ta den ifrån dig. Du är bäst och har alltid varit."

Tjugohundrafyra nollfyra nolltre.

publicerat i Minnen;
För fyra år sedan, precis idag - den tredje april så var det midnattsmässa i kyrkan som vi alla konfirmander skulle gå på. Vi var ett kompisgäng på tio stycken som alltid hade det roligt tillsammans och teoretiskt sätt så gjorde vi allt som vi i praktiken inte borde ha gjort. Jag och min kompis - vi kallade varandra för "volvo" och "saab" men varför vi gjorde det är en historia i sig - vi bestämde oss för att ta oss ett dopp i nikstaviken. Så det vi gjorde på plats var att ta av oss kläderna tills vi stod i endast trosor och hoppade i, doppade våra huvuden och flög upp som skållade råttor. Det var iskallt i vattnet - minst sagt. Klockan var vid detta tillfälle runt tio på kvällen och vi hade två timmar kvar innan vi skulle vara i kyrkan. Jag och min vän satte på oss våra kläder igen, med dyvåta underkläder och promenerade i lugn takt mot kyrkan. Alla tog en omväg för att vi visste att vi ändå skulle vara där alltför tidigt. Väl i kyrkan så satt vi och huttrade. När jag reste mig upp så var mina byxor blöta och det såg ut som jag hade kissat på mig. Jag var nog inte ensam om det. Men jag tror vi alla hade svårt att hålla oss för skratt.

Fan va jag saknar gamla tider ibland.
Volvo och Saab - Sångerna om Lejonkungen - Alla promenaderna - Vännerna.
Framför allt VÄNNERNA. 

MITT TJUGOHUNDRAFYRA.

Den femtonde februari tjugohundrasex.

publicerat i Minnen;
Nu ska ni få följa med tillbaka i tiden igen - tillbaka till dagarna efter att Kevin fötts...


Den femtonde februari tjugohundrasex.
Jag gick upp på toaletten klockan sex på morgonen. Kevin låg och sov, lika så Ronnie. Jag tände upp lampan i hallen som jag alltid gjorde då och gick in på toaletten. Jag hade blödit ganska mycket under natten. Men det var ju normalt att blöda mycket när man var nyförlöst. Jag bytte ut min binda mot en ny och skulle precis resa mig upp. En ilning for genom min kropp och jag var tvungen att sätta mig ned igen. Jag drog av mig trosorna och blodet forsade ned i toaletten, skräckslagen skrek jag in till Ronnie som låg och sov.
"RONNIE, SKA MAN BLÖDA SÅ HÄR MYCKET?"
Ronnie flög upp ur sängen - tittade ned i toaletten och ändrade ansiktsfärg innom bara några minuter.
"RING MAMMA!" sa jag och lutade mig tillbaka och blundade med ögonen. Jag var jätte rädd.
Min mamma kom upp efter bara någon minut och fick också se allt blod. Hon tog mig till duschen och spolade av det värsta samtidigt som hon sa till Ronnie att han skulle ringa ambulansen.
"DENISE, DEM SÄGER ATT DU SKA LIGGA NED!" Ropade han från vardagsrummet. Blodet sipprade fortfarande - som om att någonting hade gått sönder i mig. 
Det kändes som att jag inte hade mer än hunnit lägga mig ned förrän ambulanspersonalen kom. Jag kände mig mer död än levande vid denna tidpunkt och dem frågade om jag kunde gå ned för trapporna själv. Jag grät - jag var helt förtvivlad. Jag skulle snart mata Kevin och vi hade ingen ersättning hemma, han skulle inte få följa med mig i ambulansen och Kevin skulle bli lämnad ensam med Ronnie. Jag var förtvivlad. Men jag kom ned i ambulansen.
Ronnie var försvunnen och mamma fick ta hand om Kevin, klä på honom och göra honom i ordning. 

Jag åkte ifrån mitt hem, min son och min sambo. Jag var rädd att jag aldrig mer skulle få komma tillbaka.

