Den femtonde februari tjugohundrasex.
publicerat i
Minnen;
Den femtonde februari tjugohundrasex.
Jag gick upp på toaletten klockan sex på morgonen. Kevin låg och sov, lika så Ronnie. Jag tände upp lampan i hallen som jag alltid gjorde då och gick in på toaletten. Jag hade blödit ganska mycket under natten. Men det var ju normalt att blöda mycket när man var nyförlöst. Jag bytte ut min binda mot en ny och skulle precis resa mig upp. En ilning for genom min kropp och jag var tvungen att sätta mig ned igen. Jag drog av mig trosorna och blodet forsade ned i toaletten, skräckslagen skrek jag in till Ronnie som låg och sov.
"RONNIE, SKA MAN BLÖDA SÅ HÄR MYCKET?"
Ronnie flög upp ur sängen - tittade ned i toaletten och ändrade ansiktsfärg innom bara några minuter.
"RING MAMMA!" sa jag och lutade mig tillbaka och blundade med ögonen. Jag var jätte rädd.
Min mamma kom upp efter bara någon minut och fick också se allt blod. Hon tog mig till duschen och spolade av det värsta samtidigt som hon sa till Ronnie att han skulle ringa ambulansen.
"DENISE, DEM SÄGER ATT DU SKA LIGGA NED!" Ropade han från vardagsrummet. Blodet sipprade fortfarande - som om att någonting hade gått sönder i mig.
Det kändes som att jag inte hade mer än hunnit lägga mig ned förrän ambulanspersonalen kom. Jag kände mig mer död än levande vid denna tidpunkt och dem frågade om jag kunde gå ned för trapporna själv. Jag grät - jag var helt förtvivlad. Jag skulle snart mata Kevin och vi hade ingen ersättning hemma, han skulle inte få följa med mig i ambulansen och Kevin skulle bli lämnad ensam med Ronnie. Jag var förtvivlad. Men jag kom ned i ambulansen.
Ronnie var försvunnen och mamma fick ta hand om Kevin, klä på honom och göra honom i ordning.
Jag åkte ifrån mitt hem, min son och min sambo. Jag var rädd att jag aldrig mer skulle få komma tillbaka.
Dem hade blåljusen på hela vägen in. Jag kände på mig att det var någonting allvarligt. Jag hade fått jätte dålig syn, men ambulanskillen i bilen sa att detta berodde på att det var blodförlust jag hade råkat ut för. Tacka fan för det - jag såg just halva jag ligga i toaletten hemma. Han satte dropp på mig och som vanligt gjorde det satans ont. Han skrattade och sa:
"Det här är väll ingenting gämnfört med det du varit med om för några dagar sedan?"
Jag svarade:
"Du, när jag födde Kevin så kunde jag dansa, sjunga och gå när jag var tio centimeter öppen. Jag märkte inte av att dem sydde mig annat än att det kittlades förbannat mycket mellan benen och jag föll i skratt."
Han var tyst efter det.
Väl framme i huddinge så fick jag hamna på kvinnokliniken. Dem tittade på mig, en snabb genomgång och jag slumrade in. Jag vaknade av ett SMS från Ronnie, någon timma senare där det stod "Var håller du hus?"
Jag svarade att jag var på kvinnokliniken och hela familjen kom upp. Min mamma, Kevin, Ronnie och min kusin som fått höra om den hämska nyheten. Alldeles strax så skulle jag sära mina ben för en gyn undersökning.
Nästa gång jag hamnar på ett universitetssjukhus så kommer jag inte låta två stycken personer pilla mellan mina ben i upplärningssyfte. Utan det räcker med en! Smärtgränsen var nådd.
Dem konstaterade att jag hade haft en del av moderkakan som hade täppt till min blödning. Därför hade jag haft féber dagen innan och mått allmänt pissigt. Dem gav mig krystningsframkallande tabletter som skulle ge mig nya värkningskänslor. Jag såg inte fram emot det - men det skulle göras.
Vi åkte hem.
Väl hemma så åt jag dessa två jag blev tilldelade och somnade. Jag vaknade en halvtimma senare av världens värk och grät som ett djur. Den här gången hade jag inget bedövande som hjälpte. Den här gången var det bara jag och mina smärtor instängda i ett rum med Kevin och Ronnie som båda två låg och sov. Jag ville skrika men höll allt innom mig.
Efter några dagar fick vi åka tillbaka och allt såg bra ut. Men jag måste erkänna att jag verkligen trodde att jag skulle dö.