Klockan är mycket...

publicerat i Vardag.;
... eller så känns det i alla fall. Det har varit mörkt ute nu sedan strax efter åtta-tiden. Snacka om att hjärnan lurar en själv. Jag blir helt koko i huvudet av att tro att klockan är närmare ett än tio. Tänk om det hade varit klart väder idag, då hade solnedgången legat strax i ögonhöjd nu när jag sitter framför datorn. Snacka om jobbigt att veta att solen troligtvis inte kommer dyka upp på några dagar, vadå separationsångest? Kevin gnydde till här för en stund sedan men somnade så skönt om igen efter bara några minuter. Härligt. Jag sitter och lyssnar på vinden som slår mot rutan och som gör att mina väggar knakar till. Det är riktigt mysigt att veta att man kan sitta inne i värmen i stället för att vara ute och frysa.

Jag funderar på att gå ut i köket och göra i ordning någonting att äta, laxen till middagen var inte direkt någon höjdare, trots att jag varit inställd på att äta det nu i flera dagar. Men när det väl kom till kritan så sa det bara stopp. Så nu börjar min mage att kurra igen. Så lite o'boy och en smörgås går nog ner. Appropå o'boy så går Kevin och sjunger på Peps låt "Oboj, vilket vackert väder" hela tiden nu! Samma sak gäller "Mugge bigge". Snacka om att han snappar upp låtar snabbt nu grabben, grabben liten! Men det är alltid kul att höra att dem lär sig nya saker.

Puss.

Kommentera inlägget här :