Dem hade blåljusen på hela vägen in. Jag kände på mig att det var någonting allvarligt. Jag hade fått jätte dålig syn, men ambulanskillen i bilen sa att detta berodde på att det var blodförlust jag hade råkat ut för. Tacka fan för det - jag såg just halva jag ligga i toaletten hemma. Han satte dropp på mig och som vanligt gjorde det satans ont. Han skrattade och sa:
"Det här är väll ingenting gämnfört med det du varit med om för några dagar sedan?"
Jag svarade:
"Du, när jag födde Kevin så kunde jag dansa, sjunga och gå när jag var tio centimeter öppen. Jag märkte inte av att dem sydde mig annat än att det kittlades förbannat mycket mellan benen och jag föll i skratt."
Han var tyst efter det. 

Väl framme i huddinge så fick jag hamna på kvinnokliniken. Dem tittade på mig, en snabb genomgång och jag slumrade in. Jag vaknade av ett SMS från Ronnie, någon timma senare där det stod "Var håller du hus?"
Jag svarade att jag var på kvinnokliniken och hela familjen kom upp. Min mamma, Kevin, Ronnie och min kusin som fått höra om den hämska nyheten. Alldeles strax så skulle jag sära mina ben för en gyn undersökning.
Nästa gång jag hamnar på ett universitetssjukhus så kommer jag inte låta två stycken personer pilla mellan mina ben i upplärningssyfte. Utan det räcker med en! Smärtgränsen var nådd.

Dem konstaterade att jag hade haft en del av moderkakan som hade täppt till min blödning. Därför hade jag haft féber dagen innan och mått allmänt pissigt. Dem gav mig krystningsframkallande tabletter som skulle ge mig nya värkningskänslor. Jag såg inte fram emot det - men det skulle göras.

Vi åkte hem.


Väl hemma så åt jag dessa två jag blev tilldelade och somnade. Jag vaknade en halvtimma senare av världens värk och grät som ett djur. Den här gången hade jag inget bedövande som hjälpte. Den här gången var det bara jag och mina smärtor instängda i ett rum med Kevin och Ronnie som båda två låg och sov. Jag ville skrika men höll allt innom mig.

Efter några dagar fick vi åka tillbaka och allt såg bra ut. Men jag måste erkänna att jag verkligen trodde att jag skulle dö.

Den trettonde februari tjugohundrasex.

publicerat i Minnen;
Jag kommer ihåg att jag var ovanligt pigg för att vaknat klockan åtta och somnat runt tretiden. Men man sov ju ändå mesta tiden man var på BB så man tog nog igen den förlorade tiden ändå. Jag hade fått sova själv, då dem inte hade något familjerum på avdelningen. Jag hatade dem för att dem lämnade mig ensam och i smyg låg jag och grät. Inte för att jag hade blivit ensam - utan att jag hade fått en kille brevid mig och jag inte hade någon att dela min lycka med. Klockan blev närmare tre och jag somnade. Jag vaknade inte av att han gnydde eller skrek. Nej, jag vaknade av att solen sken in i rummet och jag vaknade av att sängen brevid mig var tom. Jag hade inte fått någon rumskamrat under natten så Ronnie hade lika väl kunnat sova här. Besviken och sviken tog jag mig upp och gick in på toaletten. Min blödning hade kommit igång som den skulle och samtidigt som jag höllt ett fast grepp om min skatt så borstade jag mina tänder, bytte hans blöja vilket inte var det lättaste med det första bajset och gick ut för att äta lite frukost. Det var många nyblivna trötta föräldrar som hade fått samma natt som oss. En speciell söt flicka vill jag minnas - hon hade fått ett jätte vackert namn, då det förtillfället fallit mig ur minnet. Den lilla flickans pappa hjälpte mig med min frukost. Det var inte det lättaste att vara ensam, ha en bebis i famnen som man vägrade släppa och ha en bricka man skulle fylla med mat. Jag var egentligen inte hungrig. Jag ville bara sitta nära människor och få lite sällskap.


