Det har inte riktigt slagit mig än att jag ska bli tvåbarnsförälder. Trebarnsförälder om man räknar med bonusbarnet. Det är precis lika många barn som mina föräldrar har - och dem var ändå närmare fyrtio när jag kom till världen. Här kommer jag som tjugotreåring med samma meriter. Eller, rent tekniskt så är jag ju bara tjugotvå i några veckor till. På min födelsedag i år kommer vi få göra vårt första ultraljud. Så vi är jättespännda. Och det är första gången i år på väldigt länge som jag längtar efter födelsedagen. Ska bli så awesome att få dela den glädjen med den lilla grodan vi har i magen. Magiskt!
Jag minns fortfarande ultraljudet jag hade med Kevin. Jag var så sjukt nervös och spänd trots att jag sett honom redan i vecka nio. Men det blir en så otrolig känsla när man får det bekräftat på nytt att det som gror i kroppen verkligen rör på sig och ser ut som en liten människa.
Samma dag som vi åkte hem från Huddinge och från Ultraljudet - samma dag kände jag första sparken. Och efter den dagen så var jag och Kevin ett.
(Måste jag säga att jag grät massor den dagen?)
Samma dag som vi åkte hem från Huddinge och från Ultraljudet - samma dag kände jag första sparken. Och efter den dagen så var jag och Kevin ett.
(Måste jag säga att jag grät massor den dagen?)
Min älskade son som börjar i skolan till hösten. S j u k t vad tiden går.
Trodde det skulle kännas mer konstigt att bli två barnsförälder än vad det gjorde, på nåt sätt så förll alla bitar på plats bara å ändå har jag 10 år emmellan mina barn.