Den trettonde februari tjugohundrasex.

publicerat i Minnen;
Jag kommer ihåg att jag var ovanligt pigg för att vaknat klockan åtta och somnat runt tretiden. Men man sov ju ändå mesta tiden man var på BB så man tog nog igen den förlorade tiden ändå. Jag hade fått sova själv, då dem inte hade något familjerum på avdelningen. Jag hatade dem för att dem lämnade mig ensam och i smyg låg jag och grät. Inte för att jag hade blivit ensam - utan att jag hade fått en kille brevid mig och jag inte hade någon att dela min lycka med. Klockan blev närmare tre och jag somnade. Jag vaknade inte av att han gnydde eller skrek. Nej, jag vaknade av att solen sken in i rummet och jag vaknade av att sängen brevid mig var tom. Jag hade inte fått någon rumskamrat under natten så Ronnie hade lika väl kunnat sova här. Besviken och sviken tog jag mig upp och gick in på toaletten. Min blödning hade kommit igång som den skulle och samtidigt som jag höllt ett fast grepp om min skatt så borstade jag mina tänder, bytte hans blöja vilket inte var det lättaste med det första bajset och gick ut för att äta lite frukost. Det var många nyblivna trötta föräldrar som hade fått samma natt som oss. En speciell söt flicka vill jag minnas - hon hade fått ett jätte vackert namn, då det förtillfället fallit mig ur minnet. Den lilla flickans pappa hjälpte mig med min frukost. Det var inte det lättaste att vara ensam, ha en bebis i famnen som man vägrade släppa och ha en bricka man skulle fylla med mat. Jag var egentligen inte hungrig. Jag ville bara sitta nära människor och få lite sällskap.


Jag smsade Ronnie runt tiotiden. Inget svar... han sov fortfarande troligtvis. Min faster kom över på besök precis när vi laggt oss efter frukost. Hon kom över med en liten tiger som Kevin hade som sällskapsdjur många månader senare. Jag kände dock att jag inte var något vidare roligt sällskap och hon var tvungen att gå tillbaka till jobbet då hennes rast var slut - men hon lovade att hon och familjen skulle komma tillbaka lite senare. Jag var lycklig i några sekunder då jag fick sällskap - men lyckan gick mot sitt slut då hon nästan bara vände på klacken och gick.

Timmarna som gick var jätte långa. Kevin låg och sov på mina armar - jag låg och studerade honom, grät och sjöng för honom. Snart var det dags för oss att byta till familjerummet och Ronnie hade inte hört av sig. Klockan närmade sig tolv och jag låg fortfarande ensam. Inte förrän klockan var ett så fick jag ett sms. Då hade han redan varit hos sin mamma och visat henne filmerna från födseln. Lyckat! Men nu var han påväg i alla fall och ingen längtade mer än jag och Kevin.

Det tog någon timme innan han var på plats inne på sjukhuset. Dels tog det lång tid att parkera och dels hade han inte pengar till automaten. Men allt ordnade sig tillslut. Jag - mitt klipska fan, skulle förklara för Ronnie vilken väg jag åkt rullstol under natten. Hm, våning fem - gå längs korridoren längst bort och sen framme. Lättare sagt än gjort tydligen. Ha ha ha. Men det gick bra tillslut.

Allt hade gått bra. Hela vägen och nu var hela familjen samlad på riktigt - för första gången.
Jag älskar den trettonde februari tjugohundrasex.

Kommentera inlägget här :