Jag smsade Ronnie runt tiotiden. Inget svar... han sov fortfarande troligtvis. Min faster kom över på besök precis när vi laggt oss efter frukost. Hon kom över med en liten tiger som Kevin hade som sällskapsdjur många månader senare. Jag kände dock att jag inte var något vidare roligt sällskap och hon var tvungen att gå tillbaka till jobbet då hennes rast var slut - men hon lovade att hon och familjen skulle komma tillbaka lite senare. Jag var lycklig i några sekunder då jag fick sällskap - men lyckan gick mot sitt slut då hon nästan bara vände på klacken och gick.

Timmarna som gick var jätte långa. Kevin låg och sov på mina armar - jag låg och studerade honom, grät och sjöng för honom. Snart var det dags för oss att byta till familjerummet och Ronnie hade inte hört av sig. Klockan närmade sig tolv och jag låg fortfarande ensam. Inte förrän klockan var ett så fick jag ett sms. Då hade han redan varit hos sin mamma och visat henne filmerna från födseln. Lyckat! Men nu var han påväg i alla fall och ingen längtade mer än jag och Kevin.

Det tog någon timme innan han var på plats inne på sjukhuset. Dels tog det lång tid att parkera och dels hade han inte pengar till automaten. Men allt ordnade sig tillslut. Jag - mitt klipska fan, skulle förklara för Ronnie vilken väg jag åkt rullstol under natten. Hm, våning fem - gå längs korridoren längst bort och sen framme. Lättare sagt än gjort tydligen. Ha ha ha. Men det gick bra tillslut.

Allt hade gått bra. Hela vägen och nu var hela familjen samlad på riktigt - för första gången.
Jag älskar den trettonde februari tjugohundrasex.

Hey mr.Dj.

publicerat i Minnen;
437298-16Allt började samtidit som Per Gessle släppte sin skiva, Son of a plumber. Eller det började egentligen tidigare, men allt var så tydligt då - den 23:e november tjugohundrafem. Jag var nästan tio kilo tyngre och kände mig som en flodhäst. Jag hade en stor klump i magen som inte ville ut - som inte skulle ut än på ett tag. Hela sommaren hade gått åt till att vara orolig, nervös och förväntansfull - tänk om jag skulle få missfall. Jag slutade oroa mig ganska snabbt. Så fort vecka tolv var förbi så var oron lika långt borta. Den artonde september - bara någon månad innan hade första sparken känts. Nu kunde jag även känna bebisen hicka, röra på handen och känna hans fot. Jag viste hela tiden att det var en kille - i magen hette han tillock med Charlie. Jag valde Charlie för att det var både ett tjej och killnamn just för att vara på den säkra sidan. Egentligen ville jag att han skulle heta Charlie då han kom ut också. Men majoriteten fick välja - och majoriteten tydde på att det var en Kevin som fanns där och inte en Charlie. Den tjugotredje november har egentligen ingenting speciellt med att göra. Bara att man minns tillbaka. Jag satt alltid och lyssnade på son of a plumber när jag var gravid. Just för att jag visste att barnen hörde i magen vilken musik som spelades - kände takt och kunde känna igen musiken efter det att dem kommit ut. Kevin sparkade alltid när vi spelade musik. Därför älskade jag Gessle. Jag fick dock aldrig tillfälle att spela denna underbara musik för Kevin när han föddes. Kanske berodde det på att vi hade mycket annat - trevligt och otrevligt att tänka på. Kanske var jag bara för tankspridd att jag inte orkade tänka på Gessle för huvud taget. Nu är han för gammal för att komma ihåg mammas underbara musiksmak som han hörde när han låg i magen. Men man ska inte gråta över spilld mjölk säger dem ju... Så han får helt enkelt lära sig tycka om den nu. Det är väll aldrig för sent att låta dem lyssna på något nytt? Så nu har jag suttit i snart två timmar med både Jo-Anna says och Hey Mr.Dj men inte ger det några utslag på min son - annat än att han börjar tycka att det är tjatigt och lite irriterande att lyssna på samma sak om och om igen. Jag kanske bara ska ändra över till Celine Dion igen och bara vara mig själv för en stund...