Trots att det snart är sju år sedan sist som jag var gravid och har vuxit upp, i alla fall två centimeter sen sist och från femton till tjugotre. Trots detta så bor vi i en alldeles för liten stad för min smak just nu. Det tisslas och tasslas bakom min rygg i tron om att jag inte hör vad som sägs, då folk förväntar sig att jag fortfarande är femton, baserat på min längd och mitt inte allt föråldrade utseende. Och det är knäppt egentligen, istället för att vända mig om och gå in i konversationen som sker alldeles intill mig, om mig som huvudperson så går jag tillbaka till rollen som femton och ganska skygg och vågar inte gå in och vidta konflikten. Jag blir så arg på mig själv, då folk faktiskt tror att jag är så pass ung och oansvarig fortfarande - inte för att jag varit det sedan jag fick barn, eller tidigare heller för den delen. Men människor i dagens samhälle tar saker för givet istället för att ta reda på fakta.
Min son blir min lillebror när vi är ute och gör saker tillsammans och gud vet vilka andra stämplingar jag får när jag inte hör...
Sånt förstör helt enkelt min dag, otroligt mycket.
sv: Tack!