Jaha, så var de det här pratet igen om hur man blir när det är högtider. Man glömmer verkligen bort varför man firar, i alla fall i våran familj. Jag försöker hjälpa till så gott jag kan här hemma för att inte vi ska komma ivägen allt för mycket och för att vi kan hjälpa till i alla fall. Mina föräldrar fäller kommentarer som "Men det tar tio minuter extra om du ska hålla på och springa ivägen hela tiden". Så därför har jag beslutat att ställa en kaktus på sovrumsgolvet, ta mitt gamla lilla tidningsbord och fylla det med mat på som bara mättar min och Kevins magar och dansa runt den förbannade kaktusen till små grodorna och andra glada majstångssånger och hålla mig UR vägen hela dagen.
Glad midsommar, alla jävla stressade människor. Det här är min familj med lite socker på.