Nu har jag äntligen fått hit min frågvise son som just nu håller på att helt ostört göra "nummer två". Det luktar sådär skapligt gott. Tänk att man kan glömma bort hur dem luktar dem små liven, det är både på gott och ont. Jag brast näst intill i gråt när han var lycklig över att få komma till mig för en gångs skull. Inget gråt och ingen separationsångest. Tack och lov. Vi har bytt blöja, borstat hans tänder och ska snart göra välling och sätta på en barnfilm åt honom så att han får komma till ro. Tänk så mycket jag har saknat honom...